Idag är det ett år sedan operationen. Jag tror det var den dagen som Tiden gjorde sin märkliga inbromsning. Livet hade varit helt utan luckor, allt bara rullade på och det fanns aldrig tid. Plötsligt öppnades en fallucka och sedan var dagarna oändliga. När jag hade vaknat efter operationen kom läkaren som hade opererat och kollade hur jag mådde. Jag frågade om jag hade haft några smittade lymfknutor och när han svarade ja så frågade jag om det skulle bli cellgiftsbehandling och då sa han också ja. Så jag ställde in mig på högsta stridsberedskap. Och sedan hände ingenting. Och ingenting. Jag vilade och läste böcker och var modig och tömde själv mitt serom och gjorde min gymnastik med att lyfta armarna högt. Och dagarna sniglade sig fram. Och veckorna. Den tiden, mellan operationen och behandlingen var nog det jobbigaste, mest eftersom jag inte visste vad som var nästa moment, eller vad det innebar. Eller när det skulle infalla. Som att vänta på en förlossning fast inte ändå för den längtar man ju ändå också efter...Jag väntade på kallelser, det var vad jag gjorde. Lite kunde jag ju jobba, men det var svårt att fokusera om till jobb, jag hade ju liksom styrt fokus inåt.

Nu börjar dagarna återta sin gamla rytm. Snart är de sådär korta igen.

Idag har jag bytt av Lennart och högtryckstvättat i lagårn. Jag gillar att köra högtryckstvätt, det är så effektivt. Synd att man inte kan använda den metoden i köket... Lagårn är i alla fall jättefin nu. I natt får korna sova under bar himmel för sista gången i år, i morgon blir det installning. Det ska bli väldigt skönt att få in dem, det känns som om man behöver få bättre kontroll på läget. Lika skönt som det är att få ut dem på våren är det att få in dem på hösten. Men det är ju fortfarande många kvigor och sinkor ute i olika hagar.

Jag har jour i natt.