Ingen ny kalv idag! Vi kör ensilage igen, i plansilon den här gången, och det har gått väldigt bra idag. Erik har kört lastmaskinen hela dagen, och packningstraktorn dessemellan. Lennart och Ingemar har gjort gaffelarbetet med att jämna ut fodret i silon. Janne slår och Göran hackar förstås. Jag har mjölkat. Lite struligare nu med så många nykalvadde och 627 som man måste sitta hos och hålla i maskinen för att hon har "tappat juvret", men ändå känns det så bra att mjölka. Jag är så glad att jag orkar igen. Jag mår rätt bra nu, och mina brännsår är fint läkta.

Det blev som en vändpunkt för mig när jag fick beskedet att jag inte behöver oroa mig för den lilla knölen jag hittade i högra bröstet för några veckor sedan. Jag har inte velat skriva om den i bloggen för jag har inte velat oroa folk i onödan, men nu när det är över kan jag ju nämna det. Kanske kommer jag att lägga in lite retroaktivt... Med lättnaden som kom när jag fick det beskedet kom också en ny gnista. Plötsligt känner jag mig mycket mer redo att ta itu med vardagen igen. Får väl se hur länge det varar.... Har i alla fall bokat in lite jobb på torsdag nu. Gotlandsfärjan har jag äntligen lyckats få ombokad nu också, våran tur var plötsligt inställd, men vi fick plats på nästa färja.

 

Erica/Lilltån

3 augusti 2009 23:49

När man uppmärksammat något nytt i kroppen, som då din knöl, och får reda på att det inte är något att oroa sig för, så får man nästan som en "kick".
Den sitter i ett tag, sedan bleknar den, men man tar endåså med sig något så viktigt hela tiden.
När man pustade ut första gången, det kommer man alltid att minnas.
Och det kommer skänka en kraft och lugn.

Jag har själv punkterat en del lite små abnormala saker, men det har inte varit någon fara med dem, och jag minns den där sköna stunden när all oro bara släppte.
Det hjälper mig än idag, och jag är övertygad av att jag kommer kunna hämta kraft ifrån de ögonblicken i många många år framöver.

Jag plockar fram de minnena när jag behöver de som mest,
när jag har tvivel, eller är orolig.
När jag bara behöver minnas hur det är att känna en enorm lättnad, som hjälper mig att bära det tunga som jag bär på mina axlar där och då.

Varma Kramar Erica

 

far

4 augusti 2009 21:45

Hej Ylva! Så skönt att du börjar känna dig någorlunda normal igen. Jag gläder mig så för din skull.
Britta o jag har varit i Bohuslän en vecka för 4:e året i rad. Vi hade lite otur med vädret, det blåste o regnade flera dagar men det var ändå en lyckad resa. Hoppas att ni får det bra på Gotland!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

     Nu är jag ägare till en halv häst och det blir nog roligare än vad jag har trott, jag gillar den lilla som är dotterdotterdotter till Yora och har precis samma blick. Nu ska vi bekanta oss och det lär ta ett tag. Jag känner mig inte helt bek...

Kläm, tjejer, kläm! Jag är helt övertygad om att de flesta brösttumörer är självupptäckta. ...

Hade tänkt att jag skulle ägna den här dagen åt att jubla över att jag är frisk igen. Men jag tänker mest på dem som inte fick uppleva den. Erica/lilltån som fick sin sista (trodde vi) behandling samtidigt som jag. Petra. De fattas nu när jag skriver...

Idag för ett år sedan fick jag min sista cellgiftsbehandling. Det känns otroligt länge sedan. Nu är jag återigen mitt i livet, allt går i rasande fart och inget hinner jag av det jag borde. Det hade jag faktiskt aldrig kunnat tro, att det skulle gå a...

Idag har jag varit på läkarbesök. Jag trodde det var någon sorts summering efter mammografin jag var på häromveckan men så var det inte alls. Jag skulle inte ens ha varit på den för det var en rutinmammografi och jag ska gå på en mer omfattande (med ...