Idag har det varit uppehållsväder och vi har kunnat köra en hel del. Men det går sakta för oss, vi törs inte ha för mycket nerslaget ifall det plötsligt kommer regn. De ändrar prognoserna hela tiden. Mycket foder blir det i år i alla fall, men kanske inte med bästa näringsvärden. Vallen börjar bli lite förvuxen. Men för varje lass som kommer in är det ju lite mer foder räddat till vintern.

Igår provade jag att mjölka ca tio kor, och det kändes helt OK. Idag har jag mjölkat cirka hälften. Roligt att kunna mjölka igen, det är mer än ett halvår sedan sist. Jag vilar mycket också, sparar på krafterna så att jag ska orka lagårn, det är ju det som är viktigast just nu. Men jag cyklade till den grannen som hade kvigorna i trädgården, de fick en bit älgkött som plåster på såren.. När jag cyklade kom jag att tänka på serien jag läste i fredags. Vi har en gång i veckan i vår tidning en liten tecknad satir eller vad man ska kalla det, nu sist var temat principer. I första rutan var en man som stod och stekte köttbullar medan frun sa "men vi kunde ha köpt köttbullar" och barnen skrek av hunger  och mannen sa "aldrig en köpt köttbulle över min tröskel". Där hade jag platsat i en ruta, skallig cancerpatient flåsande i uppförsbacken "jag tar aldrig bilen om det är mindre än en kilometer". Blev full i skratt. Visst har vi ofta löjliga principer. Två mil kan jag köra helt i onödan, för att jag tycker jag måste köpa något i tätorten och inte kan vänta till nästa dag t ex.

Jag har i alla fall följt principen att alltid rösta för att värna om demokratin. Fast det kändes inte så jätteangeläget måste jag erkänna. Men det är högtidligt att rösta här i byn, funktionärerna är alla välbekanta och sitter finklädda och allvarsamma. Jag hade keps för jag hittade ingen buff i hastigheten. När jag kom in i vallokalen visste jag plötsligt inte hur jag skulle göra. Inte kunde jag rösta med kepsen på?  Men jag kunde ju inte heller ta av den, jag ser ju inte riktigt klok ut med mitt ljusa glesa fjun. Jag gjorde fel på alla sätt, slet av mig kepsen och bad om ursäkt för att jag tänkte behålla den på eftersom jag ser så konstig ut. Och satte på den igen. Ja, vad skulle de säga? De flesta visste ju att jag har tappat håret och varför. Har man cancer så kommer man undan med en del. Som att rösta i keps..

Viktigast för veterinären i mig var att inte rösta på folkpartiet för de tänker inte gå emot när EU menar att Sverige inte får ha förbud mot att slakta djur som inte först är bedövade. Inte för att jag vet ifall det kan hjälpa att protestera i alla fall, det är väl det som är vitsen med EU, att alla ska rätta sig efter samma regler. Även om det ibland känns helt uppåt väggarna.

När det gäller stöd till jordbruket så är ju vad jag förstår alla de svenska partierna på samma linje - att det gäller att ta bort alla stöd. Man bryr sig inte så mycket om ifall det blir några bönder kvar i Sverige eller inte. De kanske vill ha bort oss för Östersjöns skull, men jag tror ärligt talat att det skulle visa sig att det inte är Sveriges bönder som har förstört Östersjön alldeles själva. Men det är kanske onödigt med en massa bönder, man kan ju köpa maten från Nya Zeeland och Brasilien istället, det är ju billigare. Är inte det konstigt?  Nu har jag gnällt en del, det gör ju bönder som ni vet. Så jag har nog en bondesjäl nånstans därinne?

Idag har det inte varit så stor aktivitet när det gäller kvigletning. Jag har kört med bilen några gånger runt på de skogsvägar som går genom det misstänkta området. Inga spår på vägarna i alla fall. Man ser också delar av de nerlagda betesmarker där vi har sett många spår efter dem. Inga kvigor där heller. Den gården där de går är Lennarts barndomshem och också större delen av hans yrkesliv. Han sålde den för ca femton år sedan. Sedan dess har hagarna inte betats. Det märktes att det var vemodigt för Lennart när han var med häromdagen och letade, han tänkte kanske på var hästen brukade stå under sitt favoritträd. De körde med häst i skogen. Nu är de gamla hagarna ett eldorado för viltet, jag har mött en fjoling (älgkalv från förra året) och stått och sett en råget ge di, medan jag har varit ute och letat kvigor. Men skogen håller på att ta över. Det går ju ingen nöd på våra kvigor i den skogen i alla fall, de har gott om mat och vatten. Det är bara så ängsligt att inte veta var de är. De kan gå ut på vägen och bli påkörda så att någon blir skadad. Eller någon av dem kan fastna mellan ett par stenar och inte ta sig loss.... I morgon ska jag leta ordentligt igen!

Nisse har fått tag i sina kvigor tror jag. I går byggde han en hage av metallgrindar där de håller till. Och släppte två stadiga gamla kor i hagen. Och lade dit foder för att locka fram kvigorna. Nu ikväll när jag körde förbi var alltihop nerplockat, så antingen har det lyckats eller så har han gett upp...