Ja, det blev inte så mycket midsommarfirande i år. Jag har gjort i ordning en ny hage till korna, återväxt som redan är kanonfint bete. Det är något som jag verkligen älskar, att få släppa in korna på ett nytt gott bete. Jag kan stå en lång stund och bara titta när de betar sådär girigt, jag känner mig så nöjd då.

Janne har redan börjat slå för hö. Och så har vi varit lite osams, Janne bad Erik vända höet och Erik hade inte lust. Och jag tycker inte att man ska tvinga barnen att arbeta (fast det är ett litet jobb som bara tar en halvtimme). Så Erik fick sitta vid datorn. Men han vände höet sedan i alla fall, för att han ville. Och nu har vi återigen fått upp på tapeten att det behövs en strategi för de närmaste åren. Vi måste klara att driva gården utan att Erik blir oumbärlig, han måste få ha sin frihet att leva sitt eget liv. Fast han är redan oumbärlig, för han är den ende av oss som klarar att vända hö med den nya traktorn för man ska ställa in flytläge på något konstigt sätt. Det har blivit med traktorer som med mobiltelefoner, det är bara ungdomar som orkar lära sig hur de fungerar...

Och så är jag besviken för att ingen av killarna ville följa med till midsommarfirandet i byn. Det brukar vara så mysigt, lite som en gammaldags nöjespark med luftgevärsskytte, straffsparkläggning, m.m Och dans kring stången förstås, med byns egen dragspelare och allt. "Det är för tioåringar" sa Erik. Och Johan ville inte heller. Jag kunde ju inte åka ensam! De är väl helt enkelt för stora för Små grodorna...

Vilket också för mig in på en undran - var håller grodorna hus? Förra året var det ett förfärligt kväkande från dammen så här i början på sommaren. Jag hade tänkt att jag skulle smyga mig på dem i år och ta lite kort. Men det är fortfarande knäpptyst.

Hoppas ni alla har en bra midsommar! Vi har i alla fall ätit sill och färskpotatis och allt sånt. Och Fias goda jordgubbstårta. Johan är hönsvakt åt grannen och idag var det tre ägg!

Idag ösregnar det, då känns det ju extra bra att vi har kört hårt i några dagar och inte har något som ligger slaget. Men det är nog lite tidigt att ropa hej redan. Det är mycket hö som ska under tak. Och sedan ska vi ta en andraskörd. Men nu när vi fick så mycket förstaskörd så kommer vi att vara "ekologiska" och inte använda någon handelsgödsel på vallen till andraskörden.

Idag efter strålningen tänkte jag mig en lång och besvärlig dag på stan, jag skulle köpa ett snyggt "tält" (dvs en klänning till festen, en som täcker hela min numera omfattande kroppshydda). Döm om min förvåning när jag gick in i en liten "boutique" som jag ändå passerade, provade en kjol och tunika i precis den färg och stil jag tänkt mig och köpte dem med 70% rabatt pga utförsäljning av just den typen av kläder i butiken (som skulle ändra inriktning)! Det tog max tio minuter!! Ibland har man flyt. Jag hatar att köpa kläder, särskilt nuförtiden.

Förresten ska jag köpa ett riktigt tält också i sommar, jag har tänkt att killarna och jag skulle kunna provpaddla några dagar..? Någon som tror att jag får med mig dem på sådant?

Nu ska jag åka och jobba lite, det är besök i kalvprojektet och lite dräktigheter. Erik och Lennart täcker i tornet, tufft jobb i det här vädret.

Nu är det fullt i tornet! Cirka 30 hektar är skördat. Det sista som är kvar på gärdet kör vi in som hö. Sedan väntar vi med att slå mer till efter midsommar, det verkar som om det är fint väder på gång nästa vecka.

Strålningen går numera snabbt och utan problem. Jag ställer mig i trappan efteråt och stretchar min dåliga axel med hjälp av trappräcket och det har hjälpt, nu har jag knappt ont alls i den. Idag var jag uppe på hörselvården efteråt, jag hade fått SMS om att Johans hörapparat var färdiglagad. De vuxna får sitta i kö och ta kölapp, men när det gäller barnen så kan man bara stövla in till teknikerna med sina problem. Och Madelene kom också och ville prata lite om hur det går för Johan i skolan. De är helt fantastiska därinne på barnhörselvården!! All hjälp vi har fått till barnen i samband med deras hörselskada har vi fått från hörselvården. Kommunen har inte lagt två strån i kors, ingen hörsellärare, inga assistenter. SPI, specialpedagogiska institutet, gör nästan ingenting vad jag förstår, de ska bara finnas till hands ifall skolan själv söker kunskap. Johans (delade) assistent kom ju först nu när han dessutom fick en Aspergerdiagnos. Lite lokalanpassning, men det har de ju varit tvungna enligt lag att göra. Och så har de skickat en del lärare på kurs, men vad hjälper det när lärarna bara byts ut hela tiden. Som tur är fungerar det rätt bra nu på högstadiet (också tack vare hörselvården, Mårten och Madelene har besökt skolan massor av gånger). Men framförallt Erik har haft det jobbigt emellanåt, särskilt under mellanstadiet, med många nya lärare och många vikarier. Och jag tror egentligen inte att någon av oss fattar vilken stor insats Erik egentligen gör som klarar skolan såpass bra. Och, som sagt, all heder åt barnhörselvården som alltid prioriterar barnen.

Idag fick jag ett mail som innebär ett totalt genombrott för vårt dataprogram. Jättespännande men mycket att fundera på.

Nu ska jag snart ner till Skåne! Längtar! Även om det bara blir en dag den här gången så ska det bli så ROLIGT!

Åh, nu är det härligt, nu kör vi in mängder av toppenfint gräs i tornet! Inte allra bästa näringsvärden förmodligen (vi tar ut prov och skickar till analys så det får vi veta om ett tag), men lagom torrt och jättegott ser det ut. Erik har kört med strängluftaren idag på morgonen för att det ska torka bättre. Göran har en särskild pionbuske som jagar honom. Han menar att ensliaget MÅSTE vara inkört innan den har blommat över, och helst höet också. Länge såg det mörkt ut, men nu tror jag nog att han klarar krisen. I går kväll körde vi till klockan tio, jag bytte med Erik. I kväll blir det nog likadant.

När jag kom till hagen i morse så stod kvigorna hopträngda i ett hörn. Aha, tänkte jag, det är just som jag har misstänkt, hon stryker omkring här utanför hagen och nu har de sett henne. Så jag gjorde en omfattande rörelse fram på utsidan om staketet. När jag började närma mig kvigorna så trodde jag inte mina ögon. Med nedfallen haka stod jag som ett fån och räknade en, två, tre, fyra, om och om igen. Hon hade själv krupit in i hagen!! Glad och oskadd men lite skygg. Jag hade inte tid att göra några närmare undersökningar av staketet, jag skulle ju iväg till min strålning. Ingemar har varit där och hittat hålet hon har gjort och lagat det. Nu är alltså läget under kontroll!!

Och torkväder är det, med blåst och uppehållsväder. Janne slår och slår, nu är snart allt som ska i tornet nerslaget. Måtte vädret hålla några dagar! Johan och jag ska strax till lagårn och ta in korna. De äter i skift Erik och Lennart så att lastmaskinen aldrig ska stå stilla.

Strålningen börjar bli rutin nu. Jag hade sett fram emot att träffa Lotta och fika med henne efter hennes MR, men det kunde jag ju tyvärr inte när det blev en så hektisk ensilagedag. Hann nätt och jämnt lämna in Johans trasiga hörapparat på hörselvården.

Jag börjar känna av en del krämpor som antagligen är efterdyningar till taxoteret, värken i benen har nu krupit upp i höfterna, synen har klart försämrats (jag känner knappt igen korna), och det har blivit svårt att sova pga myrkrypningar. Det är ju inget nytt, sådant har jag haft förr, men nu är det värre.. Tånaglarna spricker, men det är inte så äckligt som det låter. Det jobbigaste med det är att det är så kymigt att klipppa dem när man inte har någon känsel i tårna...

I morse hade jag och Göran lagårn så att Janne fick sovmorgon (för första gången sedan förra hösten?). Det var för att Janne skulle orka köra slåtterkrossen hela dagen eftersom de har aviserat bättre väder åtminstone fram till onsdag. Men det regnade hela morgonen. Nu har det äntligen klarnat upp och nu är det riktigt torkväder med blåsigt och soligt. Äntligen! Tornet är ju täckt men vi kommer väl att täcka av igen i morgon fm. Och sedan gäller det att köra så mycket vi orkar om vi nu bara har några dagar på oss..

Igår när jag kom till hagen där det en gång i tiden var tio kvigor men där det nu är tre kvar (!) så såg jag en liten svart kviga utanför staketet. Jag blev så glad och trodde att det var 745. Men tji! det var 743 som hade trasslat sig ut, hon ser nästan likadan ut. Jag hatar verkligen den hagen nu, jag har varit där varenda dag de senaste veckorna. Inget växer det i den heller fast den knappt blivit betad ännu. Bara smörblommor så långt ögat når. Smörblommor är nästan det värsta ogräset jag vet. De förstör verkligen ett bete. I år är det värre än nånsin tycker jag. Kanske betade vi den hagen för hårt i höstas? Smörblommorna verkar trivas när det är näringsbrist. Förr när man gödslade lite i hagarna var det aldrig sådär mycket smörblommor. Jag gillar förresten inga gula blommor. Här finns en massa praktlysing i rabatterna och den vill jag helst utrota, men det är inte så lätt. Ett undantag finns dock, den vackra dagliljan som just har slagit ut, det är en av mina absoluta favoriter.

Fortfarande regnar det. Dagarna går och vi är som förlamade, ingenvart kommer vi ju med skörden förstås, men vi gör inget annat heller. Sinkor borde köras ut på bete, staket borde sättas upp på återväxtbeten osv. Det är trist i lagårn när det blir såhär lerigt utanför. Idag kom Göran på att vi borde köpt ett lass av killarna som var här och flisade de stora rishögarna. De åkte härifrån för bara några dagar sedan men då hade vi ju inte kommit på idén.. Ett sådant flislass hade varit toppen för korna att gå på utanför lagårn. Leran är hopplös, den fastnar på spenarna. Och så får de ont i klövarna för det ligger ju en och annan sten i leran och klövsulorna blir så mjuka av allt regnandet. Usch, stackars kor. Göran mjölkar tappert den här helgen också, fast det är så jobbigt med alla de leriga korna. Och fast jag egentligen mycket väl skulle orka... tror jag i alla fall...

Skam- och skuldkänslor har jag tänkt en hel del på. Fast jag får inte ihop det ordentligt, här följer en radda lösa funderingar..

I mina ögon är det helt okonstruktiva och tärande känslor som inte leder till något bra. I alla fall om man går och ruvar på dem utan att kunna dra fram dem i ljuset. Man kanske t ex mår dåligt för att man känner skam och skuld för att man tänker att man har drabbats av livmodercancer för att man har haft oskyddat sex och blivit smittad med papillomvirus. Det finns folk som känner det så, och det är ju helt FÖRFÄRLIGT  att någon ska behöva dras med sådana skamkänslor (här har ju media en roll, eller hur?). Eller för att man själv har en bra prognos och kommer att bli frisk från sin cancer medan någon annan i ens närhet (som alltid har varit en god människa och som har små barn) har metastaser som bara växer. Och man tycker att man inte gör tillräckligt för att stötta. Man hjälper ingen med dessa skuldkänslor, de är bara negativa. Och de kan förstöra livet totalt för den som måste dra omkring med dem. Jag tror att skammen måste fram i ljuset för att man ska bli kvitt den.

Jag själv som ju är en ganska pinsam person och som ofta har missuppfattat olika sociala situationer har gott om skamkänslor. Jag kan älta sådant som hänt för trettio-fyrtio år sedan. Eftersom jag aldrig har kunnat reda ut det finns känslorna kvar med samma styrka. Ändå skulle de ju förmodligen med en utomståendes ögon framstå som totalt onödiga. Och jag känner skuld för alla tillfällen när jag har varit en dålig mamma... Men jag känner inte skuld för att jag har drabbats av cancer, och jag har inga problem med att prata om det. (Varför är det då så känsligt detta med att äta rätt??)

Först tänkte jag att detta med skuld är något vi sysslar särskilt mycket med i norden, det lutherska arvet. Sedan tänkte jag att i katolska länder är det nog nästan ännu värre. Men katolska kyrkan har ju också ett rätt bra system för att bli kvitt skuldkänslor. Om man biktar sig så har man dragit fram skammen i ljuset. Och så kan man få förlåtelse, kanske blir man kvitt den då?

Akut skam just när man har gjort något dumt är nog däremot inte så dumt. Det kan ju leda till att man ångrar sig och det är inte alls en så negativ känsla som skuld för det kan leda till att man ber om ursäkt. Och kanske till att man inte gör sådär dumt igen... Jag tror att det är bra att man ägnar en stund åt att ångra sig när man har gjort något dumt, det handlar ju också om att förlåta sig själv och behålla sin självrespekt.

Men när det gäller lungcancer så är ju skulden uppenbar. Vi tycker att man får skylla sig själv om man har rökt i hela sitt liv och sedan får lungcancer. Hur känns det för den som blir drabbad? Alla tycker att man får skylla sig själv, och själv har man varit medveten om risken men ändå valt att röka vidare. Jag tror inte skammen blir så förödande då eftersom det är en öppen historia. Alla vet och har förmodligen pratat om det många gånger? Skräcken lär väl vara densamma dock, man kunde väl aldrig tro att det skulle bli verklighet av hotet?

Men om man tänker sig någon som har gjort något så hemskt att vi verkligen tycker att de ska plågas av sin skuld? Någon som har förgripit sig på barn. Eller kört i fyllan och dödat någon? Sådana finns. Till dem vill vi inte ge någon förlåtelse. Vi tycker att de gott kan förtäras av sin oerhörda skuldbörda. Att bära en skuld är ett straff.

När jag har skrivit detta kommer jag att tänka på hur Nelson Mandela och Desmond Tutu (stavas det så?) gjorde för att folket i Sydafrika skulle kunna gå vidare efter alla fruktansvärda brott som hade begåtts. Alla fick träda fram och berätta offentligt om sin skuld. Och vad jag har förstått så fick de också förlåtelse? Oerhört stort.

Jag funderar på detta med skuld och skamkänslor men idag känner jag mig inte beredd att skriva om det.

Medan jag var på strålning var killarna på skolavslutning. Nu är man inte välkommen längre. Jag saknar faktiskt de vackra skolavslutningarna i vår kyrka här i byn, alla duktiga ungar som sjöng och spelade så himla fint. Erik kom hem med betyg, inte så tokigt alls, med tanke på att han inte har ansträngt sig för fem öre. Hoppas han tar i litegrann nästa år så han får ett bra avgångsbetyg från nian. Sommarlovstårta fick vi äta inne i köket, det bara regnar idag.

Johan vägrade att ta på sig ljusa kläder, han skulle vara helt svartklädd och jag tyckte inte det var något jag orkade bråka om. Han var fin ändå!

Häromdagen när vi hade tagit in korna så frågade Johan mig vilket kor gillar bäst - att vara ute eller inne? Och jag svarade att det korna gillar allra bäst är att allt är som vanligt. Kor tycker att det är jättejobbigt när det händer något annorlunda, sa jag. Men sedan, när de har vant sig och tycker att det är vanligt att vara ute så tycker de nog om det också. (Fast en sådan här dag när det bara regnar får man sparka ut dem..) "Så är det för mig också" sa Johan då. "Jag tycker inte om förändringar." Jag blev lite förvånad för det är ju en sådan sak som de frågade om flera gånger under utredningen och jag svarade att jag inte hade märkt något särskilt. Men tydligen har han haft det så i alla fall, men klarat det bra genom att tänka på TV-spel eller så. Jag tror i alla fall att det är väldigt bra att han sätter ord på en del sådana saker.

IngaBritt och jag var och förberedde för tipspromenaden på bondekampen, den håller vi i. Det var ju inte rätt väder för skogspromenad, men vi har ju bättre tid för sådant när det inte är skördeväder. Frågorna är klara nu. Det blir nog ganska lagom svårt. Men banan är lite mer terränggående än den brukar vara. De som har barnvagn med sig får nog avstå en del frågor...