Jag är så glad att jag har en syster. Och bröder. Längtar efter Gotlandsveckan. Jag vet inte hur det blev så tokigt egentligen, men vi hyrde en stuga där Åsa och Agnes övernattade och det blev överraskande lyckat. En lugn och mysig sommarkväll att minnas.

Och besöket hos Lilla My blev också bra, fölungen har blivit så stor redan och är tam och jättefin.

I går eftermiddag gjorde jag i ordning en ny hage åt korna och de har ätit och ätit så det är härligt att se. Men trist att se dem streta hemåt i regnet och leran - nu räcker det faktiskt mer än väl med regn! Stackars Janne är ute i ösregnet och motar kor och här sitter jag vid min dator...

Det växte rikligt med streptokocker på 639 så nu får hon en kur penicillin, men hon har inte riktigt svarat på det ännu. Lite oroande, kanske är det fler bakterier inblandade?

Idag på morgonen var jag i Åtvidaberg för att ta blodprover inför läkarbesöket på onsdag. Det var något strul med remissen som automatiskt ska finnas i deras dator, så sköterskan fick ringa in till strålningen. Som tur var hade jag numret med mig i plånboken så hon kom till rätt strålmaskin direkt. När hon började förklara varifrån hon ringde så visste de genast att det var mig hon ringde om. Känns lite skönt att inte vara helt anonym i vården faktiskt. Men det är klart, nu när jag har varit där varje dag i en månad så är det ju inte så konstigt om de känner igen mig...

Jag frågade också om spolningen av porten. Min port-a-cath ska sitta kvar ett par år om jag har förstått det hela rätt. Ifall om att... Men den måste spolas var tredje månad för att inte korka igen. Alla vårdcentraler gör inte sådan spolning, men på "min" vårdcentral går det bra. Det var ju skönt att veta, även om det inte är dags ännu.

Idag kalvade 627 Krona. Men jag hann inte ta någon bild för hon hade dröjt sig kvar när korna skulle in och Janne hade lagom hittat henne när jag fick bråttom till strålningen. Då hade hon inte kalvat ännu, och när jag kom hem var allt klart och kalven en (tjurkalv efter Tålebo) redan i sin box. 627 är också medelmåttig, har i snitt 10454 kg ECM på 1 år och 11 mån. Hon är ganska nervös som alla Krona, och fruktansvärt håröm, det går knappt att rykta henne. Hon är efter en ungtjur, 2134 Botans.

639 mår inte bra idag. Det är något knas i höger bakspene, jag har tagit prov för odling och behandlat henne med inflammationshämmande medicin så länge. Hon är stel i benen också så hon har fått kalk och magnesium också, det kan ju vara magnesiumbrist. Kalvningen är en stor omställning för kroppen och mineralbalansen rubbas lätt.

Jag har jobbat idag på förmiddagen och det fungerade bra. Riktigt roligt att komma ut lite. Men jag är ju långsammare än normalt. Och nu efteråt är jag rejält trött. Så ikväll ska jag gå och lägga mig tidigt.

I natt föddes säsongens första kalv, nu är vi igång igen. 639 Berta kalvade och fick en tjurkalv. Fader till kalven är Tålebo. 639 är korsning, hon är e. Orraryd, och mf är en ungtjur, SLB, som heter Vinketomta. Lustigt nog är kalven svartvit fast den är mest SRB. 639 är en medelmåtta, hon har mjölkat i snitt 10987 kg ECM. Förra året kalvade hon den 7 juli, så hon har ju ett perfekt kalvningsintervall! Hon är frisk och sund men lite hårdmjölkad. Det gjorde inget att det blev en tjurkalv. Hon kalvade i hagen bakom huset, där har man bra uppsikt. De fick gå kvar till eftermiddagen innan vi tog in dem. Kalvkättarna hann bara vara rentvättade i några timmar..

Nu har jag bara fem strålningar kvar! Jag fick de sista tiderna idag. På onsdag är det sista gången och då ska jag också få träffa en läkare och förhoppningsvis få veta mer om vad som händer sedan. Antihormoner vet jag att jag ska få, men inte när eller hur.. 

Jag har fått ett litet sår i huden vid ärret i armhålan. Sköterskorna blev genast ganska oroliga och satte på ett mjukt silikonbandage. Det kanske är vanligt att det snabbt blir värre om det har blivit sår av strålningen?

Av en vän fick jag ett tips om hur man kan få sina problem mer hanterbara. Hon gör en indelning av problemens svårighetsgrad efter hur mycket tid man behöver lägga på att gräma/oroa sig över dem. Det var en bra variant som jag har tagit till mig med hull och hår. Borttappad mobiltelefon - 1 dag. Misslyckad kalvning - 1 månad. Cancer - 1(?) år. Och med den metoden inser jag snabbt att dagens punktering var ett endagsproblem och alltså inget jag behöver lägga så mycket energi på att gräma mig över. Det behöver liksom inte läggas som sten på bördan om ni förstår vad jag menar. Men visst hade det varit roligare att lägga den halvtimmen på att fika med "cancertjejerna". Som det nu blev så missade jag både lunchen med kollegorna på smådjursmottagningen OCH fikat.

Häromdagen när jag skulle titta till djuren på Lida såg jag att det redan fanns massor av fina mogna blåbär. Sedan dess har jag pratat vitt och brett med alla jag har träffat (=sköterskorna på strålningen, det är de som är "alla jag träffar" numera) om att det blir ett blåbärsår och att det är så konstigt eftersom det var så kalla nätter med frost just när blåbärsriset blommade.

Så idag när jag skulle till Lida igen så tog jag med mig en liten bytta. Men rätt snart insåg jag att de fyra kvadratmeter med "massor av blåbär" som jag hade refererat till inte var representativa för resten av skogen. Det var en orsak till att min bytta knappt fick bottenskyla. En annan orsak var att mina klumpiga cytofingrar ännu inte är lämpade för sådant "finlir", jag tappade nog ungefär vart tredje plockat bär. Dessutom anser jag att om jag nu ska lära mig att njuta av livet så behöver jag inte ha dåligt samvete för att jag äter mer än jag plockar. Blåbär innehåller ju mycket antioxidanter och det lär ju vara viktigt när man får strålning, eller hur? Och så är det ärligt talat inte lika roligt att plocka åt barnen när de bara sitter framför datorn och säger öööhhh när man frågar om de vill med till skogen och plocka blåbär. Det var annat på den tiden när de satt i mossan och smorde in ansiktet med bär eller rentav plockade själva under ideliga "kom hit mamma, titta, här finns massor!". Den jag mest saknade i skogen idag var faktiskt Jon. Jag skulle kunna tänka mig att han kan lägga ser all sin energi i blåbärslockning en lång stund, och sedan skulle han hitta en massa annat roligt i skogen.

Apropå att njuta av livet så upptäckte jag idag att sommarkänsla också kan skapas av ljud. Ett härligt sommarljud är det där plaskplumset som blir när någon går/hoppar i grunt vatten. Det är ingen skillnad på ljudet ifall det uppkommer när ett barn badar eller när en labrador plumsar runt i ett vattenfyllt lerigt skotarspår i skogen. De lite större barnens plums när de gör "bomben" är ju också ett sommarljud men inte lika avkopplande...

Om någon kommer ihåg 723, kvigan som hade brutit benet och var på bättringsvägen, så kan jag berätta att hon blev bra. Hon har stått inne tills för någon vecka sedan, och har tagit fullt stöd på benet rätt länge. Hon fick provgå på gången i lagårn och var helt ohalt, och då släppte vi ut henne i en liten hage med några loja sinkor. När jag var där för två dagar sedan var hon fortfarande helt ohalt. Och idag när jag var där så har hon gjort något oförsiktigt och står nästan på tre ben igen! Jättetrist. Nu är det nog kört för hennes del och jag känner mig jättedum som faktiskt tyckte att vi skulle släppa ut henne.

Jag måste tacka er alla som läser min blogg och skriver kommentarer. Det är ett stort stöd för mig och gör att jag inte känner mig så ensam i detta. Jag har fortfarande lite kluvna känslor för det här bloggandet, det känns som en väldigt egocentrisk sak att göra. Men det är helt frivilligt att läsa! Och, som sagt, för mig har det varit till stor hjälp.

Idag har det varit en lugnare dag. Det har ösregnat hela dagen. Janne, Göran och Erik har varit och tittat på någon traktor de funderar på att byta till (mot min vilja, jag tycker det finns annat som är mer prioriterat). Johan och jag har haft en lugn och mysig dag och städat hans garderob från urvuxna kläder. Jag hade sen tid på strålningen och hann också vara med och ta in korna. Man måste gå runt i lagårn med en handdator och knappa in var korna har ställt sig. Sedan läser man över det till fodervagnen. Särskilt viktigt nu när det är så många som håller på att sinläggas. Jag diskade också kalvamman jättenoga, snart är det dags för nya kalvar. Och så kunde jag med hovkniv verka upp en klövskada på 615 i vf. Men 654 som har ont i hf, hon vägrade att hålla upp foten åt mig. Önskar att vi hade en verkstol! Nu när det har regnat så mycket igen så blir korna mjuka i sulan och när de går en bit på vägen till dag-hagen så ä det lätt att de trampar på någon sten. Inte kul.

Efter strålningen träffade jag som överenskommet far och Britta på stan i Linköping. Vi hittade ett mysigt fik efter lite strul i ösregnet. Och efteråt gick vi runt på stan. Det var rätt kul för mig att se Linköping med deras ögon. Jag är ju inte så ofta inne i stan och kan den inte särskilt bra, men jag tycker ganska bra om den och upptäckte att det finns mer att se och göra än vad jag tänker på sådär till vardags. Ska nog försöka få med killarna på lite kvällsaktiviteter någon gång.

Far och Britta tyckte det var roligt att se att jag hade fått tillbaka så mycket hår. Det tycker jag också! Jag kan stå länge framför spegeln och bara titta på alla de små hårstråna. En härlig känsla. Men hörni, jag har fått hår på fingrarna också! Ska man verkligen ha det? Det ser rätt oaptitligt ut faktiskt, och jag kan inte minnas att det var sådär förut..

Nu är den ena maskinen (som jag har fått gå på ibland) stängd inne på strålningen för de har semester de som jobbar på den. Det finns tydligen inte så många som kan sköta det där med strålningen. De stackarna som jobbar på min vanliga maskin får hålla på till långt in på kvällen för att hinna alla. Det går ju inte att göra uppehåll i en pågående strålning hursomhelst.

Idag har jag verkligen varit upp och ner och uppochner. Jag har sagt elaka saker till Göran och till Janne. Jag har städat i gamla stugan i rena ilskan och det blev jag bara argare av för det håller på att bli för sent att rädda den.

I morse hade Johan och jag kommit överens om att vi ska göra en halvtimmes träning han och jag varje dag, antingen simning eller badminton. Men nu på kvällen när det var dags för badminton så vägrade Johan. Och då blev jag arg igen och tvingade honom att sitta på verandan i en halvtimme så han var utomhus i alla fall. Så där satt vi och grät och sedan var jag fortfarande arg så jag cyklade upp till norra skogen. Och grät och cyklade. Men skogar är bra till mycket. Jag vet att jag blev tillsagd någon gång när jag var en arg trettonåring eller så att gå ut i skogen i minst en timme. Och det hjälper faktiskt. Till slut cyklade jag omkull och satt där och grät i mossan. När jag hade gråtit färdigt plockade jag två långa strån med mogna fina smultron och när jag kom hemåt så kom Johan gråtande (jag har inte slagit honom om ni tror det, men jag hotade med max tre timmar dator och tre timmar TV om dagen om han inte går med på halvtimmesträningen) och mötte mig och fick ett strå. Och vi bestämde att göra ett nytt försök med badminton i morgon, hans förslag. Så till slut blev det väl OK i alla fall. Men jag känner mig som en hopplös mamma. Jag räcker inte till. Inte lär jag få till det så han kommer iväg på spelträff i sommar heller. Jag måste nog ta tag i det här med att ansöka om en LSS-person eller vad det nu heter. Det verkar så svårt att få det att stämma med rätt person, helst ska man kanske ha ett förslag men det har jag ju inte.

Jag gissar att kroppen och hormonerna har del i mitt oförutsägbara humör, men det blir jag ju också arg av. Och kom nu inte och tjata om att jag måste vila och vila, jag har ju blivit helt försoffad. Jag tror rentav jag skulle må bättre om jag fick mjölka igen.

Nu har vi kor "på semester" (de är sinlagda i två månader innan de ska kalva nästa gång) eller kvigor i åtta olika hagar! Det tar sin tid att åka runt och se till dem alla...

Idag känns det lite bättre igen. Nånstans ska man ju ändå bo och det finns mycket som håller mig kvar här.