När jag kom till hagen i morse så stod kvigorna hopträngda i ett hörn. Aha, tänkte jag, det är just som jag har misstänkt, hon stryker omkring här utanför hagen och nu har de sett henne. Så jag gjorde en omfattande rörelse fram på utsidan om staketet. När jag började närma mig kvigorna så trodde jag inte mina ögon. Med nedfallen haka stod jag som ett fån och räknade en, två, tre, fyra, om och om igen. Hon hade själv krupit in i hagen!! Glad och oskadd men lite skygg. Jag hade inte tid att göra några närmare undersökningar av staketet, jag skulle ju iväg till min strålning. Ingemar har varit där och hittat hålet hon har gjort och lagat det. Nu är alltså läget under kontroll!!

Och torkväder är det, med blåst och uppehållsväder. Janne slår och slår, nu är snart allt som ska i tornet nerslaget. Måtte vädret hålla några dagar! Johan och jag ska strax till lagårn och ta in korna. De äter i skift Erik och Lennart så att lastmaskinen aldrig ska stå stilla.

Strålningen börjar bli rutin nu. Jag hade sett fram emot att träffa Lotta och fika med henne efter hennes MR, men det kunde jag ju tyvärr inte när det blev en så hektisk ensilagedag. Hann nätt och jämnt lämna in Johans trasiga hörapparat på hörselvården.

Jag börjar känna av en del krämpor som antagligen är efterdyningar till taxoteret, värken i benen har nu krupit upp i höfterna, synen har klart försämrats (jag känner knappt igen korna), och det har blivit svårt att sova pga myrkrypningar. Det är ju inget nytt, sådant har jag haft förr, men nu är det värre.. Tånaglarna spricker, men det är inte så äckligt som det låter. Det jobbigaste med det är att det är så kymigt att klipppa dem när man inte har någon känsel i tårna...