Idag har jag jobbat en hel dag, det var minsann jobbigt! Många dräktigheter, många juver att undersöka, en löpmage att rulla och ett gäng kalvar att avhorna. Jag fick både lunch och kaffe, de skämmer bort mig på den gården. Men det är långt att åka och det hade ju varit bra om de hade kunnat nöja sig med någon annan veterinär.. Nu är det gjort i alla fall så nu behöver jag inte ha dåligt samvete för att jag inte har varit där. Och jag klarade ju av det!! Rätt skönt att veta att jag inte är helt "å banan". Men nu vill jag inte jobba mer på länge. Jag har inget bestämt heller, bara några som väntar på att jag ska höra av mig, och så föreläsningen som är flyttad till 10 juni, första strålningsdagen.

 Där uppe i Sörmland hade de inte alls fått lika mycket regn som vi. Jag som nästan har trott att vårat fantastiska växtväder har varit en allmän ynnest den här försommaren.

Två slåtterkrossar har jag sett igång idag. Inte utan att man blir lite nervös. Tydligen ska det bli regn på onsdag.. Törs man vänta? Kvaliteten sjunker för varje dag, men det växer ju fortfarande mycket, och om det bara är soligt så faller inte energivärdet så snabbt. Idag har de lagat det trasiga vajefästet i toppen på tornet. "Superkucklaren" som kan laga vadsomhelst har varit här och fixat hela dagen. Han borde ha fått lunch såklart, men jag var ju inte hemma... Jag är glad att jag inte var hemma för Erik har också varit uppe i tornet och hjälpt till. Det är 24 meter högt och det tar ett tag innan mjölksyran släpper när man har kommit upp. Jag är ganska höjdrädd men måste ju upp några gånger om året för att ändra rör och sånt. Det står jag ut med, men att se sin son klättra omkring däruppe är en helt annan sak. Fast det finns ju plattformar och räcken förstås (såja mormor, lugn). Men vi väntar fortfarande på några rör som ska bytas därnere vid fläkten. Och så måste ju korna ut innan vi kan köra igång.

Några iakttagelser: Man kan bli för tjock för att ta sig igenom "smart-gaten". Det är skönt att komma hem. Min miljöbil drar mindre diesel om jag kör med farthållare (har jag alltså en usel körteknik?). Så var det inte förut.

Idag bara vilar jag efter kursen och före morgondagen i Sörmland. Fast jag måste packa bilen för jobb igen. Och så önskar jag att jag kunde åka till Skåne och fira Örjan! GRATTIS till min minsta lillebror som nu är riktigt vuxen!!!  Men jag kommer på festen i sommar i alla fall!

Jodå, kursen var bra. Handfasta tips om hur man kan göra för att få ett samtal att bli bra. Några insikter: allt är inte kört för all framtid för att jag inte är bra på att kommunicera, man kan faktiskt lära sig. Och så insåg jag hur lite som egentligen fastnar hos mottagaren av det man säger. Man måste säga flera gånger och "använda flera kanaler" om man vill att något verkligen ska stanna kvar. Och lämna skriftligt. Den övningen som illustrerade det gick ut på att man skulle minnas en kort berättelse. Efter några mellanled fanns bara början och slutet kvar, allt mittemellan försvinner. En liknande övning fick Johan göra i sin utredning. Han kunde komma ihåg en lång berättelse nästan ordagrant. Först nu fattar jag hur speciellt det är, vilken enorm koncentrationsförmåga han har.  Men för honom skulle det bara vara störande att "använda flera kanaler", dvs att rita/använda kroppsspråk etc samtidigt.

Man ska också sammanfatta samtalet, typ "nu har vi pratat om...". Och så ska man reflektera efteråt för att dra lärdom av det man har gjort. Det är väl det jag gör nu, eller hur?

Vid presentationen talar jag om att jag har är sjukskriven och varför, och sliter av mig "buffen" för att förklara varför jag ser så konstig ut. Det tål folk. Och då vet de att jag tål att prata om det.

De ringde från gården i Sörmland som jag i ett svagt ögonblick lovat att åka till i slutet av maj.. Nu kommer jag inte undan. På fredag får det bli, i morgon kommer vår fantastiska jättetrevliga och superduktiga maskintekniker och ska serva vallskördemaskinerna inför säsongen. Han brukar alltid få lunch så då måste (vill) jag vara hemma..

"Gubbarna" här hemma var rätt sura när jag kom hem efter två dagars kurs (och dessutom sa att jag ska iväg igen på fredag). De har jagat förrymda kvigor idag, med lyckligt slut åtminstone. De har väl blivit bortskämda nu av att jag har varit hemma så mycket. Jag blir jätteledsen av att mötas av sura miner.

Idag och i morgon ska jag vara på kurs. Det är en kurs för veterinärer, ingår i en utbildning för att få igång fler att jobba förebyggande. "Att vara rådgivare" eller nåt sånt heter den. Jag är inbjuden och har gjort några "hemuppgifter" i förväg, därför får jag kursen subventionerat. När jag först läste inbjudan tyckte jag det lät jättebra, jag har ju lite svårt med rådgivarrollen. Det är svårt att tycka att man har något att komma med, och svårt att säga till folk hur de ska göra utan att det blir fel.. Men nu när det är dags känns det rätt trist att sätta sig inomhus när det är så fint väder och finns så mycket att göra överallt. Men det är kanske en riktigt bra kurs, vi får väl se.. Middag ska man få också i kväll. De andra bor på hotell men jag har så nära så jag ska pendla.

Nu har jag varit i en annan del av det stora fräscha nybyggda onkologhuset, Strålbehandlingsavdelningen. Det märks att man blir bekant med sköterskorna när man kommer varje dag i fem veckor, det var "hej, Bertil" och "tjena Kalle" i väntrummet när de hämtade patienterna. Först var det röntgen, för att se hur mycket fett och sånt de ska igenom med strålarna. De tejpade och ritade kryss på mig, helst vill de att kryssen ska vara kvar när jag kommer nästa gång. Nu ska de räkna och ställa in maskinen och så ska jag dit igen den 9 juni, för att röntgas igen och kolla om det blev bra som de har ställt in den. Simulering kallas det. Typiskt att det ska vara precis den dagen, det är ju då jag har lovat att föreläsa om juverhälsa på dritledarkursen på lantbruksskolan. Annars kan man önska tider själv sa de, men själva simuleringen går knappast inte att flytta.  Dagen efter börjar själva strålandet, och sedan ska jag in och strålas varje vardag i fem veckor. Hade det varit på höger sida kunde de gett en högre dos och kört på lite fortare, men på vänster sida är de rädda för att skada hjärtat. Lungan kommer att bli lite skadad, men de försöker undvika lungan så gott det går.

Sedan fick jag träffa en läkare. Hon berättade om strålningen. Hon var så allvarsam och pratade så mycket om tumörceller så det känns rätt dystert just nu.. Hon sa att det tar sådär tre veckor in i behandlingen innan man har kommit upp i sådan dos att biverkningarna kommer. Man kommer att bli röd och inflammerad i huden eftersom huden får en stor dos. Och så blir man trött. Hon tyckte att jag ska vara sjukskriven hela tiden och ca fyra veckor efteråt också, så nu förlänger hon min sjukskrivning. Det är väl bra, då behöver jag inte ha dåligt samvete om jag inte orkar jobba så mycket.

Nu ska jag sätta på kaffe, vi ska ha lite födelsedagsfika i trädgården.

Återigen har vi släppt ett gäng kvigor på bete. Den här hagen ligger ganska långt bort så vi hade med oss fika. Erik vägrade att följa med  (när man är 15 så är det kanske naturligt att det blir bakslag ibland?) , men Johan var med. Det var tur för vi kunde inte köra ända in i hagen så grinden behövde vara öppen medan vi släppte ut kvigorna ur transporten. Hade vi inte haft Johan som grindvakt hade det hela blivit kritiskt! Kvigorna skötte sig exemplariskt. Kanske egentligen bättre med en så här stenig och kuperad hage för då får de inte upp farten på samma vis...  Hagen är otroligt vacker men den duger nog inte åt EU för det får inte vara mer än 60 träd per hektar (buskar inräknat). Men det gör inte oss något för här är vi bara inhyrda och det är markägaren som får ev. EU-bidrag. Vi hade en riktigt härlig fikastund i den vackra hagen och Johan kunde äta så många Skånepepparkakor han orkade utan att behöva tjafsa med Erik.

Den vita kvigan på bilden heter 730 Prima, den svarta är 732 Pärla. Båda är e. Alexander och med riktigt fint möderne.

Nu börjar det märkas i lagårn att det inte är lika mycket djur.. Ett gäng till ska vi ha ut men det blir nog inte förrän framåt midsommar. Och så ska ju korna ut förstås, det blir väl om en vecka ungefär. Sedan är det sommar på riktigt.

Janne fick med sig Johan på en hemlig expedition och Johan kom hem så stolt och glad med denna fina bukett! Så jag struntar i när det är mors dag, för mig är det idag. Dessutom har killarna varit sams mest hela dagen och kört fotbollstvspel tillsammans. Utan att ryka ihop och skrika FUSK!! Fantstiskt. Erik har fått ett betydligt jämnare humör på sista tiden faktiskt.

Efter lunchen idag körde vi 704 till den hagen där stackars 697 var. Det är för lite med fyra kvigor där. Ganska rörigt blev det när de fick en ny kompis. Erik och jag fick vara kvar i en halvtimme och mota ihop dem flera gånger. 704 såg Erik som tillvarons fasta punkt och följde honom över stock och sten. Det påminde mig om 357 Prima som blev Eriks favoritko, men enligt Erik var 357 väldigt mycket smartare än den här dumskallen.. Till slut lugnade de ner sig och nu i kväll är de vänner.

Det blev ingen Uppsalaresa, man fick inte veta i förväg vilka band som skulle få spela på lördagen. Så vi åkte inte, det är ju väldigt långt att åka för att bara klappa fram de andra om inte Carolin skulle vara med. Eftersom vi inte åkte så var säkert Elleska bland de tio bästa... men i så fall så är ju det roligt för dem i alla fall. En moster mer eller mindre kan man väl spela utan..

Idag har vi passat på att ta lite ledigt eftersom Lennart har lagårn och barnen är lediga från skolan. Vi har varit på utflykt och ätit på restaurang, med smarriga desserter som höjdpunkten! Vi firade att jag är färdigbehandlad och kombinerade det med mors dag och Jannes och Görans födelsedag som ju är på måndag. Det blev ganska lyckat. Tyvärr ösregnade det så vi kunde inte sitta ute.

Det är svårt att veta hur det blir för Johan med ett sånt restaurangbesök. Han kryper ihop, drar huvan över huvudet och går kutryggig så att han bara ser golvet just framför sig. Jag vet inte vad det är som  han måste utestänga, och inte varför, om han känner sig rädd och ångestfylld eller om det bara är obehagligt. Jag försökte fråga honom efteråt, för att jag undrar om det kanske skulle vara bättre att helt undvika sånt?  Men han stängde av hörapparaterna när han förstod vad jag ville fråga, och fräste åt mig att jag ska läsa om Aspergers syndrom på Wikipedia.. Jag borde väl klara att lämna honom ifred med detta, men samtidigt så vill mamman i mig veta om han mår dåligt. Jag vill att han ska kunna prata med mig så att jag kan förstå honom bättre. Men det är väl mest för min egen skull antar jag. För hans skull är det väl bäst att låta honom ange tonen, och bara finnas där när han behöver någon att prata med. Men det är svårt att bara låta vara. Min älskade Johan, jag vill så gärna att du ska ha det bra!

Mera att fira: En kvinna här i byn har fått vänta åtta veckor (sic!) på svaren från undersökningen av de lymfknutor som opererades bort efter att man sett att det var malignt melanom i den stora leverfläck hon opererat bort på ryggen. Hon har pratat med mig om det då och då och jag har verkligen lidit med henne, en sådan väntan är ju outhärdlig, och åtta veckor är en väldigt lång tid. Idag när jag träffade henne så hade hon äntligen fått besked. Inget i lymfknutorna!! Så nu ska hon bara gå på kontroller, hon behöver ingen ytterligare behandling. Underbart! Nuförtiden så tar jag åt mig väldigt mycket av andra människors eventuella cancer märker jag. Det är väl det att jag har insett att vem som helst kan få cancer, precis när som helst. Det är en så grym och orättvis sjukdom. Själv har jag ju skapligt bra prognos, men jag är hela tiden livrädd för att någon i min omgivning ska drabbas av en värre variant. Då skulle jag få förfärliga skuldkänslor för att det har varit sådan uppståndelse omkring mig.

Ännu mera att fira: Idag skänker jag också en glädjetanke till "Erica/lilltån", som jag först lärde känna när jag erbjöd henne att låna Mariospel av Johan eftersom dagarna i rullstol blev så långa, och hon gillar Nintendo. Hon har fått sin sista behandling idag, och är härmed att betrakta som FRISK! Grattis!