Nu börjar jag känna det som om jag kommer loss ur cancerträsket. Sakta släpper dyn sitt grepp om stövlarna och jag vinglar mot fastare mark. Ser allt som måste göras och börjar bita ihop för att ta itu med vardagen och få krafterna att räcka. Det som är så jobbigt är att inte alla de andra får gå här med mig. Alla "cancertjejerna" som jag lärt känna i datorn under året. Jag bara lämnar dem bakom mig, där sitter de fortfarande fast i leran, några av dem sjunker djupare och djupare, och jag bara klafsar vidare och vill inte se mig om för då blir det ju bara värre.

Det är så fruktansvärt orättvist. Jag tycker cancern verkar slå extra hårt mot de kloka och goda människorna, de som tappert bär sina plågor, som är så viktiga och älskade, som är fulla med omtanke om medmänniskan. Det är en omåttligt grym sjukdom, skoningslös mot vissa, och helt slumpartat - ibland kan den plötsligt släppa någon ur sitt grepp. Det är väl bra i och för sig, att man kan hålla hoppet uppe. Också så grymt tycker jag att man ska vara så medveten om vad som händer hela tiden, klar i huvudet och klok ska man planera för sin egen död - vad händer med barnen, hur ska begravningen vara..

Varför ska just jag få slinka ur greppet? Jag som är en gnällig tråktant och som inte kommer att använda tiden till några goda gärningar utan bara kör på som förut? Jag känner mig skamsen och orkar just nu inte ens logga in på cancerforumet. Inte för att jag tror att någon missunnar mig att vara frisk. Det är bara det att jag vill att alla ska få vara friska.

Jag har läst i Socialstyrelsens riktlinjer för bröstcancerbekämpning och ser att jag bedömts ha måttlig till hög risk för förtida död. Och att man kostat på mig olika standardåtgärder som bedöms ha låg till måttlig kostnad per vunnet levnadsår. Så om jag jobbar på ett tag till och betalar rejält med skatt så kanske att det går ihop sig i alla fall. Jag har ju funderat en del på det, om jag är lönsam egentligen.. Jag har en hel del studieskulder och kommer nog inte att hinna betala tillbaka alltihop. Och nu denna dyra behandlingstid. Dessutom har jag fått barn som kostar landstingets hörselvård en hel del, och assistent i skolan till Johan, m.m Men barnen kanske ska belasta sitt eget konto? Och om jag får en förtida död så sparar man ju in en del av pensionspengarna...

I början av min sjukdomstid så kände jag det som om jag genast måste ordna upp hela livet. Nu måste livet levas optimalt! Krafterna fanns inte riktigt för detta, och inte viljan heller. Framförallt så vet jag inte riktigt vad det optimala är. Man måste ju liksom ha en vardag och sköta den, man måste jobba och städa och sånt, det kommer man knappast ifrån. Mitt liv innehåller ju också många goda stunder, igår t ex så gick Johan (tänk vad roligt att han följde med!) och jag ner till Erik med matsäck. Erik hade stannat traktorn och gick runt plogen med tumstock för att ställa in den ännu bättre. Han kommenderade mig - håll här - sänk nu osv. Till slut var han nöjd och vi satt alla tre i solen och åt mackor och drack färsk mjölk medan hundarna lekte. Sedan satt Johan och jag kvar en stund och pratade medan Erik körde igång. Han ville helst köra till det blev mörkt, han ville köra med lyse på traktorn... Men gärdet tog slut innan dess...

Eller idag när Johan, Göran Janne och jag kom gående med fyra högdräktiga granna kor som vi hämtat på ett skogsbete och släppte in dem på det goda gräset på Byängen. Jag är faktiskt nöjd med mitt liv. Att tiden inte riktigt räcker till är ju inte så konstigt när man försöker leva två liv på samma gång, vara både bonde och veterinär samtidigt. Och jag vill inte släppa någotdera. Jag tror inte att jag har förändrats särskilt mycket av det här året. Mindre benägen att hänga upp mig på småsaker har jag nog blivit, men jag har nog aldrig varit så jobbig med det. Lite lugnare känner jag mig, det spelar inte så stor roll längre om inte allt blir gjort så bra som möjligt, jag har fattat att jag ändå inte orkar bry mig.

Visst kan jag önska att livet blev annorlunda. När jag läser om folk som tillsammans med sin stora kärlek lever i självhushåll, har två kor, fyra getter och en nordsvensk som de kör med i skogen. De kör förresten med hästen i lantbruket också och där odlar de alla sina rotfrukter, sitt dinkelvete och sin plommonmarmelad. Barnen får rida sin ponny till skolan och stickar sina egna kläder och leker med kottar och kattungar och vet inte vad tv-spel är. Då blir jag avundsjuk. Så hade jag velat leva. Men hur länge hade det fungerat? Och förresten så faller det på första meningen "tillsammans med sin stora kärlek". Jag har aldrig träffat någon som har velat leva så med mig. Inte lär jag göra det heller..

Jag har just nu börjat läsa en bok som heter "munken som sålde sin Ferrari" och jag måste säga att hittills tycker jag det verkar vara rena dravlet och inget som alls inspirerar mig. Överdrifter åt alla håll. Inte nog med att man får en inre frid, man blir tjugo år yngre också, och jättesnygg!!

Visst kan jag ibland längta efter lugnare tider. Ett ensamt boende, kanske skriva ner den där "berättelsen" som jag har i huvudet,  gå på promenader med hunden och vara barnvakt åt barnbarnen. Har jag tur och klarar mig från förtida död tillräckligt länge så kommer jag kanske dit. Men förtjänat det, det har jag nog inte. Men det handlar ju inte om det, det handlar om tur, inte om rättvisa, det har jag förstått. Jag har inte varit någon särskilt god människa och jag har satt min egen bekvämlighet först många många gånger. Det är svårt att leva rätt. Man får försöka att undvika de grövsta misstagen. Om man ser dem...

 

far

24 augusti 2009 11:46

Hej Ylva! Så skönt att höra från dig igen! Så bra att du känner dig nästan frisk nu fast benen värker ibland. Vad du har fått gå igenom! Nej, någon rättvisa kan man inte se i detta livet fast den kanske ligger på ett högre plan? Bäst att inte fundera på det, för förstå det kan man ändå inte. Man får glädjas åt de solskensstunder som bara plötsligt kommer, som nu fikat med Johan och Erik vid plogen.
Jag glädjer mig åt att ni fick en fin vecka på Gotland. Och att Johan var med i gänget.

Här skiner solen idag och jag tänker mig att
åka till Skanör och bada. Sista chansen?

Kram från far. Hälsa från morfar!

 

mor

24 augusti 2009 16:02

Älskling.
Du FÅR inte tänka sådär, att du inte skulle ha "förtjänat" att bli frisk och att få all tänkbar hjälp.
Om någon förtjänar att bli botad är det du, som har jobbat sen du var 14, och alltid gjort lite mer än någon kunde begära!
Men jag vet; när jag hade brutit foten och fick färdtjänst till och från jobbet varje dag i tre veckor såg jag på taxikvittona och tänkte med fasa på hur dyrt det blev - för försäkringskassan. Och sen tänkte jag på min kollega som hade MS och satt i rullstol och åkte färdtjänst till och från skolan i minst tio år! Och det förtjänade han ju!!!
Du har rätt att vila dig och tänka på dig själv!
Kramar från mamman som tänker på dig hela tiden.

 

Erica/Lilltån

27 augusti 2009 02:35

Kära vän,
nu vet du att jag kommer protestera!

Du har helt rätt i att livet inte är rättvist. Men nu när du hade en sådan tur, så varför förtjänar du inte att njuta av den?
Inte ska du tänka på vad du kostat samhället, skit fullständigt i det, tänk på vad du gett i stället!
All skatt du betalt under alla år, alla djur du hjälpt, dina vänner, nära och kära!
Det är väl ganska glasklart att man ser till sig själv om man kan! Det gör vi ju alla!
Och statistiken kan vi slänga någonstans där solen inte skiner!
Jag förstår inte varför du ser ned på dig själv så? Varför inte du är värd lika mycket som alla andra? Vi är inte värda efter vår vishet eller vad vi uppkommit här i livet, vi är värda efter vår personlighet. Och hur kommer det sig, om du är en dålig människa, att jag tycker om dig så mycket?

Det här med den stora kärleken, du sade att du har inte hittat någon som vill leva så med dig, jag tror det är du som inte hittat den som du vill leva så med.

Dina barn, inte kan du råför att de är hörselskadade och att lilla johan har sin sjukdom? Det är därför vi har en så bra välfärd i sverige, lika för alla, för alla är lika mycket värda. (ska det vara förutom för snuskigt rika personer som tror att de sitter över alla men de kommer komma i kapp dem en dag när de märker att allt inte kan köpas för pengar)

Det optimala livet, det är inget som bara finns, det är något man skapar, det behöver inte vara något slott med sin drömprins, det kan vara en fika en solig dag med sina barn på ett gärde.

Att älska sig själv och vara till freds med sig själv är två stora gåvor i livet.

Ordet perfekt.. det finns inget som är perfekt, det är något som hollywood hittat på för att tjäna pengar.

Men för mig, betyder du mycket.
Jag är glad över att ha fått lära känna dig!

Ingen ser ned på dig för att du är frisk, vi alla på forumet är glada för varenda en som kommer ur cancer träsket.

Jag tror att kanske du har lite för höga krav på dig, om hur du borde känna tycka och göra. Låt tiden ha sin gång, du kommer finna din väg =)

Kramar Erica

 

Åsa

27 augusti 2009 09:49

Mycket bra sagt Erica! Allt i ett nötskal. Förresten, ursäkta mig nu, är det inte alls så att cancer särskilt drabbar de som är riktigt goda och fina människor (vad är det förresten?). Den drabbar ALLA slumpmässigt eftersom det är så många olika faktorer som samverkar och vi vet bara en liten del av varför ännu. Jag har ingen lust att gå och känna skuld för att jag är frisk, det vore rätt dumt, man får väl vara glad så länge det varar, man vet ju inte. Skönt att du kan slappna av nu och känna dig lite glad i vardagen käraste syster.

 

KoKlara

27 augusti 2009 20:00

Ja, ni är så kloka ni allihop. Det känns mycket bättre idag, jag ska helt enkelt inte grubbla så mycket. Och såklart finns det inte GODA människor, vi är som folk är mest allihop, några har lyckats få till det riktigt bra och andra har mer otur. Alla vill vi bli omtyckta och alla gör vi dumheter ibland. Och jag har det ju så bra, vill jag köpa en häst så kan jag göra det, vill jag gå ut i skogen så gör jag det, vill jag äta lite till eller dricka friskt vatten så är det inga problem. NJUT och krångla inte så mycket, så känns det nu.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

     Nu är jag ägare till en halv häst och det blir nog roligare än vad jag har trott, jag gillar den lilla som är dotterdotterdotter till Yora och har precis samma blick. Nu ska vi bekanta oss och det lär ta ett tag. Jag känner mig inte helt bek...

Kläm, tjejer, kläm! Jag är helt övertygad om att de flesta brösttumörer är självupptäckta. ...

Hade tänkt att jag skulle ägna den här dagen åt att jubla över att jag är frisk igen. Men jag tänker mest på dem som inte fick uppleva den. Erica/lilltån som fick sin sista (trodde vi) behandling samtidigt som jag. Petra. De fattas nu när jag skriver...

Idag för ett år sedan fick jag min sista cellgiftsbehandling. Det känns otroligt länge sedan. Nu är jag återigen mitt i livet, allt går i rasande fart och inget hinner jag av det jag borde. Det hade jag faktiskt aldrig kunnat tro, att det skulle gå a...

Idag har jag varit på läkarbesök. Jag trodde det var någon sorts summering efter mammografin jag var på häromveckan men så var det inte alls. Jag skulle inte ens ha varit på den för det var en rutinmammografi och jag ska gå på en mer omfattande (med ...