Fortfarande regnar det. Dagarna går och vi är som förlamade, ingenvart kommer vi ju med skörden förstås, men vi gör inget annat heller. Sinkor borde köras ut på bete, staket borde sättas upp på återväxtbeten osv. Det är trist i lagårn när det blir såhär lerigt utanför. Idag kom Göran på att vi borde köpt ett lass av killarna som var här och flisade de stora rishögarna. De åkte härifrån för bara några dagar sedan men då hade vi ju inte kommit på idén.. Ett sådant flislass hade varit toppen för korna att gå på utanför lagårn. Leran är hopplös, den fastnar på spenarna. Och så får de ont i klövarna för det ligger ju en och annan sten i leran och klövsulorna blir så mjuka av allt regnandet. Usch, stackars kor. Göran mjölkar tappert den här helgen också, fast det är så jobbigt med alla de leriga korna. Och fast jag egentligen mycket väl skulle orka... tror jag i alla fall...

Skam- och skuldkänslor har jag tänkt en hel del på. Fast jag får inte ihop det ordentligt, här följer en radda lösa funderingar..

I mina ögon är det helt okonstruktiva och tärande känslor som inte leder till något bra. I alla fall om man går och ruvar på dem utan att kunna dra fram dem i ljuset. Man kanske t ex mår dåligt för att man känner skam och skuld för att man tänker att man har drabbats av livmodercancer för att man har haft oskyddat sex och blivit smittad med papillomvirus. Det finns folk som känner det så, och det är ju helt FÖRFÄRLIGT  att någon ska behöva dras med sådana skamkänslor (här har ju media en roll, eller hur?). Eller för att man själv har en bra prognos och kommer att bli frisk från sin cancer medan någon annan i ens närhet (som alltid har varit en god människa och som har små barn) har metastaser som bara växer. Och man tycker att man inte gör tillräckligt för att stötta. Man hjälper ingen med dessa skuldkänslor, de är bara negativa. Och de kan förstöra livet totalt för den som måste dra omkring med dem. Jag tror att skammen måste fram i ljuset för att man ska bli kvitt den.

Jag själv som ju är en ganska pinsam person och som ofta har missuppfattat olika sociala situationer har gott om skamkänslor. Jag kan älta sådant som hänt för trettio-fyrtio år sedan. Eftersom jag aldrig har kunnat reda ut det finns känslorna kvar med samma styrka. Ändå skulle de ju förmodligen med en utomståendes ögon framstå som totalt onödiga. Och jag känner skuld för alla tillfällen när jag har varit en dålig mamma... Men jag känner inte skuld för att jag har drabbats av cancer, och jag har inga problem med att prata om det. (Varför är det då så känsligt detta med att äta rätt??)

Först tänkte jag att detta med skuld är något vi sysslar särskilt mycket med i norden, det lutherska arvet. Sedan tänkte jag att i katolska länder är det nog nästan ännu värre. Men katolska kyrkan har ju också ett rätt bra system för att bli kvitt skuldkänslor. Om man biktar sig så har man dragit fram skammen i ljuset. Och så kan man få förlåtelse, kanske blir man kvitt den då?

Akut skam just när man har gjort något dumt är nog däremot inte så dumt. Det kan ju leda till att man ångrar sig och det är inte alls en så negativ känsla som skuld för det kan leda till att man ber om ursäkt. Och kanske till att man inte gör sådär dumt igen... Jag tror att det är bra att man ägnar en stund åt att ångra sig när man har gjort något dumt, det handlar ju också om att förlåta sig själv och behålla sin självrespekt.

Men när det gäller lungcancer så är ju skulden uppenbar. Vi tycker att man får skylla sig själv om man har rökt i hela sitt liv och sedan får lungcancer. Hur känns det för den som blir drabbad? Alla tycker att man får skylla sig själv, och själv har man varit medveten om risken men ändå valt att röka vidare. Jag tror inte skammen blir så förödande då eftersom det är en öppen historia. Alla vet och har förmodligen pratat om det många gånger? Skräcken lär väl vara densamma dock, man kunde väl aldrig tro att det skulle bli verklighet av hotet?

Men om man tänker sig någon som har gjort något så hemskt att vi verkligen tycker att de ska plågas av sin skuld? Någon som har förgripit sig på barn. Eller kört i fyllan och dödat någon? Sådana finns. Till dem vill vi inte ge någon förlåtelse. Vi tycker att de gott kan förtäras av sin oerhörda skuldbörda. Att bära en skuld är ett straff.

När jag har skrivit detta kommer jag att tänka på hur Nelson Mandela och Desmond Tutu (stavas det så?) gjorde för att folket i Sydafrika skulle kunna gå vidare efter alla fruktansvärda brott som hade begåtts. Alla fick träda fram och berätta offentligt om sin skuld. Och vad jag har förstått så fick de också förlåtelse? Oerhört stort.