613 Rosa kalvade i morse, en kvigkalv e. Cresten. Nu i kväll när jag var ute och gav 611 mer kalk (hon har varit på benen idag men lagt sig igen på e-m) så var Janne med ut och tittade till korna i kalvningshagen och där var såklart en kalv. Vi fick improvisera lite med boxarna och lyckades flexa till en kalvningsbox till så att vi kunde ta in 601 Majros också. Men när jag gick för att hämta henne så var det två kalvar. En av varje tyvärr, hon är e. Peterslund och har högt index och kalvarna är e. 2232 St Hallebo. Båda dessa korna har vi haft förhoppningar på , de mjölkade bra som förstakalvare men var båda en besvikelse som andrakalvare. I år ser de dock ut att vara i fin form. Nu är det bara 563 som inte har kalvat därute, men hon klämde sig in också så hon får stå uppbunnden i natt, hon ser inte riktigt kalvfärdig ut ännu.

Tja, jag åkte bil och hämtade Johan. Det blev en lång dag, på morgonen hade 611 kalvningsförlamning så jag var ute och kalkade henne innan jag åkte. Det gick bra att köra. Jag stannade en gång för att fika lite, vid en sjö i Småland. Var tvungen att skratta högt åt mig själv Linka är inte rätt ord när jag försöker gå ur bilen efter några timmars körning, stappla är nog närmare sanningen! Tur att det släpper när jag har gått en bit! JAg höll ögonen öppna efter trevliga ställen där vi skulle kunna äta på vägen tillbaks Johan och jag. När jag fick syn på Huseby bestämde jag mig direkt, det var omgjort till museum och dessutom skyltade de att det var spelmansstämma. Jag har alltid varit så nyfiken på den gården. När jag var fjorton år och började jobba i kiosken så varnade "tanterna" mig för en äldre man som brukade komma och vänta på Kvällsposten. Vi hade en trogen liten skara av kvällstidningsköpare som kom när det var dags och som ibland tappade humöret när tidningen var försenad. Du får inte bli ledsen om han är otrevlig, sa de, han bara är sån, han har nog svår värk, det brukar sätta sig på humöret... Han var alltid klädd som en gentleman på väg ut på jakt, lodenrock och blankpolerad käpp och, mycket passande, en vorsteh (stavningen?) i kopplet. När han upptäckte att jag var hästintresserad så blev vi vänner direkt. Han bjöd tillochmed mig och min kompis på biljetter och bussresa till hästhoppningarna i Scandinavium mot att vi hjälpte honom att komma på plats, hämtade kaffe och sånt. Gissa om vi var lyckliga. Och när han väntade på sin tidning så berättade han för mig om gamla fröken på Huseby. Om alla fina vagnar som stod och förföll pratade han mest, det andra har jag mer vaga minnen av, fester? gamla frökens egensinniga humör? Jag har alltid tänkt på honom varje gång jag åkt förbi och undrat vad som hände sedan. Nu vet jag. "Gamla fröken", som hette Florence Stephens, testamenterade rubbet till svenska staten och nu är det ett toppenfint museum av en vacker gammal bruksgård. Men några spelmän såg vi inte till, de hade redan åkt. Och isterbanden kostade hundratio kronor och värmdes upp i mikron i en sjabbig bistro. Men Johan åt och det var ju bra.

Han var nöjd med sin spelturnering. Visserligen har han inte deltagit så mycket i gemenskapen, och han tyckte första kvällen var roligast, för sedan kände han sig lite ledsen för det där med plånboken. Men han vann några matcher, han fick träffa några av sina idoler i verkligheten och han tyckte att det positiva övervägde. Dessutom hade vi en väldigt trevlig bilresa tillsammans, det var nog bättre än att åka tåg för på tåget vill han aldrig prata, han tycker det är för mycket folk runtomkring. Nyss kom han och gav mig en kram och tackade mig för att jag ställde upp för honom så att han kunde delta! Jag tror att det var en bra grej att han klarade att vara iväg på egen hand såhär. Nästa gång kommer vi att ha full koll på plånboken, då glömmer han väl tandborsten!

Det gick bra!! Läkaren tyckte inte alls att jag behövde vara orolig, hon menade att det kan bli sådär knöligt när bröstkörteln tillbakabildas. Jag kommer att få en kallelse till mammografi eftersom det ändå finns en knöl som är annorlunda i konsistensen än resten av körtelvävnaden, det är ju den jag har känt. Och jag hade ju egentligen kommit fram till att det inte var någon fara, och skämdes för att ta upp dyr hyrläkartid osv. (men det tog inte lång tid). Men faktum är att nu efteråt är jag väldigt glad att det blev av att jag gick och kollade den. Dels kunde jag ju inte låta bli att klämma på den hela tiden, dels så blev faktiskt lättnaden när det inte var något att oroa sig över mycket större än jag hade trott. Nu har jag släppt dendär lilla "ärtan" helt ur mitt medvetande och känner mig plötsligt redo för den "omstart" i livet som jag har bävat för så länge. Kanske var det en mental knuta jag hade som manifesterade sig på detta viset??