Sent igår kväll ringde de som numera bor på Lennarts gamla gård. Kvigorna var där!! Jag hade träffat två tonårstjejer från den gården tidigare på dagen när de var ute och red i skogen. Det var ju i det området där jag hela tiden trott att våra kvigor hållit till. Vi bytte telefonnummer och pratade om kvigorna. Och redan samma kväll kom de alltså ner till gården!! Jag väckte alla och Göran, Erik och jag åkte dit. Tre (suck, de är ju fyra) kvigor stod på vägen. Folket på gården erbjöd sig att vi fick mota in dem i en tom hästhage så länge. Det gjorde vi, men lite oroligt var det eftersom de inte hade någon ström i staketen, och de kvigorna har aldrig gått på elstaket så de har ingen respekt för vita snören.. De på gården menade att de hade hört ett "mu" inifrån skogen så vi letade allihop en stund efter nummer fyra. Sedan var det nästan mörkt så vi fick ge upp för kvällen.

I morse hade de brutit sig ut och in till hästarna, som förfärat tryckte i bortre hörnet av hagen. Med hjälp av gårdens folk (jättegulliga människor!)tog vi ut kvigorna och gick med dem utmed skogsbilvägen som Lennart byggde en gång i tiden, och ner genom  Lennarts gamla beten ända fram till hagen där de ska bo. En rejäl promenad, men den har jag ju gått mest varje dag på sista tiden för det är ju där jag har sett spår emellanåt. Det gick jättebra och nu är de alltså "hemma" igen. Nummer fyra har vi inte sett till, hon heter 745 och har hela tiden varit ganska skygg. Förhoppningsvis håller hon till utanför hagen, jag har ju hela tiden sett lite spår däromkring också. Vi hoppas helt enkelt att hon ska komma fram nu när hon ser de andra i hagen.. Det känns verkligen skönt att ha hittat de här i alla fall! Synd att jag inte hade kameran med mig, hade varit fint med en bild när vi gick med dem genom skogen.

Jag tror nog egentligen att det kan ligga något i detdär med att det man äter påverkar risken för att drabbas av cancer, det är bara det att jag inte vill höra talas om det. Dessutom verkar det vara så mycket olika bud. Det är  svårt att inrätta hela livet efter att inte drabbas av bröstcancer, det är mycket annat man ska tänka på medan man lever. Man kan ju inte leva i skräck för allt man kan drabbas av. Tänk om man äter broccoli varenda dag fast man tycker det är äckligt, och har ångest för att man kanske ändå ska få bröstcancer, och så blir man trafikdödad.

När det sedan gäller påståendet att "viljan är avgörande" så håller jag med Tobbe, det är verkligen provocerande. Visserligen påverkas immunförsvaret i viss mån av hur man mår rent mentalt, men immunförsvaret har en mycket liten roll i cancerbekämpningen. Det är egentligen lite samma sak som när folk säger "du som är så stark, du kommer att klara det här". Jag vet att det är något man säger i all välmening och för att den som säger det verkligen tycker att det känns osannolikt att något kan rå på mig eftersom jag är så stark. Men då har man väl på något sätt accepterat en sorts Darwin-teori om att de svagaste ska slås ut först? Som om man tror att mental eller fysisk styrka verkligen har betydelse. När vi ju alla vet att cancern (och andra katastrofer också för den delen) slår helt blint och urskillningslöst. Urvalet är slumpmässigt. Cancern är starkast ibland, och ger med sig ibland. Vi bekämpar den med gifter och skadlig strålning, ibland lyckas det och ibland inte. Man får hoppas på turen, acceptera situationen och försöka hålla modet uppe.

Men jag ska kanske köpa böckerna i alla fall, så får vi väl se om jag blir provocerad igen eller om jag tycker att det känns bra? Det kan ju också vara ren psykologi att man mår bättre rent mentalt om man tycker sig ha kontroll över situationen. Om man får en känsla av att man genom att äta och leva rätt har skaffat sig ett överläge gentemot cancern. Fast det förutsätter ju att man först har drabbats av osäkerhet, kanske panik. Och det har jag egentligen inte (tror jag i alla fall), jag tycker att jag har accepterat läget och har koll på vad jag kan påverka och vad jag inte kan göra något åt. Fast det beror väl på att jag just nu känner mig ganska ohotad, jag har bra prognos och är snart färdigbehandlad.

Det var roligt att föreläsa på skolan. Eleverna var ungdomar och vuxna som har jobbat ett tag och nu går en fortsättningskurs med inriktning husdjur. De hade massor av frågor och var aktiva. Jag hade tagit med mjölk hemifrån från olika kor så de fick träna "paddling". Det är bra att kunna tycker jag. Och så blir det lite roligare om man har något praktiskt också. Jag känner mig faktiskt nöjd med förmiddagen, en inte helt vanlig känsla efter en föreläsning.

Sedan hade jag bara en halvtimme på mig att hinna till strålningen, men det gick. Även idag var det ett väldigt mätande och röntgande. Fler prickar och streck. Det är verkligen en intressant upplevelse. Hittills under min kontakt med sjukvården har jag ofta haft anledning att imponeras av kunniga sköterskor. Jag skulle också ta blodprov, en standardkoll. Jag frågade om de skulle kolla levervärdena eftersom de var förhöjda under slutet av cellgiftsbehandlingen, och då lade de till det. Lite konstigt att man måste vara så aktiv själv hela tiden..

När jag pratade med Åsa igår berättade hon om en "gammal stallkompis" som nu doktorerar om hur man kan skydda sig mot bröstcancer genom att äta rätt och ha rätt livsstil. Hon har också skrivit böcker i ämnet. Jag vet inte varför jag blir så anti av sånt. Jag känner mig påhoppad tror jag. Visst är det väl så att jag har ätit fel och inte huggit ved (jo, det har väl hänt) och inte motionerat och inte yogat medmera medmera. Det erkännes. Men jag blir ändå sur. Jag vill inte att det ska vara mitt eget fel att jag har fått cancer. Jag vill att det ska vara ren otur. Jag vet inte om jag ens har lust att läsa hennes böcker. Fast jag naturligtvis borde vara extra motiverad!

Idag har jag varit på simulering inför strålningen. Det betyder att de testar om den planen de har räknat ut för hur strålarna ska riktas stämmer i verkligheten. De har räknat ut det efter datortomografin de gjorde förra veckan. Jag frågade om de tittar efter tumörer på den datortomografibilden, men det gör de inte.

 Besöket idag gick till så att jag fick prata först med en sköterska och sedan med en läkare om vad de skulle göra. Jag kom inte på några särskilda frågor, tack vare forumet är jag ju ganska väl förberedd på vad detta med strålning innebär. Sedan fick jag lligga länge länge alldeles stilla med armarna över huvudet. Jag har ju lite dåliga axlar så efter en stund hade vänsterarmen domnat bort och högerarmen hade någon sorts krampryckningar. Men jag låg stilla medan sköterskan gick runt och ritade och röntgade och ritade och röntgade och ritade och.... ja, ni förstår. Nu är jag fullritad med streck och symboler som ska sitta kvar tills i morgon. Om några dagar ska de tatuera prickar som de ska använda för att rikta in min kropp i maskinen, men nu i början måste de mäta in sig varje gång.

 Jag får mig en tankeställare av att de är så väldigt seriösa. Själv har jag ju liksom tyckt att behandlingen är gjord nu, det här med strålning är bara lite extra som egentligen inte spelar så stor roll. Men på strålningsavdelningen tycker de att de gör själva cancerbehandlingen. Och för många är det ju den enda behandlingen, om det inte behövs cellgift. Många kommer ju direkt till strålningsavdelningen efter operationen, och det är kanske därför de har sådana bra rutiner med att man får träffa sköterskor och  läkare, att man får veta vad som ska hända osv. Ett sådant bra bemötande fick jag ju inte på onkologen när jag först kom dit.

 Dessutom, när jag låg där på britsen tänkte jag på hur det skulle kännas om man hade en hjärntumör som skulle strålas. Och när man tänker så blir man ju istället imponerad av att de kan ställa in strålarna så exakt. Och tacksam för deras allvarliga och seriösa inställning. Det finns ju många tumörer som svarar väldigt bra på strålning.

Efter simuleringen fick jag prata med en sköterska som jobbar på den maskinen där jag ska strålas. Mer praktiskt om hur det ska gå till med anmälan i receptionen, vart jag ringer om jag blir försenad och så. Och lite allmänt. Detta var den första människa hittills i vården som har frågat mig hur barnen tar detta med min sjukdom. När jag tänkte efter så var det längesedan vi pratade om det så när jag kom hem tog jag upp ämnet. Johan sa att han tyckte det var otrevligt när jag tappade håret, men han känner sig inte alls orolig för mig. Och Erik som tänkte mycket i början sa att han inte alls tänker på det nu längre. Det var ju skönt med dessa besked. Hon frågade också hur jag själv mår, om jag äter och sover. Äter gör jag ju värre än nånsin. Och sover bra gör jag ju också, utom när jag får så ont i benen att jag måste upp och gå ett tag. Men ett par Panodil brukar hjälpa.

Efteråt var jag med på ett stationsmöte på jobbet, jag var ändå inne på kontoret och kopierade några papper till föreläsningen i morgon. Olika världar. Men det var kul, när jag satt där så kände jag mig verkligen intresserad av hur vi skriver in bakterieproverna i pärmen t ex. Först när jag fick diagnosen så kändes det som om jag aldrig mer skulle jobba, men nu känns det inte helt omöjligt längre.

Här hemma har de varit jätteduktiga idag och kört in allt som vi hade slaget. En kedja gick av i hacken. Jag skulle hämta den i stan när jag ändå var där, men vår fantastiska mekaniker kunde på telefon tipsa Göran om att han kunde ta en kedja på gamla hacken! Tänk, han har så många kunder men han håller precis reda på vad vi har för gamla maskiner. Så då var jag kvar på mötet istället. Lennart och Göran fick ihop hacken och så kunde de köra igen!

 Nu varnar de om massor av regn så nu kommer vi väl att täcka silon i morgon. Allt är inte skördat men regnar det så går det ju inte.

Idag hade SMHI rätt, det skulle regna på eftermiddagen och det gör det.. Vi har fått in en del foder innan regnet kom. Det blir inte särskilt torrt foder i tornet i år tyvärr, det hinner aldrig torka.

Jag har varit ute i skogen igen och letat efter kvigor. Helt utan framgång. Spåren på bilden är älg och flera-dagar-gammalt-kvigspår. suck.

Idag har det varit uppehållsväder och vi har kunnat köra en hel del. Men det går sakta för oss, vi törs inte ha för mycket nerslaget ifall det plötsligt kommer regn. De ändrar prognoserna hela tiden. Mycket foder blir det i år i alla fall, men kanske inte med bästa näringsvärden. Vallen börjar bli lite förvuxen. Men för varje lass som kommer in är det ju lite mer foder räddat till vintern.

Igår provade jag att mjölka ca tio kor, och det kändes helt OK. Idag har jag mjölkat cirka hälften. Roligt att kunna mjölka igen, det är mer än ett halvår sedan sist. Jag vilar mycket också, sparar på krafterna så att jag ska orka lagårn, det är ju det som är viktigast just nu. Men jag cyklade till den grannen som hade kvigorna i trädgården, de fick en bit älgkött som plåster på såren.. När jag cyklade kom jag att tänka på serien jag läste i fredags. Vi har en gång i veckan i vår tidning en liten tecknad satir eller vad man ska kalla det, nu sist var temat principer. I första rutan var en man som stod och stekte köttbullar medan frun sa "men vi kunde ha köpt köttbullar" och barnen skrek av hunger  och mannen sa "aldrig en köpt köttbulle över min tröskel". Där hade jag platsat i en ruta, skallig cancerpatient flåsande i uppförsbacken "jag tar aldrig bilen om det är mindre än en kilometer". Blev full i skratt. Visst har vi ofta löjliga principer. Två mil kan jag köra helt i onödan, för att jag tycker jag måste köpa något i tätorten och inte kan vänta till nästa dag t ex.

Jag har i alla fall följt principen att alltid rösta för att värna om demokratin. Fast det kändes inte så jätteangeläget måste jag erkänna. Men det är högtidligt att rösta här i byn, funktionärerna är alla välbekanta och sitter finklädda och allvarsamma. Jag hade keps för jag hittade ingen buff i hastigheten. När jag kom in i vallokalen visste jag plötsligt inte hur jag skulle göra. Inte kunde jag rösta med kepsen på?  Men jag kunde ju inte heller ta av den, jag ser ju inte riktigt klok ut med mitt ljusa glesa fjun. Jag gjorde fel på alla sätt, slet av mig kepsen och bad om ursäkt för att jag tänkte behålla den på eftersom jag ser så konstig ut. Och satte på den igen. Ja, vad skulle de säga? De flesta visste ju att jag har tappat håret och varför. Har man cancer så kommer man undan med en del. Som att rösta i keps..

Viktigast för veterinären i mig var att inte rösta på folkpartiet för de tänker inte gå emot när EU menar att Sverige inte får ha förbud mot att slakta djur som inte först är bedövade. Inte för att jag vet ifall det kan hjälpa att protestera i alla fall, det är väl det som är vitsen med EU, att alla ska rätta sig efter samma regler. Även om det ibland känns helt uppåt väggarna.

När det gäller stöd till jordbruket så är ju vad jag förstår alla de svenska partierna på samma linje - att det gäller att ta bort alla stöd. Man bryr sig inte så mycket om ifall det blir några bönder kvar i Sverige eller inte. De kanske vill ha bort oss för Östersjöns skull, men jag tror ärligt talat att det skulle visa sig att det inte är Sveriges bönder som har förstört Östersjön alldeles själva. Men det är kanske onödigt med en massa bönder, man kan ju köpa maten från Nya Zeeland och Brasilien istället, det är ju billigare. Är inte det konstigt?  Nu har jag gnällt en del, det gör ju bönder som ni vet. Så jag har nog en bondesjäl nånstans därinne?

Idag har det inte varit så stor aktivitet när det gäller kvigletning. Jag har kört med bilen några gånger runt på de skogsvägar som går genom det misstänkta området. Inga spår på vägarna i alla fall. Man ser också delar av de nerlagda betesmarker där vi har sett många spår efter dem. Inga kvigor där heller. Den gården där de går är Lennarts barndomshem och också större delen av hans yrkesliv. Han sålde den för ca femton år sedan. Sedan dess har hagarna inte betats. Det märktes att det var vemodigt för Lennart när han var med häromdagen och letade, han tänkte kanske på var hästen brukade stå under sitt favoritträd. De körde med häst i skogen. Nu är de gamla hagarna ett eldorado för viltet, jag har mött en fjoling (älgkalv från förra året) och stått och sett en råget ge di, medan jag har varit ute och letat kvigor. Men skogen håller på att ta över. Det går ju ingen nöd på våra kvigor i den skogen i alla fall, de har gott om mat och vatten. Det är bara så ängsligt att inte veta var de är. De kan gå ut på vägen och bli påkörda så att någon blir skadad. Eller någon av dem kan fastna mellan ett par stenar och inte ta sig loss.... I morgon ska jag leta ordentligt igen!

Nisse har fått tag i sina kvigor tror jag. I går byggde han en hage av metallgrindar där de håller till. Och släppte två stadiga gamla kor i hagen. Och lade dit foder för att locka fram kvigorna. Nu ikväll när jag körde förbi var alltihop nerplockat, så antingen har det lyckats eller så har han gett upp...

Jag har varit ute i skogen och letat efter kvigorna igen. Det finns nya spår, som har tillkommit efter att jag var där i går! Allt tyder på att jag nu har ringat in i vilket område de har befinner sig. Eller åtminstone har befunnit sig större delen av tiden. Om de är kvar där vet jag ju inte riktigt, men de har nog sovit där i natt i alla fall. Det är mycket svårt att tyda spåren, för de har gått fram och tillbaks många gånger, och hela tiden verkar de färskaste spåren gå in i området igen, men jag ser ju inte till några kvigor... Det är ett rätt så stort skogsområde och det är ganska torrt i skogen. Men till slut ska vi nog hitta dem..

Någon flagg hissning blir det inte fast det är nationaldagen, vi har så rostig flaggstång så det känns inte kul. Förresten tycker jag att det är på midsommar som jag är gladast att jag bor i ett så underbart land. Tryggt och vackert. Vi ska värna om vår trygghet tycker jag, dela med oss av den och inte skämmas för den. Det är lätt att bara ta den för given, men man behöver inte se sig om i världen så mycket för att inse att det är otroligt värdefullt att få känna sig trygg, både för egen del och för barnen.

Johan har förresten åtagit sig som sommarjobb att måla flaggstången, och det tror jag han kommer att klara bra. Idag var han till stor hjälp med att ta in korna, Eftersom pappa körde hacken och Janne slår (nu är det äntligen bra väder för ensilagekörning, måtte det hålla i sig!) och Erik kör lastmaskin så var jag beroende av hjälp med korna. Johan ställde upp som grindvakt och räknare och gick tillochmed och hämtade hem de sista från mossen (de börjar redan bli sommarslöa nu) utan att jag bad honom!

Tro det eller ej men i går kväll när Janne och Göran kom hem efter sitt kvigletande så stod sex kvigor i vårat kors, 200 m från husen, där uppfartsvägen börjar!! De ringde in till mig och när Erik och jag kom ut så var Janne på väg upp med kvigorna efter sig. Vi försökte mota in dem på logen, men vi blev lite för ivriga så de kände sig pressade och bröt sig ut och for iväg. Göran ringde Lennart som också kom och hjälpte till. En och en halv timme senare när vi hade motat dem tillbaks och de hade vänt åt fel håll bra många gånger (och trampat i en grannes trädgård dessutom), stod vi åter utanför logdörrarna. Trötta och genomblöta, både vi ock kvigorna. Med list och tålamod lyckades vi den gången få in dem först på logen, sedan i lagårn och till slut i en box. Så nu är de i tryggt förvar och vi är tillbaks på ruta ett, nu måste de ju köras ut till hagen igen. Om vi törs! Dessutom saknas fortfarande de fyra andra. De är troligen kvar i närheten av hagen. Jag har åkt omkring och letat efter spår nu på morgonen men inte sett något. Fortsättning följer...

Det är roligt att jag orkar detta så bra! Jag får taxotere-ont i benen på natten efter att jag har gått så långt, men med en Panodil så sover jag ändå. Kanske om jag har tur så går jag också av mig något av de extra kilona redan nu!!

Först när jag stod i duschen för att tina upp efter detta äventyr kom jag ihåg att det var grillkväll på veterinärstationen! Trist att jag aldrig gör något kul! Fast det var ju ösregn så riktigt jättemysigt kanske det inte var... Och jag hade egentligen inte anmält mig heller, misstänkte ju att det skulle vara ensilageskörd den dagen. Det hade förstås varit det allra bästa, men tyvärr. Idag regnar det också.

Förresten kom jag att tänka på att ni som läser kanske tycker att det är lika intressant att jag skriver om min nya dammsugare som om kvigor och ensilage-skörd! Jag tror att alla tycker att dammsugare är mycket tråkigare än kor, men det är ju min prioritering. Den är jättebra. Det är lite jobbigt att sladden inte vindar in sig, men det är bra att det är en jättelång sladd, .

Jag var hos dem på förmiddagen, vid tio-tiden. Hade med mig lite hö eftersom de fortfarande är lite virriga. De ska vara tio men var bara nio. Jag hittade nummer tio (745) ensam längre bort i hagen och gick med henne bort till de andra. De var lugna och hon blev glad och jag ansåg att allt var frid och fröjd och åkte hem. Nu på eftermiddagen fick vi telefonsamtal om att någon sett sex kvigor i full galopp på asfaltsvägen en halvmil därifrån! Jag åkte till hagen och den var helt tom! Ett stort hål i staketet och tydliga spår som visar hur hela flocken har sprungit i full fart mot staketet och sprängt det och fortsatt på samma vis! De måste ha blivit skrämda, kanske av en älgko. Eller av en helikopter, Göran sa att han hade hört på radion att de skulle kolla kraftledningar med helikopter, och det går en kraftledning rakt igenom den hagen. Nåväl, kvigorna har passerat en kursgård i full fart. Trampat lite i gräsmattan och bajsat lite på badstranden, men inte värre än att det gick att plocka bort. Sedan har de nog delat på sig (att döma av spåren vi sett). Några har fortsatt att springa, några har stannat kvar i trakten av hagen. De sex som sprang långt har troligen träffat de två som jag skrev om i förra veckan. De går kvar i samma trakt och är helt förvildade, ägaren åker dit med foder varje dag, men kommer inte i närheten av dem. Så det skulle ju vara bra om de gick ihop med våra som ju är tamare, då skulle vi kunna mota in hela flocken i någon hage. Vi letade länge och väl och kunde till slut konstatera att de hade delat på sig igen, för vi hittade Nisses två vilda kvigor, men våra syntes inte till någonstans. Inte mycket mer vi kan göra just nu. Göran och Janne är därborta och letar lite till, men det ösregnar så det är ju så jobbigt att gå i skogen. Vi får leta mer i morgon.