Bondekampen igår var en lyckad tillställning. Visserligen kom inte så många som vi hade hoppats, det brukar komma cirka hundra personer men nu var det drygt femtio. Hövädret och en fotbollsmatch på TV angavs som orsaker. De som kom var i alla fall nöjda. Synd att jag är så dålig på att fotografera åt er. Jag har knyckt en bild från hembygdföreningens hemsida istället, en visthusbod från 1500-talet. Jag hade en tipsfråga om vad man har under torven på detta ganska nylagda torvtak (halm, papp, eller näver). Hembygdsgården där vi höll till var en idyllisk plats, och det har liksom blivit tradition att arrangemanget ska hållas där det finns lite "gammalt" stuk.

Tipspromenaden var lagom svår och våra tävlingsgrenar fungerade. Håkan räddade min sprängörtsfråga. Jag upptäckte kvällen före (genom idoga studier av Nordens flora) att det jag trodde var sprängört i själva verket var en mindre giftig växt som heter "Märke" eller "andpipa"!  Men Håkans sprängört var äkta och han tog med sig en.

Inga-Britts örtkunskapsfråga var enormt imponerande och väldigt rolig för många av dem som egentligen bara kommit dit som sällskap, för en trevlig kväll i naturen , utan förväntningar på att få uppleva något som egentligen intresserade dem. "Kast med liten höbal" var en lyckad kraftsport. Traktorkörningen med en hink vatten på pallgafflar blev extra bra eftersom de skulle in och runda en hästhage som varit potatisland. Där var ojämn mark och trixigt att ta sig runt, många fick backa och ta om. Och för barnen var det roligt med bollkatsning mot olika stora hål, som i Lilla sportspegeln. Vackert väder var det ju också, och hembygdsföreningen ordnade fika och korvgrillning. Alla var nöjda.

Utom Johan som vägrade följa med. Ledsamt tyckte jag, men ville inte tvinga honom heller. Han gillar ju tipspromenader men har inte riktigt velat engagera sig i denna. Och med mycket folk överallt skulle det kanske varit jobbigt för honom. Men nu idag tänker jag att jag kanske borde ha tvingat honom ändå, han sa att han hade det ensamt och långtråkigt hemma! Både Johan och Zelda borde ha varit med. Jag måste erkänna att jag inte tog med Zelda och inte tvingade Johan lite för att jag visste att jag skulle ha fullt upp med arrangemanget och inte skulle kunna hjälpa Johan tillrätta ordentligt, och inte skulle orka hålla Zelda i koppel. Men det var ju egentligen bara lättja. Det skulle vara bra för Zelda att komma ut och träna på att vara bland folk. Johan hade gått en promenad med hundarna här hemma åtminstone, det var ju bra. Erik var med och trivdes bra, han pratar med folk och engagerar sig i sporterna.

I torsdags var Johan med mig till stan när jag skulle på strålning. Han har sparat ihop till ett nytt spel till sin NintendoDS, och vi skulle köpa det. Först var det strålning. Han ville sitta kvar i bilen men det fick han inte för mig. När han är ute på sådana nya ställen som sjukhuset, där det finns en massa folk och omgivningen är ny, så blir han helt låst. Han vill inte gå bredvid utan bakom mig, och så kurar han ihop sig med kutiga axlar och tittar ner i marken och håller armarna stelt rakt ner. Det känns jättedumt att gå där framför honom, alla tittar och undrar väl hur elak jag är mot min unge eftersom han är så kuvad. Jag försöker stanna och prata med honom om olika saker vi ser på vägen osv. Detta har börjat under det senaste året. Inte egentligen med utredningen utan snarare med att han kom till högstadieskolan. Antagligen blev det för mycket för honom med en så stor skola, så han var tvungen att begränsa intrycken. Enligt Erik brukar han gå omkring sådär kutig på rasterna.

Här hemma märks det inte alls så mycket. När han är med mig och tar in korna går han rak. Men han ropar inte gärna till korna längre, och manar på dem så väldigt försiktigt, som om han inte vågar ta plats i världen. Förr var han frimodigare med korna. Jag försöker komma på nya sätt att få honom glad, för det är väl där nyckeln ligger, jag tror inte det hjälper mycket att tjata på honom om hans hållning. Men det är inte lätt att få Johan att engagera sig i något annat än sina TV-spel...

Idag kör vi in det sista höet! Vi har redan nästan 8000 bal, det är mer än på väldigt länge, ca 5000 är vanligt. Och allt är kruttorrt och av prima kvalitet. Görans pion är visserligen utblommad, men hökörningen har gått så bra så det finns inget att gnälla om. Och det fina vädret verkar fortsätta så nu blir det sommarledigt ett tag. Skönt för barnen när man har tid att åka och bada och sånt. Vissa år är det så snålt med bra väder så man har aldrig tid med badresor för det är bara arbete som gäller så fort solen tittar fram. Erik har varit enormt duktig denna hökörning. Igår fick han köra pressen en stund som belöning! Och så har han ju tjänat en massa pengar förstås!

 

Erica/Lilltån

27 juni 2009 13:44

Vad härligt att det gick så bra på bondekampen! Lät riktigt roligt!

Ni kanske ska ha mer stöd och rådgivning när det kommer till Johan?
Så ni vet mer hur ni ska få Johan att må bättre?
För det måste vara väldigt svårt att veta..
Och kanske få lite rådgivning om hans hållning, vad det kan få för konsekvenser på lång sikt osv?
Jag bara tänker högt här, för jag själv har ju verkligen ingen aning tyvärr :(

Vad härligt att Erik varit så duktig i år!

Och skönt nu att ni fått en lyckad skörd och att ni nu kan få lite semster och bara gotta er med bad och familjemys!

Jag tycker du är fantastisk vännen, som klarar att hålla ihop allt som du gör!
Du imponerar mig!

Varma Kramar Erica

 

KoKlara

27 juni 2009 21:21

Vi vet ju såklart att han kan få ont i ryggen av sin dåliga hållning. Och Johan och vi har träffat en sjukgymnast som har gett goda råd om övningar som han ska göra. Det känns bara så fel att tjata på honom just när han gör det, för det är ju när han redan känner sig utsatt som han kurar ihop sig och vill försvinna. Jag vill hellre lyckas med att öka antalet tillfällen när han känner sig så trygg att han kan gå rak. De finns ju.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

     Nu är jag ägare till en halv häst och det blir nog roligare än vad jag har trott, jag gillar den lilla som är dotterdotterdotter till Yora och har precis samma blick. Nu ska vi bekanta oss och det lär ta ett tag. Jag känner mig inte helt bek...

Kläm, tjejer, kläm! Jag är helt övertygad om att de flesta brösttumörer är självupptäckta. ...

Hade tänkt att jag skulle ägna den här dagen åt att jubla över att jag är frisk igen. Men jag tänker mest på dem som inte fick uppleva den. Erica/lilltån som fick sin sista (trodde vi) behandling samtidigt som jag. Petra. De fattas nu när jag skriver...

Idag för ett år sedan fick jag min sista cellgiftsbehandling. Det känns otroligt länge sedan. Nu är jag återigen mitt i livet, allt går i rasande fart och inget hinner jag av det jag borde. Det hade jag faktiskt aldrig kunnat tro, att det skulle gå a...

Idag har jag varit på läkarbesök. Jag trodde det var någon sorts summering efter mammografin jag var på häromveckan men så var det inte alls. Jag skulle inte ens ha varit på den för det var en rutinmammografi och jag ska gå på en mer omfattande (med ...