Jag mår fortfarande bra, känner inget av strålningen ännu. Jag försöker applicera "positivt tänkande" på min kroppsuppfattning. I en tramstidning som jag läste i ett väntrum när jag skulle ta blodprov hade någon beskrivit sin lyckade bantningssmetod. Det gällde att visualisera en kropp sådan som man ville ha den, och föreställa sig att man hade den kroppen. Något i den stilen. Och jag tyckte att nu när jag mår så bra och liksom känner mig ung på nytt, efter att ha varit så gammal och sliten under cellgiftsbehandlingarna, så var det inget stort steg att föreställa sig att jag återigen har den ganska slanka starka kropp jag hade när jag var sådär 25. Jag kommer ju ihåg hur det kändes, och så lägger jag till lite om hur sund jag är... Och så tänker jag att jag är snitsigt kortklippt. Det går jättebra, jag går med spänstiga steg över parkeringen till onkologen och känner mig superfräsch. Dessutom har det lett till ändrade matvanor, igår när jag hade tidsbrist och tog hem hamburgare till kvällsmat så hade jag inte ens lust att äta min, den såg så onyttig ut..

Så idag när jag var på strålningen passade jag på att låna vågen. Jag väntade mig en viktminskning på flera kilo. Tji fick jag, det låg kvar lika eländigt som för en månad sedan! Dessutom fick jag en åthutning av damerna på strålningen, jag får absolut inte banta nu. Kroppen behöver så mycket energi för att orka med strålningen så jag får inte utsätta den för ytterligare påfrestningar. Men de tycker ju det är bra att jag mår bra och de säger inte att jag inte får vara med nu när vi kör hö.