Detta har varit en väldigt lyckad dag. I morse var de och hämtade tjurkalvar, det var skönt, det lättade på trycket, på sista tiden har det varit väldigt mycket kalvar överallt. Medan de andra lade sista handen vid de trasiga båsgrindarna som skulle svetsas ihop så var jag och handlade och stannade till på vägen hem där jag förra veckan hade sparat miljontals knappnålsstora trattkantareller. Jag tänkte att det var bara att hämta hem en storskörd nu, men då hade det märkliga hänt som så ofta händer med svamp - så fort man har fått syn på dem så slutar de att växa! De stod kvar likadant, bara lite torrare. Märkligt. Växer de upp bara på en dag så långt som de hinner den dagen och sedan är det stopp? Hmm, det har varit torrt den här veckan, kanske var det därför? Jag fick ihop några liter i alla fall. Fick dåligt samvete av att plocka de där små, det kändes som om jag förstörde skörden för någon annan... Fast det var ju bara hyckleri - själva idén att kolla mitt ställe var ju för att det var fredag och jag ville hinna sno åt mig "skörden" innan helgplockarna kommer.. Nåja, trattkantareller brukar ju finnas så att det räcker åt alla som vill ha. Och en god svampsås till pastan fick "gubbarna" därhemma innan vi tog in korna.

Korna hade kommit hem så fint, och jag hade gjort en "bordsplacering" åt dem. Det gäller att tänka till när man tar in dem, det är jobbigt att behöva flytta runt dem efteråt. De med sämsta juverhälsan ska stå på slutet, högmjölkare måste vara mitt emot varandra så att man kan fläska på med gottaste maten där. De yngsta nykalvade kvigorna ska stå tillsammans, de behöver ha sina vänner i närheten så att de inte känner sig för ängsliga, och så behöver de kunna äta lite långsammare utan att bli bestulna. Och så vill vi ha den finaste kon som blickfång direkt när man kommer in i lagårn, 638 blev det som fick den platsen, och 660.

Nu när korna är under tak kan jag ju tala om hur det har gått till här på gården på sista tiden... Eftersom jag ansåg att det inte var mitt jobb att fixa staketen i år och ingen annan hade tid så blev det lite si och så med den saken. På återväxten har vi haft bra staket, och i de första fållorna. Men nu på slutet när vi har släppt på mer och mer av mossarna då har det varit mindre och mindre staket... Våra snälla och duktiga kor har kommit hem så snällt varje morgon i mörkret i alla fall. Bra bete har de ju i alla fall fått.. Och nu är de inne som sagt. De ligger så nöjda. Inte minsta lilla mu har man hört, så de är nog nöjda med att få maten serverad framför nosen igen.

Och nu kommer vi till det roligaste idag: klockan 18.00 befann Johan och jag och Zelda oss i skogen tillsammans med en viltspårsdomare. Rörligt prov kallas det och är hur officiellt som helst. Han hade lagt ett långt spår med fyra vinklar och bloduppehåll och allt som ska vara. Och Zelda gick spåret jättebra! Lugnt och koncentrerat. Och Johan var en perfekt hundförare. Två vinklar behövde hon ringa men det är ju inget fel, tvärtom visade hon att hon vet hur hon ska göra när spåret försvinner i en vinkel. En gång gick hon upp på en sten och visade att där hade varit en räv, men sedan tog hon sig an spåret igen och jobbade vidare. Jättebra gjort! Så nu har vi ett protokoll med full poäng och får tävla i öppen klass! Verkligen roligt, och precis vad som behövdes för att Johan inte skulle tappa intresset för denna vår enda gemensamma hobby.

 

mor

19 september 2009 13:34

Älskling.
Så roligt med Zelda.
Stort grattis till henne och Johan!
Kramar från mamman som tänker på er hela tiden.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

     Nu är jag ägare till en halv häst och det blir nog roligare än vad jag har trott, jag gillar den lilla som är dotterdotterdotter till Yora och har precis samma blick. Nu ska vi bekanta oss och det lär ta ett tag. Jag känner mig inte helt bek...

Kläm, tjejer, kläm! Jag är helt övertygad om att de flesta brösttumörer är självupptäckta. ...

Hade tänkt att jag skulle ägna den här dagen åt att jubla över att jag är frisk igen. Men jag tänker mest på dem som inte fick uppleva den. Erica/lilltån som fick sin sista (trodde vi) behandling samtidigt som jag. Petra. De fattas nu när jag skriver...

Idag för ett år sedan fick jag min sista cellgiftsbehandling. Det känns otroligt länge sedan. Nu är jag återigen mitt i livet, allt går i rasande fart och inget hinner jag av det jag borde. Det hade jag faktiskt aldrig kunnat tro, att det skulle gå a...

Idag har jag varit på läkarbesök. Jag trodde det var någon sorts summering efter mammografin jag var på häromveckan men så var det inte alls. Jag skulle inte ens ha varit på den för det var en rutinmammografi och jag ska gå på en mer omfattande (med ...