Nu börjar jag känna av tröttheten som brukar komma med strålningen. Jag går och gäspar hela tiden och går och lägger mig så fort jag får en chans. Värmen gör väl sitt till också. Det är nu man ska NJUTA av sommaren, men jag får inte riktigt till det.

Visst är det en skön känsla att ha höet inkört. Det känns så tryggt och förmöget, som att ha vedboden full ungefär. Och det är ett bra år än så länge, vi har fortfarande gott om bete till korna och mer återväxt finns att släppa på. De närmaste dagarna har vi mycket att göra med att köra ut olika kvigor och sinkor till olika beten. De sex rymlingarna som kom hem ska också ut igen. Ladugården ska tvättas också, åtminstone kalvavdelningen, innan kalvningssäsongen börjar.

 Igår sålde vi fyra kvigor till en granne som bara fått tjurkalvar på senaste tiden. En Berta var vi tvungna att ta med i det gänget, Berta-släktet kommer från deras gård men är numera utdöda där. Håhåjaja, sa Göran, det har varit mycket problem med Berta, det blir så mycket moms att betala... Det är ett fint släkte som ni förstår. Tyvärr orkar jag ju inte göra Veckans kofamilj numera, men det kommer kanske..

Igår ringde de från livkalvstransporten och ska komma och hämta Olle. Det är säsongens sista kalv, han är nu mogen för leverans till någon som föder upp tjurar till slakt. Olle är speciell, eftersom han har varit ensam så har han blivit så tam och bortskämd. Han tycker att Janne är hans enda vän i livet, när jag ska ge honom mjölk så tycker han inte alls att det är samma sak.. Zelda och han är också speciella vänner, de kan sitta kind mot kind länge länge och slickar till varandra lite emellanåt. Jättegulligt.