Ja, när jag känner mig såhär lite nere så vill jag gärna skriva lite...

Egentligen är det fina dagar. Sensommarsol. Korna ligger nöjda i solen och idisslar, Göran har plöjt det mesta som ska höstsås och Janne och Erik turas om att köra med sladden och harven och försöka få kokorna att reda sig till en såbädd. När jag tittar ut genom köksfönstret och ser Erik med stora traktorn svänga runt på vändtegen och dra på igen över gärdet så förstår jag att om man har fått uppleva detta redan som femtonåring så blir det nog svårt att nöja sig med ett tråkigt inomhusjobb. Erik är lite småsjuk och hemma från skolan så mesta tiden ligger han i sängen och läser men jag kan inte stå emot hela tiden, att köra traktor en stund är ju inte så ansträngande. Ändå blir jag lite sur av det, det känns inte rätt. Mera sur blir jag av att jag inte riktigt har kommit igång med jobbandet. Jag har inte bokat upp mig och jag känner mig inte effektiv. Har satt upp lite staket här hemma. Jag försöker intala mig att det inte är någon fara, jag skulle ju börja lite försiktigt och snart rullar det nog på igen. Ändå känns det frustrerande. Jag borde väl ringa runt till folk, men vill inte riktigt? Nåja, lite har jag ju gjort och jag kan ta ut en kompdag.

Mest bekymmer har jag om Johan. Hans intresse för andra världskriget börjar kännas mer och mer oroande. Vi pratar mycket om det och ser på dokumentärTV tillsammans osv, men ändå verkar han hela tiden fastna på fel saker. Kanske bara för att provocera mig? Jag hittade igår ett uttalande som han gjort på Youtube som gjorde mig riktigt arg. Vi tog bort det och sedan fick han gå marsch i säng. Idag känns det bättre. Så länge vi kan prata och diskutera hoppas jag att det kommer att ordna sig.

Igår cyklade I-B och jag igen. Vi cyklade minst två mil och det gick bra. Lite mör i benen är jag dagen efter, men fötterna mår bra. Igår var jag också hos tandläkaren "ojdå, det är ju en massa frakturer här". Det var ju det jag hade sagt, att mina tänder ramlar i bitar. Detta kommer att bli en lång och dyr historia och man ska nog begära offert innan det drar igång...

Jag har ringt till sköterskorna på onkologen och frågat om det går att få porten spolad när jag ändå ska dit på måndag för mitt implantat. Jovisst, det går jättebra. Så skönt att det ordnar sig utan att jag behöver krångla mer med vårdcentralen.

I morgon är det dags för Johan och Zelda på viltspårsprov. Håll tummarna!!

 

Ingrid

12 september 2009 19:57

Hei!
Godt å se at du fortsatt holder bloggen levende. Du vet, jeg er jo avhengig av den... Men trist å høre at du er deppa og at du har så enorme forventninger på deg selv hele tiden. Kanskje en idé å gi deg selv like mye ros som du gir deg ris, helst mye mer ros enn ris...? Jeg visste ikke at Johan hadde interesse av 2.verdenskrig Høres ikke så bra ut...Håper det går over snart og at noe positivt kommer i dets sted. Håper vi sees snart igjen, Ylva. Savner deg!
Klem fra Ingrid

http://www.askart.se

 

Erica/Lilltån

14 september 2009 19:51

Du vill för mycket på samma gång vännen.
Jobbet kommer gå bättre och bättre, men det är fullt tillåtet att bli frustrerad och känna som du gör.
Men det kommer lägga sig, du kommer bli sams med dig själv om att det tar lite tid.

Jag ska hålla tummarna för johan och zelda!

På vilket sätt är du oroad för johans intresse av andra världskriget?

Och cykla 2 mil! WOW! Det är riktigt imponerande!
Strongt av dig vännen! Bra kämpat!!

Varma Kramar Erica

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

     Nu är jag ägare till en halv häst och det blir nog roligare än vad jag har trott, jag gillar den lilla som är dotterdotterdotter till Yora och har precis samma blick. Nu ska vi bekanta oss och det lär ta ett tag. Jag känner mig inte helt bek...

Kläm, tjejer, kläm! Jag är helt övertygad om att de flesta brösttumörer är självupptäckta. ...

Hade tänkt att jag skulle ägna den här dagen åt att jubla över att jag är frisk igen. Men jag tänker mest på dem som inte fick uppleva den. Erica/lilltån som fick sin sista (trodde vi) behandling samtidigt som jag. Petra. De fattas nu när jag skriver...

Idag för ett år sedan fick jag min sista cellgiftsbehandling. Det känns otroligt länge sedan. Nu är jag återigen mitt i livet, allt går i rasande fart och inget hinner jag av det jag borde. Det hade jag faktiskt aldrig kunnat tro, att det skulle gå a...

Idag har jag varit på läkarbesök. Jag trodde det var någon sorts summering efter mammografin jag var på häromveckan men så var det inte alls. Jag skulle inte ens ha varit på den för det var en rutinmammografi och jag ska gå på en mer omfattande (med ...