Jag vet inte varför men nu har jag blivit sådär ledsen igen. Allt känns fel och hela mitt liv är helt fel. Jag har ju fått en känsla av att jag måste ordna upp mitt liv så att de åren jag har kvar blir optimala. Inte så lätt, jag har liksom inte kraften. Inte vet jag riktigt heller vad det är jag vill. Jag har gråtit flera gånger idag utan att riktigt veta varför. Kanske bara för att jag är så trött. Det går ju inte att sova om nätterna i den här värmen. Jag kunde inte köpa köttfärs i affären för jag höll på att börja tjuta när det inte var någon vid köttdisken! Var tvungen att gå därifrån.

Nu ikväll börjar det i alla fall kännas bättre. Det har åskat och varit strömavbrott så killarna och jag har spelat alfapet och femkort. Jag har vänt uppochner på hela kontoret på jakt efter det Mycket Viktiga papper där den nya koden till CDB-registreringen stod. Nu är det alldeles städat här på mitt skrivbord - en härlig känsla.

 Min mobiltelefon som jag tappade bort i torsdags verkar inte komma tillrätta - jag har letat över hela stan flera gånger. Den gled nog ur fickan när jag provade sandaler i en skoaffär. Tyvärr hade jag den på ljudlös så ingen hör om man provar att ringa. Ingenstans där jag varit hade någon lämnat in den. Men det går att ordna så jag får ett nytt SIM-kort med samma telefonnummer! Toppen! Just nu går det dock inte att ringa på mitt mobilnummer. Jag har lånat Johans telefon för tillfället. Sandalerna har Zelda bitit sönder, hon som aldrig brukar förstöra skorna, hon bara flyttar runt dem. I vanliga fall.

Nu håller Erik på att göra våfflor, han har tänt upp i vedspisen och använder det urgamla våffeljärnet som han älskar. Varmare blir det i huset, men det är ju ändå mysigt. Och alldeles nyss hittade jag det Viktiga pappret, så nu ska jag skynda mig att göra den där rapporteringen. De som köpte fyra kvigor har varit och hämtat dem idag.

Jag sitter och väntar på bilen som ska hämta Olle. Tänker på vad Fia skrev i kommentaren jag nyss lade upp: "det känns som om jag håller på att återerövra min kropp". Just så känns det. Under cellgiftsbehandlingen var kroppen inte min, den var i händerna på läkarna och gifterna. Jag var fången i den förgiftade kroppen. Nu håller vi på att bli en människa igen!  Och det är verkligen en härlig känsla, jag känner mig stark och fräsch och alldeles NORMAL. Bara lite trött men det är ju övergående.

Idag blir det nog fika igen med "cancertjejerna" IRL.

Senare: här åker Olle iväg. Janne hade bett mig ta reda på vart han ska, vi hoppades att han skulle till något litet ställe inte alltför långt bort. Tji fick vi. Han ska till Sjöbo där någon köper ihop två bilar med kalvar, så han kommer att försvinna i mängden. Men det blir nog kul med nya kamrater, det har ju varit ensamt hos oss. Han har en lång resa framför sig i denna värmen. Som tur är har de en jättefin bil med luftkonditionering, ett tjockt lager spån och maximal komfort vad gäller stötdämpning och sånt. Olle vägde 87 kg, det var ju bra. Nu måste jag inom sju dagar utrapportera honom från vår besättning i jordbruksverkets register, CDB (Centrala DataBasen?).

Nu börjar jag känna av tröttheten som brukar komma med strålningen. Jag går och gäspar hela tiden och går och lägger mig så fort jag får en chans. Värmen gör väl sitt till också. Det är nu man ska NJUTA av sommaren, men jag får inte riktigt till det.

Visst är det en skön känsla att ha höet inkört. Det känns så tryggt och förmöget, som att ha vedboden full ungefär. Och det är ett bra år än så länge, vi har fortfarande gott om bete till korna och mer återväxt finns att släppa på. De närmaste dagarna har vi mycket att göra med att köra ut olika kvigor och sinkor till olika beten. De sex rymlingarna som kom hem ska också ut igen. Ladugården ska tvättas också, åtminstone kalvavdelningen, innan kalvningssäsongen börjar.

 Igår sålde vi fyra kvigor till en granne som bara fått tjurkalvar på senaste tiden. En Berta var vi tvungna att ta med i det gänget, Berta-släktet kommer från deras gård men är numera utdöda där. Håhåjaja, sa Göran, det har varit mycket problem med Berta, det blir så mycket moms att betala... Det är ett fint släkte som ni förstår. Tyvärr orkar jag ju inte göra Veckans kofamilj numera, men det kommer kanske..

Igår ringde de från livkalvstransporten och ska komma och hämta Olle. Det är säsongens sista kalv, han är nu mogen för leverans till någon som föder upp tjurar till slakt. Olle är speciell, eftersom han har varit ensam så har han blivit så tam och bortskämd. Han tycker att Janne är hans enda vän i livet, när jag ska ge honom mjölk så tycker han inte alls att det är samma sak.. Zelda och han är också speciella vänner, de kan sitta kind mot kind länge länge och slickar till varandra lite emellanåt. Jättegulligt. 

En härlig sommardag. Har gått en långpromenad med trevligt sällskap, jätteskönt att få vara social en stund. Fast jag är kanske inte lika trevlig tillbaks, när jag tänker efter så pratar jag mest om "mig och mitt". Nu sitter jag och vilar fötterna, i eftermiddag ska jag och Göran ha lagårn för Janne är och slår gräs som ska pressas till rundbalar. Framåt kvällen blir det nog bad igen för det är lika varmt idag, om inte varmare.

Nu ska jag berätta om min hårväxt. Som om det skulle vara intressant för er? Själv tycker jag dock att det är jätteintressant, så här kommer det:

Mitt ljusa bebisfjun som var så gosigt att stryka handen över har nu vuxit såpass att det har lagt sig ner och när man stryker det så blir det medhårs eller mothårs. Nu syns det precis var jag har mina virvlar och jag har en på varje sida av skallen, så att en tuppkam formas helt naturligt. Undrar hur jag ska utnyttja denna nya kunskap i frisyrhänseende? De senaste dagarna har jag varit så smutsig och dammig i hårbotten, efter att ha varit i närheten av viss hökörning, har jag tänkt. Jag har tvättat och skrubbat men det har inte riktigt hjälpt. Nu förstår jag varför - det är mitt nya hår som kommer! Jag har nu en mängd mörka (grå?) hårstrån, ca fyra millimeter långa, över hela hårbotten. Intressant! Dock inte generande, under armarna och på andra ställen växer det ännu inget, det är ju skönt så här sommartid! Men några skäggstrån har jag allt skymtat på hakan...

Rent fysiskt mår jag fortfarande bra, fast jag känner mig lite sömnig. jag är väldigt svullen i kroppen, ibland är det såpass att jag knappt kan knyta näven (som om det skulle behövas...?). När jag har suttit stilla en stund har jag stelnat till och linkar värkbruten en bra bit innan det har "lenat upp" och jag kan röra mig normalt igen. Jag tänker att det kanske är en biverkan av östrogenbrist? Eller efterdyningar av cellgift som ben- och fotvärken. Men detta är alltihop småsaker som man utan problem kan leva med om bara behandlingarna har gjort sitt jobb.

Vi brukar alltid fira att det sista höet är inkört med att åka och bada. Johan var först med att doppa sig, men jag var god tvåa, så det så! Det är ju otrevligt att gå i, men skönt att simma, och jätteskönt efteråt. Det är något visst med att bada i en sjö.

Bondekampen igår var en lyckad tillställning. Visserligen kom inte så många som vi hade hoppats, det brukar komma cirka hundra personer men nu var det drygt femtio. Hövädret och en fotbollsmatch på TV angavs som orsaker. De som kom var i alla fall nöjda. Synd att jag är så dålig på att fotografera åt er. Jag har knyckt en bild från hembygdföreningens hemsida istället, en visthusbod från 1500-talet. Jag hade en tipsfråga om vad man har under torven på detta ganska nylagda torvtak (halm, papp, eller näver). Hembygdsgården där vi höll till var en idyllisk plats, och det har liksom blivit tradition att arrangemanget ska hållas där det finns lite "gammalt" stuk.

Tipspromenaden var lagom svår och våra tävlingsgrenar fungerade. Håkan räddade min sprängörtsfråga. Jag upptäckte kvällen före (genom idoga studier av Nordens flora) att det jag trodde var sprängört i själva verket var en mindre giftig växt som heter "Märke" eller "andpipa"!  Men Håkans sprängört var äkta och han tog med sig en.

Inga-Britts örtkunskapsfråga var enormt imponerande och väldigt rolig för många av dem som egentligen bara kommit dit som sällskap, för en trevlig kväll i naturen , utan förväntningar på att få uppleva något som egentligen intresserade dem. "Kast med liten höbal" var en lyckad kraftsport. Traktorkörningen med en hink vatten på pallgafflar blev extra bra eftersom de skulle in och runda en hästhage som varit potatisland. Där var ojämn mark och trixigt att ta sig runt, många fick backa och ta om. Och för barnen var det roligt med bollkatsning mot olika stora hål, som i Lilla sportspegeln. Vackert väder var det ju också, och hembygdsföreningen ordnade fika och korvgrillning. Alla var nöjda.

Utom Johan som vägrade följa med. Ledsamt tyckte jag, men ville inte tvinga honom heller. Han gillar ju tipspromenader men har inte riktigt velat engagera sig i denna. Och med mycket folk överallt skulle det kanske varit jobbigt för honom. Men nu idag tänker jag att jag kanske borde ha tvingat honom ändå, han sa att han hade det ensamt och långtråkigt hemma! Både Johan och Zelda borde ha varit med. Jag måste erkänna att jag inte tog med Zelda och inte tvingade Johan lite för att jag visste att jag skulle ha fullt upp med arrangemanget och inte skulle kunna hjälpa Johan tillrätta ordentligt, och inte skulle orka hålla Zelda i koppel. Men det var ju egentligen bara lättja. Det skulle vara bra för Zelda att komma ut och träna på att vara bland folk. Johan hade gått en promenad med hundarna här hemma åtminstone, det var ju bra. Erik var med och trivdes bra, han pratar med folk och engagerar sig i sporterna.

I torsdags var Johan med mig till stan när jag skulle på strålning. Han har sparat ihop till ett nytt spel till sin NintendoDS, och vi skulle köpa det. Först var det strålning. Han ville sitta kvar i bilen men det fick han inte för mig. När han är ute på sådana nya ställen som sjukhuset, där det finns en massa folk och omgivningen är ny, så blir han helt låst. Han vill inte gå bredvid utan bakom mig, och så kurar han ihop sig med kutiga axlar och tittar ner i marken och håller armarna stelt rakt ner. Det känns jättedumt att gå där framför honom, alla tittar och undrar väl hur elak jag är mot min unge eftersom han är så kuvad. Jag försöker stanna och prata med honom om olika saker vi ser på vägen osv. Detta har börjat under det senaste året. Inte egentligen med utredningen utan snarare med att han kom till högstadieskolan. Antagligen blev det för mycket för honom med en så stor skola, så han var tvungen att begränsa intrycken. Enligt Erik brukar han gå omkring sådär kutig på rasterna.

Här hemma märks det inte alls så mycket. När han är med mig och tar in korna går han rak. Men han ropar inte gärna till korna längre, och manar på dem så väldigt försiktigt, som om han inte vågar ta plats i världen. Förr var han frimodigare med korna. Jag försöker komma på nya sätt att få honom glad, för det är väl där nyckeln ligger, jag tror inte det hjälper mycket att tjata på honom om hans hållning. Men det är inte lätt att få Johan att engagera sig i något annat än sina TV-spel...

Idag kör vi in det sista höet! Vi har redan nästan 8000 bal, det är mer än på väldigt länge, ca 5000 är vanligt. Och allt är kruttorrt och av prima kvalitet. Görans pion är visserligen utblommad, men hökörningen har gått så bra så det finns inget att gnälla om. Och det fina vädret verkar fortsätta så nu blir det sommarledigt ett tag. Skönt för barnen när man har tid att åka och bada och sånt. Vissa år är det så snålt med bra väder så man har aldrig tid med badresor för det är bara arbete som gäller så fort solen tittar fram. Erik har varit enormt duktig denna hökörning. Igår fick han köra pressen en stund som belöning! Och så har han ju tjänat en massa pengar förstås!

Idag klagar Göran på att det blåser för mycket, strängarna ligger inte still. Verkligen ett "lyxproblem", hövädret kunde inte bli bättre. Men nu börjar alla bli trötta. Man kan inte gå på max dag efter dag. Stora mossen blir nog klar idag, sedan är det bara "ovädersbiten" och några smågärden kvar.

Igår kväll ville Erik bada. Vi åkte till ett ställe där man får ha hundarna med. Minsann att han hoppade i fast det nog inte var mer än 15 grader. Tufft! Johan ville inte med, men nästa gång skulle han följa med sa han.

Själv är jag för feg för att bada i sjön, törs inte förrän det har varit varmväder i flera veckor..

Ja, nu går det bra. Känns lite småtrist att inte vara med i jobbet "på riktigt", men samtidigt så känner jag ju av det om jag gör för mycket, så det är väl bra att det fungerar utan att jag behöver göra så mycket. Aviga tider till strålningen har jag fått också den här veckan. Jag har ju bett om förmiddagstider men det var väldigt varierande. Värst är det ju när jag får sen eftermiddag, då kan jag inte vara till någon nytta ens i lagårn. Tur att Johan kan vara med lite då.

Vi har redan mer hö inne än vi fick in överhuvudtaget förra året, det blev ju så lite då för att det var torka. I år är vi inte ens halvvägs nu, det ligger torrt hö åt alla håll, det är bara att köra och köra. Och känslan när man sätter igång höfläktarana och känner doften så starkt av det goda, goda höet, den är obeskrivlig. Riktig "godsommarkänsla". Visserligen är det ensilaget som är basen i kornas kostcirkel, men det är något särskilt med hö. Vi brukar ge korna något kilo om dagen för att hålla magen i form, och det skulle jag inte vilja vara utan. Och till kalvarna behöver man grönt fint hö.

Nu börjar det dra ihop sig till Bondekampen i helgen. Jag har inte tipspromenaden helt under kontroll, men nästan. Det är en kamp mellan de tre LRF-avdelningarna i vår kommun, och vi turas om att arrangera. Vandringspriset är en högaffel där vi ristar in årtal. I år är det vår tur att anordna det hela. Vi har hittat på en massa hemliga tävlingsgrenar, det ska vara både styrka, precision och kunskap. Och så ska det vara roligt för barnen också.