Tja, jag åkte bil och hämtade Johan. Det blev en lång dag, på morgonen hade 611 kalvningsförlamning så jag var ute och kalkade henne innan jag åkte. Det gick bra att köra. Jag stannade en gång för att fika lite, vid en sjö i Småland. Var tvungen att skratta högt åt mig själv Linka är inte rätt ord när jag försöker gå ur bilen efter några timmars körning, stappla är nog närmare sanningen! Tur att det släpper när jag har gått en bit! JAg höll ögonen öppna efter trevliga ställen där vi skulle kunna äta på vägen tillbaks Johan och jag. När jag fick syn på Huseby bestämde jag mig direkt, det var omgjort till museum och dessutom skyltade de att det var spelmansstämma. Jag har alltid varit så nyfiken på den gården. När jag var fjorton år och började jobba i kiosken så varnade "tanterna" mig för en äldre man som brukade komma och vänta på Kvällsposten. Vi hade en trogen liten skara av kvällstidningsköpare som kom när det var dags och som ibland tappade humöret när tidningen var försenad. Du får inte bli ledsen om han är otrevlig, sa de, han bara är sån, han har nog svår värk, det brukar sätta sig på humöret... Han var alltid klädd som en gentleman på väg ut på jakt, lodenrock och blankpolerad käpp och, mycket passande, en vorsteh (stavningen?) i kopplet. När han upptäckte att jag var hästintresserad så blev vi vänner direkt. Han bjöd tillochmed mig och min kompis på biljetter och bussresa till hästhoppningarna i Scandinavium mot att vi hjälpte honom att komma på plats, hämtade kaffe och sånt. Gissa om vi var lyckliga. Och när han väntade på sin tidning så berättade han för mig om gamla fröken på Huseby. Om alla fina vagnar som stod och förföll pratade han mest, det andra har jag mer vaga minnen av, fester? gamla frökens egensinniga humör? Jag har alltid tänkt på honom varje gång jag åkt förbi och undrat vad som hände sedan. Nu vet jag. "Gamla fröken", som hette Florence Stephens, testamenterade rubbet till svenska staten och nu är det ett toppenfint museum av en vacker gammal bruksgård. Men några spelmän såg vi inte till, de hade redan åkt. Och isterbanden kostade hundratio kronor och värmdes upp i mikron i en sjabbig bistro. Men Johan åt och det var ju bra.

Han var nöjd med sin spelturnering. Visserligen har han inte deltagit så mycket i gemenskapen, och han tyckte första kvällen var roligast, för sedan kände han sig lite ledsen för det där med plånboken. Men han vann några matcher, han fick träffa några av sina idoler i verkligheten och han tyckte att det positiva övervägde. Dessutom hade vi en väldigt trevlig bilresa tillsammans, det var nog bättre än att åka tåg för på tåget vill han aldrig prata, han tycker det är för mycket folk runtomkring. Nyss kom han och gav mig en kram och tackade mig för att jag ställde upp för honom så att han kunde delta! Jag tror att det var en bra grej att han klarade att vara iväg på egen hand såhär. Nästa gång kommer vi att ha full koll på plånboken, då glömmer han väl tandborsten!

 

Åsa

3 augusti 2009 09:42

Ja Sjöbring kommer jag ihåg - men du det var inte bara du och Anette som fick åka med till Göteborg, din töntiga lillsyrra var faktiskt också med! Jag minns den resan väl, det var en upplevelse - kommer du ihåg också att när far skulle hämta oss i Lund sent på kvällen fick han punktering så det dröjde evigheter innan vi kom hem.

 

KoKlara

3 augusti 2009 18:14

Ja, så hette han, jag kom inte ihåg det. Var du med?? Hmm, du var ju så liten och obetydlig på den tiden... Men att du minns punkteringen bevisar ju att du var med. Far hade inte fått loss bultarna som var maskindragna och vi väntade i enochenhalv timme utan att veta om han hade glömt oss eller varför..? Det var före mobiltelefonernas tid det!!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

     Nu är jag ägare till en halv häst och det blir nog roligare än vad jag har trott, jag gillar den lilla som är dotterdotterdotter till Yora och har precis samma blick. Nu ska vi bekanta oss och det lär ta ett tag. Jag känner mig inte helt bek...

Kläm, tjejer, kläm! Jag är helt övertygad om att de flesta brösttumörer är självupptäckta. ...

Hade tänkt att jag skulle ägna den här dagen åt att jubla över att jag är frisk igen. Men jag tänker mest på dem som inte fick uppleva den. Erica/lilltån som fick sin sista (trodde vi) behandling samtidigt som jag. Petra. De fattas nu när jag skriver...

Idag för ett år sedan fick jag min sista cellgiftsbehandling. Det känns otroligt länge sedan. Nu är jag återigen mitt i livet, allt går i rasande fart och inget hinner jag av det jag borde. Det hade jag faktiskt aldrig kunnat tro, att det skulle gå a...

Idag har jag varit på läkarbesök. Jag trodde det var någon sorts summering efter mammografin jag var på häromveckan men så var det inte alls. Jag skulle inte ens ha varit på den för det var en rutinmammografi och jag ska gå på en mer omfattande (med ...