Nu börjar jag känna det som om jag kommer loss ur cancerträsket. Sakta släpper dyn sitt grepp om stövlarna och jag vinglar mot fastare mark. Ser allt som måste göras och börjar bita ihop för att ta itu med vardagen och få krafterna att räcka. Det som är så jobbigt är att inte alla de andra får gå här med mig. Alla "cancertjejerna" som jag lärt känna i datorn under året. Jag bara lämnar dem bakom mig, där sitter de fortfarande fast i leran, några av dem sjunker djupare och djupare, och jag bara klafsar vidare och vill inte se mig om för då blir det ju bara värre.

Det är så fruktansvärt orättvist. Jag tycker cancern verkar slå extra hårt mot de kloka och goda människorna, de som tappert bär sina plågor, som är så viktiga och älskade, som är fulla med omtanke om medmänniskan. Det är en omåttligt grym sjukdom, skoningslös mot vissa, och helt slumpartat - ibland kan den plötsligt släppa någon ur sitt grepp. Det är väl bra i och för sig, att man kan hålla hoppet uppe. Också så grymt tycker jag att man ska vara så medveten om vad som händer hela tiden, klar i huvudet och klok ska man planera för sin egen död - vad händer med barnen, hur ska begravningen vara..

Varför ska just jag få slinka ur greppet? Jag som är en gnällig tråktant och som inte kommer att använda tiden till några goda gärningar utan bara kör på som förut? Jag känner mig skamsen och orkar just nu inte ens logga in på cancerforumet. Inte för att jag tror att någon missunnar mig att vara frisk. Det är bara det att jag vill att alla ska få vara friska.

Jag har läst i Socialstyrelsens riktlinjer för bröstcancerbekämpning och ser att jag bedömts ha måttlig till hög risk för förtida död. Och att man kostat på mig olika standardåtgärder som bedöms ha låg till måttlig kostnad per vunnet levnadsår. Så om jag jobbar på ett tag till och betalar rejält med skatt så kanske att det går ihop sig i alla fall. Jag har ju funderat en del på det, om jag är lönsam egentligen.. Jag har en hel del studieskulder och kommer nog inte att hinna betala tillbaka alltihop. Och nu denna dyra behandlingstid. Dessutom har jag fått barn som kostar landstingets hörselvård en hel del, och assistent i skolan till Johan, m.m Men barnen kanske ska belasta sitt eget konto? Och om jag får en förtida död så sparar man ju in en del av pensionspengarna...

I början av min sjukdomstid så kände jag det som om jag genast måste ordna upp hela livet. Nu måste livet levas optimalt! Krafterna fanns inte riktigt för detta, och inte viljan heller. Framförallt så vet jag inte riktigt vad det optimala är. Man måste ju liksom ha en vardag och sköta den, man måste jobba och städa och sånt, det kommer man knappast ifrån. Mitt liv innehåller ju också många goda stunder, igår t ex så gick Johan (tänk vad roligt att han följde med!) och jag ner till Erik med matsäck. Erik hade stannat traktorn och gick runt plogen med tumstock för att ställa in den ännu bättre. Han kommenderade mig - håll här - sänk nu osv. Till slut var han nöjd och vi satt alla tre i solen och åt mackor och drack färsk mjölk medan hundarna lekte. Sedan satt Johan och jag kvar en stund och pratade medan Erik körde igång. Han ville helst köra till det blev mörkt, han ville köra med lyse på traktorn... Men gärdet tog slut innan dess...

Eller idag när Johan, Göran Janne och jag kom gående med fyra högdräktiga granna kor som vi hämtat på ett skogsbete och släppte in dem på det goda gräset på Byängen. Jag är faktiskt nöjd med mitt liv. Att tiden inte riktigt räcker till är ju inte så konstigt när man försöker leva två liv på samma gång, vara både bonde och veterinär samtidigt. Och jag vill inte släppa någotdera. Jag tror inte att jag har förändrats särskilt mycket av det här året. Mindre benägen att hänga upp mig på småsaker har jag nog blivit, men jag har nog aldrig varit så jobbig med det. Lite lugnare känner jag mig, det spelar inte så stor roll längre om inte allt blir gjort så bra som möjligt, jag har fattat att jag ändå inte orkar bry mig.

Visst kan jag önska att livet blev annorlunda. När jag läser om folk som tillsammans med sin stora kärlek lever i självhushåll, har två kor, fyra getter och en nordsvensk som de kör med i skogen. De kör förresten med hästen i lantbruket också och där odlar de alla sina rotfrukter, sitt dinkelvete och sin plommonmarmelad. Barnen får rida sin ponny till skolan och stickar sina egna kläder och leker med kottar och kattungar och vet inte vad tv-spel är. Då blir jag avundsjuk. Så hade jag velat leva. Men hur länge hade det fungerat? Och förresten så faller det på första meningen "tillsammans med sin stora kärlek". Jag har aldrig träffat någon som har velat leva så med mig. Inte lär jag göra det heller..

Jag har just nu börjat läsa en bok som heter "munken som sålde sin Ferrari" och jag måste säga att hittills tycker jag det verkar vara rena dravlet och inget som alls inspirerar mig. Överdrifter åt alla håll. Inte nog med att man får en inre frid, man blir tjugo år yngre också, och jättesnygg!!

Visst kan jag ibland längta efter lugnare tider. Ett ensamt boende, kanske skriva ner den där "berättelsen" som jag har i huvudet,  gå på promenader med hunden och vara barnvakt åt barnbarnen. Har jag tur och klarar mig från förtida död tillräckligt länge så kommer jag kanske dit. Men förtjänat det, det har jag nog inte. Men det handlar ju inte om det, det handlar om tur, inte om rättvisa, det har jag förstått. Jag har inte varit någon särskilt god människa och jag har satt min egen bekvämlighet först många många gånger. Det är svårt att leva rätt. Man får försöka att undvika de grövsta misstagen. Om man ser dem...