Nu är det faktiskt fusk för det här är också gårdagens kalv. Jag var uppe på ett bete i skogen och tittade till 603, som skulle kalva om en dryg vecka. Vi har ju inte haft tid att hämta hem henne i allt detta skördande. Men hon hade just kalvat, och nu fick vi äntligen en kvigkalv e. Rakuuna! Nu tror jag inte vi har någon mer dräktig med honom så det var ju på tiden. Men vi fick ju en kviga i våras också, när 653 kalvade. 603 Orsa är e. Strandskogen, hon har mjölkat 11725 kg ECM på 2 år och 10 mån, alla prov i bästa juverhälsoklassen. En snäll och oansenlig liten ko som inte gör något väsen av sig. Dotter till 375 som var min favorit av våra Häradsköpskor, hon hade 5,6 % fett i snitt (!) och var jättesnygg.

Medan jag mjölkade så hann de både hämta hem ko och kalv och täcka plansilon. Och Göran vände hö. Idag har de kört in hälften ungefär, det blir nästan tusen balar till. Vilket klipp! Förra året var första gången vi provade att köra in hö som andraskörd och det gick så bra så det gav mersmak. Då var det för att vi hade så lite. I år är det tvärtom för att vi har så mycket ensilage redan så vi vill inte ha en massa rundbal också, då är det bättre med hö.

Jag har jobbat idag på förmiddagen. Hade ett besök bokat, och när jag var klar där så hade jag fått sms med förfrågan om jag kunde höra av mig till en annan gård bara en bit därifrån. Vilken service de fick, jag kom direkt! Så nu känner jag mig ganska nöjd. Det är roligt att träffa mina gamla "trogna kunder" igen. Och de är glada att se mig och säger att jag ser pigg ut och att jag är fin i håret... hmm.. Men det känns ovant att jobba och jag känner mig väldigt "ringrostig". Förresten skulle vi behöva en veterinär här hemma också för vi har fått höga celltal vi också. Det blir ju lätt så när det är många kor som håller på och sinläggs, och nykalvade samtidigt. Annars måste jag säga att för tillfället är våra kor i fin form. Klövarna mår mycket bättre nu när det är torrare ute, alla äter bra och snart ska de få nytt bete igen.

Och på kvällarna åker vi och badar Erik Johan och jag och hundarna.

JA, nu har äntligen 563 Prima (e. 3787 Inlag) också kalvat. Hon är en stor gammal ko, snäll som alla Prima, hårdmjölkad och med grova spenar så Tålebo var ett givet val till henne. Det blev en kvigkalv. Helt OK, jag tror som sagt att det var en bra kombination. 563 hade en urdålig mamma, konstigt nog eftersom Primorna brukar mjölka bra, men själv är hon godkänd, på 3 år och 10 mån har hon 11157 kg ECM, halterna är bra, 4,4 % fett och 3,5 % protein i snitt.

606 är på benen idag.

Jag har bläddrat i mina sjukhuspapper idag, håller på och skriver en "skadeanmälan" till försäkringsbolaget där jag har en gruppförsäkring genom Veterinärförbundet. det hade jag helt glömt bort, men när jag betalade räkningen (ganska dyrt tycker jag) så insåg jag plötsligt att här finns nog ersättning att få, det ska falla ut när man är sjukskriven mer än tre månader. Nåväl, i foldern om Bröstcancer som jag skrev ut från Cancerfondens hemsida står följande kloka ord om tiden efter behandling:

 "Efter behandlingen

En påfrestande tid för många är när behandlingen är avslutad. Det är inte alls säkert att den förväntade lättnaden infinner sig. Behandlingstiden kan visserligen vara jobbig, men det betyder åtminstone att något aktivt görs mot sjukdomen. Dessutom innebär den regelbundna kontakten med sjukvården en trygghet för många.
När behandlingen är avslutad är det lätt att känna sig utlämnad. Många blir rädda för kroppsliga symtom, eftersom det ligger nära till hands att koppla ihop dem med sjukdomen. Det kan vara svårt att själv behöva avgöra om symtomen är något som kräver läkarbesök. Med tiden lär sig dock de flesta att återigen tolka sina kroppsliga symtom på samma vis som före sjukdomen.
När behandlingen är avslutad förväntar sig ofta omgivningen att allt ska vara ”som vanligt”, det vill säga att livet ska bli precis som före cancersjukdomen.
Om intresset från närstående och vänner falnar, om ingen riktigt längre orkar lyssna, kan man känna sig både ensam och oförstådd. "

Jaha. När jag var tonåring kunde jag bli tokig av att reagera som "i boken". Men nu känns det nästan som en trygghet att inte vara konstig. Tillochmed min oro över den nya knölen var tydligen helt normal...

Igår fick 606 göra 563 sällskap i kalvningshagen, hon hade börjat fylla i juvret rätt ordentligt så vi misstänkte att hon tänkte kalva lite tidigare än beräknat. Minsann, att det var en svart liten kalv i hagen i morse! Tyvärr en tjurkalv e. Rakuuna än en gång. 606 Bojan e. Björinge, mf Häradsköp, är en av de allra finaste korna vi har, jag tror att jag har skrivit om henne för länge sedan? Hon har en exteriörbedömning: juver 83, ben 83, kropp 84, helhet 83! På 2 år och 10 mån har hon mjölkat 12 878 kg ECM. De senaste 12 mån har hon mjölkat 14349 kg ECM.

Kalvningsförlamning fick hon såklart också på eftermiddagen, jag gav henne kalk innan jag tog in korna. Det har varit mycket sånt nu, jag tror det beror på att vi har korna på Stora mossen. Mineralbalansen i en mosse är annorlunda. Inte så mycket att göra åt, vi får försöka ha sinkorna i kalvningshagen längre tid i förväg. Magnesiummineraler får de ju allihop, så där kan vi inte göra mer.

Ensilagekörningen till plansilon har gått jättebra. Det är nästan fullt nu. Några lass till med klöverrikt foder behöver få plats. Nervöst är det på slutet när de kör och packar när det är så högt...

Nu slår Janne på mossarna, vi tänker försöka ta en andraskörd med hö! Ett förskräckligt skördande den här sommaren, det går i ett tycker jag. men man får inte gnälla, nu har vi gott om foder till vintern och det blir ju tredjeskörd också! Korna ska få beta en hel del tredjeskörd, det är ju också en bonus. I morse var jag i stan och hämtade täckplast till plansilon och då köpte jag också tråd och stolpar för att kunna bygga tillfälligt staket på en fin andraårsvall som de ska få beta. Härligt!

Ingen ny kalv idag! Vi kör ensilage igen, i plansilon den här gången, och det har gått väldigt bra idag. Erik har kört lastmaskinen hela dagen, och packningstraktorn dessemellan. Lennart och Ingemar har gjort gaffelarbetet med att jämna ut fodret i silon. Janne slår och Göran hackar förstås. Jag har mjölkat. Lite struligare nu med så många nykalvadde och 627 som man måste sitta hos och hålla i maskinen för att hon har "tappat juvret", men ändå känns det så bra att mjölka. Jag är så glad att jag orkar igen. Jag mår rätt bra nu, och mina brännsår är fint läkta.

Det blev som en vändpunkt för mig när jag fick beskedet att jag inte behöver oroa mig för den lilla knölen jag hittade i högra bröstet för några veckor sedan. Jag har inte velat skriva om den i bloggen för jag har inte velat oroa folk i onödan, men nu när det är över kan jag ju nämna det. Kanske kommer jag att lägga in lite retroaktivt... Med lättnaden som kom när jag fick det beskedet kom också en ny gnista. Plötsligt känner jag mig mycket mer redo att ta itu med vardagen igen. Får väl se hur länge det varar.... Har i alla fall bokat in lite jobb på torsdag nu. Gotlandsfärjan har jag äntligen lyckats få ombokad nu också, våran tur var plötsligt inställd, men vi fick plats på nästa färja.

613 Rosa kalvade i morse, en kvigkalv e. Cresten. Nu i kväll när jag var ute och gav 611 mer kalk (hon har varit på benen idag men lagt sig igen på e-m) så var Janne med ut och tittade till korna i kalvningshagen och där var såklart en kalv. Vi fick improvisera lite med boxarna och lyckades flexa till en kalvningsbox till så att vi kunde ta in 601 Majros också. Men när jag gick för att hämta henne så var det två kalvar. En av varje tyvärr, hon är e. Peterslund och har högt index och kalvarna är e. 2232 St Hallebo. Båda dessa korna har vi haft förhoppningar på , de mjölkade bra som förstakalvare men var båda en besvikelse som andrakalvare. I år ser de dock ut att vara i fin form. Nu är det bara 563 som inte har kalvat därute, men hon klämde sig in också så hon får stå uppbunnden i natt, hon ser inte riktigt kalvfärdig ut ännu.

Tja, jag åkte bil och hämtade Johan. Det blev en lång dag, på morgonen hade 611 kalvningsförlamning så jag var ute och kalkade henne innan jag åkte. Det gick bra att köra. Jag stannade en gång för att fika lite, vid en sjö i Småland. Var tvungen att skratta högt åt mig själv Linka är inte rätt ord när jag försöker gå ur bilen efter några timmars körning, stappla är nog närmare sanningen! Tur att det släpper när jag har gått en bit! JAg höll ögonen öppna efter trevliga ställen där vi skulle kunna äta på vägen tillbaks Johan och jag. När jag fick syn på Huseby bestämde jag mig direkt, det var omgjort till museum och dessutom skyltade de att det var spelmansstämma. Jag har alltid varit så nyfiken på den gården. När jag var fjorton år och började jobba i kiosken så varnade "tanterna" mig för en äldre man som brukade komma och vänta på Kvällsposten. Vi hade en trogen liten skara av kvällstidningsköpare som kom när det var dags och som ibland tappade humöret när tidningen var försenad. Du får inte bli ledsen om han är otrevlig, sa de, han bara är sån, han har nog svår värk, det brukar sätta sig på humöret... Han var alltid klädd som en gentleman på väg ut på jakt, lodenrock och blankpolerad käpp och, mycket passande, en vorsteh (stavningen?) i kopplet. När han upptäckte att jag var hästintresserad så blev vi vänner direkt. Han bjöd tillochmed mig och min kompis på biljetter och bussresa till hästhoppningarna i Scandinavium mot att vi hjälpte honom att komma på plats, hämtade kaffe och sånt. Gissa om vi var lyckliga. Och när han väntade på sin tidning så berättade han för mig om gamla fröken på Huseby. Om alla fina vagnar som stod och förföll pratade han mest, det andra har jag mer vaga minnen av, fester? gamla frökens egensinniga humör? Jag har alltid tänkt på honom varje gång jag åkt förbi och undrat vad som hände sedan. Nu vet jag. "Gamla fröken", som hette Florence Stephens, testamenterade rubbet till svenska staten och nu är det ett toppenfint museum av en vacker gammal bruksgård. Men några spelmän såg vi inte till, de hade redan åkt. Och isterbanden kostade hundratio kronor och värmdes upp i mikron i en sjabbig bistro. Men Johan åt och det var ju bra.

Han var nöjd med sin spelturnering. Visserligen har han inte deltagit så mycket i gemenskapen, och han tyckte första kvällen var roligast, för sedan kände han sig lite ledsen för det där med plånboken. Men han vann några matcher, han fick träffa några av sina idoler i verkligheten och han tyckte att det positiva övervägde. Dessutom hade vi en väldigt trevlig bilresa tillsammans, det var nog bättre än att åka tåg för på tåget vill han aldrig prata, han tycker det är för mycket folk runtomkring. Nyss kom han och gav mig en kram och tackade mig för att jag ställde upp för honom så att han kunde delta! Jag tror att det var en bra grej att han klarade att vara iväg på egen hand såhär. Nästa gång kommer vi att ha full koll på plånboken, då glömmer han väl tandborsten!

Det gick bra!! Läkaren tyckte inte alls att jag behövde vara orolig, hon menade att det kan bli sådär knöligt när bröstkörteln tillbakabildas. Jag kommer att få en kallelse till mammografi eftersom det ändå finns en knöl som är annorlunda i konsistensen än resten av körtelvävnaden, det är ju den jag har känt. Och jag hade ju egentligen kommit fram till att det inte var någon fara, och skämdes för att ta upp dyr hyrläkartid osv. (men det tog inte lång tid). Men faktum är att nu efteråt är jag väldigt glad att det blev av att jag gick och kollade den. Dels kunde jag ju inte låta bli att klämma på den hela tiden, dels så blev faktiskt lättnaden när det inte var något att oroa sig över mycket större än jag hade trott. Nu har jag släppt dendär lilla "ärtan" helt ur mitt medvetande och känner mig plötsligt redo för den "omstart" i livet som jag har bävat för så länge. Kanske var det en mental knuta jag hade som manifesterade sig på detta viset??

Jodå 635 hann kalva igår innan jag åkte iväg med Johan, det var ju bra. En tjurkalv. Det var Rakuuna som far så det var ju synd att det var en tjur. 635 är en medelmåtta, SLB, efter en ungtjur och jag har inte lust att skriva mer om henne. Det lär jag få göra i alla fall senare för jag blir väldigt förvånad om hon kan hålla sig frisk i juvret.

Johan och jag hade planerat hans packning jättenoga så han var resklar när jag kom från lagårn. Vi hade en trevlig tågresa och kom fram i lagom tid. Jag blev väldigt imponerad av det trevliga mottagandet som vi fick av "smasharna", och vi hann gå ut och köpa en kebab också så att han hade fått lite mat i sig innan jag åkte. Så långt var allt gott och väl, och på mitt sms "var kebaben ok?" fick jag svaret "jag är mätt och glad :)".

 Mindre kul blev det mitt i natten när jag fick sms:et "jag glömde plånboken"!! Jag förstod ju att han var desperat för man skulle betala lite för att delta i turneringarna. Det var svårt att kommunicera med enbart sms, ibland stängde han bara av telefonen, och om jag försökte ringa så stängde han bara av. Jag fick kontakt med en av killarna som var arrangörer och fick klartecken att det var helt ok om jag betalade i efterhand när jag hämtar. Hur kunde det hända? Jag såg ju honom hålla på med den och med jackan när jag hade sagt till honom att lägga den i fickan, men jag dubbelkollade inte. Nu är vi en erfarenhet rikare både Johan och jag.. Som tur är behöver han inte pengar för att köpa mat och sånt, han har mycket mat med sig. Det värsta var väl knäcken som det blev, just när han kände sig så glad och självständig. Fast idag har det varit bättre, han har deltagit i turneringarna (fast åkt ut rätt omgående tror jag...) och har "lagom kul".

Nu har jag fått nya problem för alla tåg är plötsligt fullsatta i morgon! Igår upptäckte jag Veolia, ett nytt dumt påhitt, typiskt med såna där privata som bara vill ta det gottaste och struntar i att det är en samhällsservice med transporter. De kör den populäraste sträckan på den populäraste tiden och bara det. Och redan nu blir jag kanske tvungen att använda dem... Men inte heller det är riktigt bra för jag kommer för sent fram till Kristianstad. Får nog fundera lite mer på hur detta ska lösas.

Efter lagårn i morse fick jag skynda mig till skogen och viltspårskursen. De gulliga människorna hade lagt ett spår åt Zelda fast jag inte var med, det var väl lite som tack för att de fick använda vår skog. Hursomhelst så var Zelda fantastisk, hon gick spåret helt perfekt, ringade lugnt och förståndigt vid vinklarna. Jättekul! I mitten av september blir det tävling.

Medan vi mjölkade i morse gick 611 Sara och krystade i kalvningshagen. Hon fick komma in sedan och det blev en kvigkalv, det var roligt. Den kom baklänges och behövde lite draghjälp, men det fixade Göran och Janne, de är hemma nu, kom i natt. Fader till kalven är 1967 Andersta. 611 själv är e. 1910 Sperringe och en riktigt trevlig ko. På 2 år och 9 mån har hon mjölkat 11421 kg ECM. Exteriörbedömningen är juver 81, ben, kropp och helhet 82. Hon har lite brett mellan framspenarna som alla Sperringe, men inte så att det är störande. Jag tog ett kort på henne och kalven men det blev inte bra så jag lägger in ett kort från i vintras. Kalven har inte diat själv ännu så jag ska gå ut nu och titta till dem.