Idag har jag varit på simulering inför strålningen. Det betyder att de testar om den planen de har räknat ut för hur strålarna ska riktas stämmer i verkligheten. De har räknat ut det efter datortomografin de gjorde förra veckan. Jag frågade om de tittar efter tumörer på den datortomografibilden, men det gör de inte.

 Besöket idag gick till så att jag fick prata först med en sköterska och sedan med en läkare om vad de skulle göra. Jag kom inte på några särskilda frågor, tack vare forumet är jag ju ganska väl förberedd på vad detta med strålning innebär. Sedan fick jag lligga länge länge alldeles stilla med armarna över huvudet. Jag har ju lite dåliga axlar så efter en stund hade vänsterarmen domnat bort och högerarmen hade någon sorts krampryckningar. Men jag låg stilla medan sköterskan gick runt och ritade och röntgade och ritade och röntgade och ritade och.... ja, ni förstår. Nu är jag fullritad med streck och symboler som ska sitta kvar tills i morgon. Om några dagar ska de tatuera prickar som de ska använda för att rikta in min kropp i maskinen, men nu i början måste de mäta in sig varje gång.

 Jag får mig en tankeställare av att de är så väldigt seriösa. Själv har jag ju liksom tyckt att behandlingen är gjord nu, det här med strålning är bara lite extra som egentligen inte spelar så stor roll. Men på strålningsavdelningen tycker de att de gör själva cancerbehandlingen. Och för många är det ju den enda behandlingen, om det inte behövs cellgift. Många kommer ju direkt till strålningsavdelningen efter operationen, och det är kanske därför de har sådana bra rutiner med att man får träffa sköterskor och  läkare, att man får veta vad som ska hända osv. Ett sådant bra bemötande fick jag ju inte på onkologen när jag först kom dit.

 Dessutom, när jag låg där på britsen tänkte jag på hur det skulle kännas om man hade en hjärntumör som skulle strålas. Och när man tänker så blir man ju istället imponerad av att de kan ställa in strålarna så exakt. Och tacksam för deras allvarliga och seriösa inställning. Det finns ju många tumörer som svarar väldigt bra på strålning.

Efter simuleringen fick jag prata med en sköterska som jobbar på den maskinen där jag ska strålas. Mer praktiskt om hur det ska gå till med anmälan i receptionen, vart jag ringer om jag blir försenad och så. Och lite allmänt. Detta var den första människa hittills i vården som har frågat mig hur barnen tar detta med min sjukdom. När jag tänkte efter så var det längesedan vi pratade om det så när jag kom hem tog jag upp ämnet. Johan sa att han tyckte det var otrevligt när jag tappade håret, men han känner sig inte alls orolig för mig. Och Erik som tänkte mycket i början sa att han inte alls tänker på det nu längre. Det var ju skönt med dessa besked. Hon frågade också hur jag själv mår, om jag äter och sover. Äter gör jag ju värre än nånsin. Och sover bra gör jag ju också, utom när jag får så ont i benen att jag måste upp och gå ett tag. Men ett par Panodil brukar hjälpa.

Efteråt var jag med på ett stationsmöte på jobbet, jag var ändå inne på kontoret och kopierade några papper till föreläsningen i morgon. Olika världar. Men det var kul, när jag satt där så kände jag mig verkligen intresserad av hur vi skriver in bakterieproverna i pärmen t ex. Först när jag fick diagnosen så kändes det som om jag aldrig mer skulle jobba, men nu känns det inte helt omöjligt längre.

Här hemma har de varit jätteduktiga idag och kört in allt som vi hade slaget. En kedja gick av i hacken. Jag skulle hämta den i stan när jag ändå var där, men vår fantastiska mekaniker kunde på telefon tipsa Göran om att han kunde ta en kedja på gamla hacken! Tänk, han har så många kunder men han håller precis reda på vad vi har för gamla maskiner. Så då var jag kvar på mötet istället. Lennart och Göran fick ihop hacken och så kunde de köra igen!

 Nu varnar de om massor av regn så nu kommer vi väl att täcka silon i morgon. Allt är inte skördat men regnar det så går det ju inte.