Sent igår kväll ringde de som numera bor på Lennarts gamla gård. Kvigorna var där!! Jag hade träffat två tonårstjejer från den gården tidigare på dagen när de var ute och red i skogen. Det var ju i det området där jag hela tiden trott att våra kvigor hållit till. Vi bytte telefonnummer och pratade om kvigorna. Och redan samma kväll kom de alltså ner till gården!! Jag väckte alla och Göran, Erik och jag åkte dit. Tre (suck, de är ju fyra) kvigor stod på vägen. Folket på gården erbjöd sig att vi fick mota in dem i en tom hästhage så länge. Det gjorde vi, men lite oroligt var det eftersom de inte hade någon ström i staketen, och de kvigorna har aldrig gått på elstaket så de har ingen respekt för vita snören.. De på gården menade att de hade hört ett "mu" inifrån skogen så vi letade allihop en stund efter nummer fyra. Sedan var det nästan mörkt så vi fick ge upp för kvällen.

I morse hade de brutit sig ut och in till hästarna, som förfärat tryckte i bortre hörnet av hagen. Med hjälp av gårdens folk (jättegulliga människor!)tog vi ut kvigorna och gick med dem utmed skogsbilvägen som Lennart byggde en gång i tiden, och ner genom  Lennarts gamla beten ända fram till hagen där de ska bo. En rejäl promenad, men den har jag ju gått mest varje dag på sista tiden för det är ju där jag har sett spår emellanåt. Det gick jättebra och nu är de alltså "hemma" igen. Nummer fyra har vi inte sett till, hon heter 745 och har hela tiden varit ganska skygg. Förhoppningsvis håller hon till utanför hagen, jag har ju hela tiden sett lite spår däromkring också. Vi hoppas helt enkelt att hon ska komma fram nu när hon ser de andra i hagen.. Det känns verkligen skönt att ha hittat de här i alla fall! Synd att jag inte hade kameran med mig, hade varit fint med en bild när vi gick med dem genom skogen.

Jag tror nog egentligen att det kan ligga något i detdär med att det man äter påverkar risken för att drabbas av cancer, det är bara det att jag inte vill höra talas om det. Dessutom verkar det vara så mycket olika bud. Det är  svårt att inrätta hela livet efter att inte drabbas av bröstcancer, det är mycket annat man ska tänka på medan man lever. Man kan ju inte leva i skräck för allt man kan drabbas av. Tänk om man äter broccoli varenda dag fast man tycker det är äckligt, och har ångest för att man kanske ändå ska få bröstcancer, och så blir man trafikdödad.

När det sedan gäller påståendet att "viljan är avgörande" så håller jag med Tobbe, det är verkligen provocerande. Visserligen påverkas immunförsvaret i viss mån av hur man mår rent mentalt, men immunförsvaret har en mycket liten roll i cancerbekämpningen. Det är egentligen lite samma sak som när folk säger "du som är så stark, du kommer att klara det här". Jag vet att det är något man säger i all välmening och för att den som säger det verkligen tycker att det känns osannolikt att något kan rå på mig eftersom jag är så stark. Men då har man väl på något sätt accepterat en sorts Darwin-teori om att de svagaste ska slås ut först? Som om man tror att mental eller fysisk styrka verkligen har betydelse. När vi ju alla vet att cancern (och andra katastrofer också för den delen) slår helt blint och urskillningslöst. Urvalet är slumpmässigt. Cancern är starkast ibland, och ger med sig ibland. Vi bekämpar den med gifter och skadlig strålning, ibland lyckas det och ibland inte. Man får hoppas på turen, acceptera situationen och försöka hålla modet uppe.

Men jag ska kanske köpa böckerna i alla fall, så får vi väl se om jag blir provocerad igen eller om jag tycker att det känns bra? Det kan ju också vara ren psykologi att man mår bättre rent mentalt om man tycker sig ha kontroll över situationen. Om man får en känsla av att man genom att äta och leva rätt har skaffat sig ett överläge gentemot cancern. Fast det förutsätter ju att man först har drabbats av osäkerhet, kanske panik. Och det har jag egentligen inte (tror jag i alla fall), jag tycker att jag har accepterat läget och har koll på vad jag kan påverka och vad jag inte kan göra något åt. Fast det beror väl på att jag just nu känner mig ganska ohotad, jag har bra prognos och är snart färdigbehandlad.