Det var roligt att föreläsa på skolan. Eleverna var ungdomar och vuxna som har jobbat ett tag och nu går en fortsättningskurs med inriktning husdjur. De hade massor av frågor och var aktiva. Jag hade tagit med mjölk hemifrån från olika kor så de fick träna "paddling". Det är bra att kunna tycker jag. Och så blir det lite roligare om man har något praktiskt också. Jag känner mig faktiskt nöjd med förmiddagen, en inte helt vanlig känsla efter en föreläsning.

Sedan hade jag bara en halvtimme på mig att hinna till strålningen, men det gick. Även idag var det ett väldigt mätande och röntgande. Fler prickar och streck. Det är verkligen en intressant upplevelse. Hittills under min kontakt med sjukvården har jag ofta haft anledning att imponeras av kunniga sköterskor. Jag skulle också ta blodprov, en standardkoll. Jag frågade om de skulle kolla levervärdena eftersom de var förhöjda under slutet av cellgiftsbehandlingen, och då lade de till det. Lite konstigt att man måste vara så aktiv själv hela tiden..

När jag pratade med Åsa igår berättade hon om en "gammal stallkompis" som nu doktorerar om hur man kan skydda sig mot bröstcancer genom att äta rätt och ha rätt livsstil. Hon har också skrivit böcker i ämnet. Jag vet inte varför jag blir så anti av sånt. Jag känner mig påhoppad tror jag. Visst är det väl så att jag har ätit fel och inte huggit ved (jo, det har väl hänt) och inte motionerat och inte yogat medmera medmera. Det erkännes. Men jag blir ändå sur. Jag vill inte att det ska vara mitt eget fel att jag har fått cancer. Jag vill att det ska vara ren otur. Jag vet inte om jag ens har lust att läsa hennes böcker. Fast jag naturligtvis borde vara extra motiverad!