JA, nu har äntligen 563 Prima (e. 3787 Inlag) också kalvat. Hon är en stor gammal ko, snäll som alla Prima, hårdmjölkad och med grova spenar så Tålebo var ett givet val till henne. Det blev en kvigkalv. Helt OK, jag tror som sagt att det var en bra kombination. 563 hade en urdålig mamma, konstigt nog eftersom Primorna brukar mjölka bra, men själv är hon godkänd, på 3 år och 10 mån har hon 11157 kg ECM, halterna är bra, 4,4 % fett och 3,5 % protein i snitt.

606 är på benen idag.

Jag har bläddrat i mina sjukhuspapper idag, håller på och skriver en "skadeanmälan" till försäkringsbolaget där jag har en gruppförsäkring genom Veterinärförbundet. det hade jag helt glömt bort, men när jag betalade räkningen (ganska dyrt tycker jag) så insåg jag plötsligt att här finns nog ersättning att få, det ska falla ut när man är sjukskriven mer än tre månader. Nåväl, i foldern om Bröstcancer som jag skrev ut från Cancerfondens hemsida står följande kloka ord om tiden efter behandling:

 "Efter behandlingen

En påfrestande tid för många är när behandlingen är avslutad. Det är inte alls säkert att den förväntade lättnaden infinner sig. Behandlingstiden kan visserligen vara jobbig, men det betyder åtminstone att något aktivt görs mot sjukdomen. Dessutom innebär den regelbundna kontakten med sjukvården en trygghet för många.
När behandlingen är avslutad är det lätt att känna sig utlämnad. Många blir rädda för kroppsliga symtom, eftersom det ligger nära till hands att koppla ihop dem med sjukdomen. Det kan vara svårt att själv behöva avgöra om symtomen är något som kräver läkarbesök. Med tiden lär sig dock de flesta att återigen tolka sina kroppsliga symtom på samma vis som före sjukdomen.
När behandlingen är avslutad förväntar sig ofta omgivningen att allt ska vara ”som vanligt”, det vill säga att livet ska bli precis som före cancersjukdomen.
Om intresset från närstående och vänner falnar, om ingen riktigt längre orkar lyssna, kan man känna sig både ensam och oförstådd. "

Jaha. När jag var tonåring kunde jag bli tokig av att reagera som "i boken". Men nu känns det nästan som en trygghet att inte vara konstig. Tillochmed min oro över den nya knölen var tydligen helt normal...