Som ni ser på bilden så kom vi lite för sent. Men allt hade ju gått bra och kalven var bara några timmar gammal så den var hanterbar. Den fick åka med mamma hem i djurtransporten. Hela familjen var med på detta, det brukar ju vara lite knepigt att lasta kor på transporten mitt ute i hagen, men allt gick jättebra. Johan och Janne stannade kvar för att hålla kvigan 723, hon med benet (nu bra igen, springer obehindrat!), sällskap medan vi andra åkte hem och lastade av två kor ute på kobetet och mamman och kalven i kalvningsboxen. Sedan lastade vi på en annan sint ko som nu får vara sällskap till 723. Johan och Janne fick väl vänta en halvtimme, men de hade minsann utnyttjat tiden väl, för de hade plockat cirka fem liter kantareller medan de väntade!! Jag är nog gladare för att Johan hade haft en lyckad förmiddag än för kantarellerna, men sammantaget blir det ju ännu bättre!

Kon som kalvade heter 656 Orsa, det var hennes andra kalv. Nej förresten, hon fick tvillingar förra gången, kvigor båda, så hon har fått tre kalvar redan. Hon är e. 8019 Vatebo, en ungtjur som fick +14 i index. På sin första 305-dagarslaktation (man brukar jämföra just på 305 dagar för att ett helt år blir så olika beroende på när de kalvar nästa gång) mjölkade hon 9486 kg ECM. Knappt godkänt. Men jag tycker att en förstakalvare ska mjölka ett kg protein om dagen för att vara godkänd, och hon hade 310 kg på 305 dagar, så det klarade hon ju i alla fall. Hon har ett osymmetriskt juver och var nästan trespent i slutet av sin förra laktation, men nu ser det bättre ut. Hon är snäll och rar. Kalven var en kviga e. Cresten.

Vi har haft en otrolig tur idag, det har inte regnat mer än någon millimeter fast tunga hotfulla moln har svept fram över oss hela dagen. Tänk, det blev kanske en chansning som gick hem detta med ensilagekörningen! Vi fyller bara på det som går i tornet, ca två och en halv ring hade det sjunkit sedan vi täckte senast (det sjunker ihop och packar sig under lagring). Plansilon får vänta tills Janne och Göran kommer hem från Prag.

Nu ska jag åka till Lida och kolla så att vi inte har en kalv där också... Där är två kor som ska få komma hem i morgon.

Och så vill jag gratulera Elisabeth som har blivit farmor idag igen! Och så regnar det på Pampas, Hurra!

Att en så liten knuta kan få mig så sänkt. Jag vågar inte prata med någon om den. Eftersom jag inte kan skriva om det på bloggen så får det ju bli såhär istället. Jag vågade inte ens nämna den för läkaren när jag träffade henne. Men då var den ju så nyupptäckt, jag trodde liksom att det inte var något, att den snart skulle vara borta igen. Och kanske är det bara inbillning. En liten förtjockning i körtelvävnaden bara… som om det inte är just det man fruktar. Fruktar och fruktar, rädd kan jag inte säga att jag känner mig. Trött mest. Jag orkar inte börja om med en ny omgång nu direkt. Jag orkar inte berätta för alla om den. Hur skulle Erik och Johan ta det? Och Göran. Mor. Åsa tror jag faktiskt att jag skulle klara att prata med, hon tål en hel del. Först tänkte jag att jag ska vänta till nästa läkarbesök som tydligen ska vara om ca tre månader. Men jag klämmer på den sådär en gång var tionde minut ungefär, och eftersom den är kvar varje gång så inser jag ju att jag måste göra nån sorts åtgärd. Nu. Annars kommer den att förstöra hela resten av sommaren.  Men den är ju så liten, den är ju inte särskilt troligt att det är något, och hur skulle jag ha kunnat visa den för läkaren när jag knappt hittar den själv?

Jag kanske bara hittar på för att göra mig intressant? För att jag har fått folks uppmärksamhet för en gångs skull nu när jag har haft CANCER. Att jag inte vill vara en vanlig frisk med alla måsten? Att jag hittar den lättare nu beror väl helt enkelt på att den blivit så svullen av allt klämmande? Jag ska kolla om de har drop-in-mammografi. I så fall kan jag ju bara åka dit? Utan att behöva prata med någon. Det vore ju det bästa. Jag vill inte göra punktion, den sitter ju så djupt. Jag vill framförallt inte ha cellgifter igen. Tänk om det här var min sista obehandlade sommar?? Sommar är bara för mycket, det ska vara så underbart hela tiden. Jag kan inte märka att det är något särskilt som är underbart.

Idag har jag varit på sjukhuset igen. Först på apoteket där receptet fortfarande inte fanns. Som tur var hade jag gott om tid så jag gick ner på strålningen och bad om hjälp med att kontakta läkaren. De gulliga sköterskorna där hade strax fixat alltihop, ringt läkaren och dessutom klippt till en fin kompress åt mig igen. Tydligen har de någon knepig skicka-funktion i sitt e-receptsystem som är lätt att missa. Så är det ju inte i vår vet@, jag vet aldrig att jag har missat att skicka iväg receptet om jag väl har gjort det. Däremot har det ju ibland varit fel i systemet så det inte har gått iväg i alla fall...

Sprutan med implantatet jag skulle ha i magen var ungefär som när man chipmärker en häst, fast jag skulle ju ha den i fettet och inte i muskel (som tur var, annars hade det ju blivit betydligt svårare för henne att hitta något bra ställe...). Var 28.e dag ska jag ha en sådan, i fem år eller tills jag säkert är i klimakteriet. Brrr. Jag sa att jag tror att jag redan är det och då skulle de ta blodprov för att kolla. Och så ska jag börja nu med att äta tabletter, Tamoxifen. Så nu blir det mera ledvärk och sånt.

Sedan hade jag en massa ärenden på stan åt Göran. Han ville jag skulle köpa en bra kamera åt honom som han kan ha med när de åker till Prag i nästa vecka. Så det gjorde jag, förhoppningsvis kan den förbättra bildkvaliteten här på bloggen också. Och så var jag på Forex och växlade tjeckiska pengar åt honom. Där var så mycket folk så medan jag stod i kö hann jag gå i flera affärer och både köpa böcker och en snygg linnekjol. Jag köper typiska tantkläder numera, kjolar och klänningar med trevliga blommor på... Det känns som om man inte kan vara hur bred som helst och gå i jeans.. Fast här hemma har jag ju mest jobbarbyxor eller mjukisdito. Vet inte vad jag ska ha alla kjolar till?

Göran har nämligen inte tid att åka till stan själv för nu har det plötsligt blivit dags att köra andraskörd. Tanken är ju att det ska vara klart innan de åker. Plus att vi har närkalvade kor som ska hem, och småkvigor som ännu inte har kommit ut. Lennart är tillbaks från sin semester nu, och det blev minsann fart på oss direkt! Vädret är fortfarande ostadigt så hela projektet känns nervöst. Idag har Janne i alla fall slagit en del, Lennart och Erik har varit uppe i tornet och täckt av, och Göran har ställt i ordning fläkten och avlastningsfickan.

Jag gick direkt till lagårn när jag kom hem. Det är ju det där med att knappa in korna i handdatorn som jag måste göra när inte Janne är hemma. Och så mjölkade jag 634. Jag har mjölkat henne en gång om dagen på den rivna spenen, men hon ska kalva i oktober så nu har jag bestämt mig för att låta den spenen vara ifred och tejpad och bli sint så att hon får vara trespent nu på slutet och slippa bråk. Det borde gå bra, och jag tror säkert att den läker på ett sådant sätt att det går bra att mjölka igen nästa laktation.

Nu måste jag gå och ta min Tamoxifen innan jag glömmer det. Och så hoppas jag att jag får sova i natt - det har blivit svårt att somna på sista tiden. Jag ligger och är stressad för allt som är fel här på gården och tror att det är jag som måste ställa att till rätta, både på gården och i mitt liv. Men på dagtid känns det inte lika viktigt?! Då gläds jag åt fina kor och kantareller och sånt.

Trött idag. Har vilat mest hela dagen. Och experimenterat med olika kompresser på min hudskada. Det går inte att tejpa något på huden i det området. Nu har jag som senaste variant lagt på ett lager salva och tryckt på en kompress som liksom får klibba fast. Idomin var mjukt och snällt men höll inte kvar kompressen. Då kom jag på snilleblixten att testa Socatil. Ajajaj, om ni visste, ni som är kollegor och tycker att det är bra på sår, vad det SVIDER!! Men när värsta smärtan lagt sig så verkar det funka bra. Detta är småproblem, typiska en-dags, och inget att skriva om egentligen, men jag har ju inte så mycket att skriva om..

Jag har låtsats att mitt "spök-jag" sitter på läktaren i Falsterbo, bredvid Åsa, Micke och Agnes. Det kunde ju ha varit så. Istället ligger jag här och surar och läser en bok av Liza Marklund som jag köpte på Ica. Nästan motvilligt. Men jag vet inte vad jag ska läsa. Trots att jag har fått så många fina boktips av er och noga memorerat dem så är huvudet alldeles tomt när jag kommer in på biblioteket.

Igår tog jag en bild på kornet i Mulstad, på samma ställe som bilden i våras. Kornet ser väl skapligt ut, men det är mycket ogräs. Som ni ser är det inte besprutat. Jag ville bara påpeka det eftersom alla tror att "konventionella" bönder vräker ut en massa gift helt okontrollerat. Vi har sprutat två gärden i år, på en mulljord på en annan arrendegård. Där var så mycket ogräs så det hade inte gått att tröska annars.

En varm och svettig dag. Jag och Johan tog in korna för de andra herrarna i familjen hade tid hos frissan på e-m. Johan var och klippte sig igår. Nu är de så fina allihop, och själv har jag sparat en slant igen! Numera känner jag mig nästan fin i håret. Måste erkänna att jag inte har haft så välvårdad frisyr på många år... Det lustiga är att jag trivs med att vara korthårig, det hade jag aldrig kunnat tro! Jag gillar att det blir en naturlig tuppkam, och ibland hjälper jag stubben med lite gelé så den ska spreta ännu mer...

Vid lunchtid, medan jag var runt och tittade till kvigor och sinkor (och plockade blåbär), ringde en sköterska från onkologen. Hon frågade om jag kunde komma in på måndag och få det där implantatet. Det gick ju bra, och jag skulle själv hämta själva injektionen på apoteket. "Det går bra" sa jag, jag hade ju ändå tänkt åka till apoteket idag. Jag köpte fina dyra kompresser till mina brännsår, kirurgtejp till korna och frågade vad det fanns för recept på mig. Men det fanns bara mina gamla Betapred och sånt som jag inte hade hämtat ut allt av. Suckande fick jag ge mig ut och ringa sjukhuset. Där fick jag! ett litet straff för alla gånger jag glömt ringa in recept och folk fått gå slokörade från apoteket...

Det ordnade sig till slut i alla fall, en läkare fanns kvar fast det var fredag eftermiddag. Jag får hämta det på sjukhusapoteket på måndag istället.

Nu är jag på väg (fast inte i fysisk skepnad) tillsammans med Ingrid och hennes familj till Galleri Sult i Stavanger. Det känns lite speciellt. Jag beundrar verkligen Ingrid och hennes förmåga att göra bilder som berör. Och Örjans bilder är nuförtiden så härliga så jag ofta skrattar högt för mig själv när jag ser dem.

Jag kan inte låta bli att tipsa om den fantastiska hemsidan www.askart.se

Idag har det varit en bra dag. Balarna är hemkörda och det har gått jättebra. Lars-Olov har lastat på gärdet, Janne, Göran och Patrik har kört hem och Erik har lastat av här hemma. Han har gjort en så snygg stapel så alla är imponerade. Alla åt lasange här i trädgården. Utom Johan som nog tyckte det blev för mycket folk, han gick in utan att äta, åkte till hönsen istället och åt senare.

Jag har mjölkat och det har också gått bra. Visserligen svettas jag floder, men ontet i fötterna blir inte så farligt just när man mjölkar för då sitter man ju på pallen allt emellanåt. Jag gillar att mjölka. Det är ett lugnt och trivsamt jobb, det går inte att skynda på och ingen kommer och stör. Tankarna kan strosa omkring lite hur de vill. Hundarna ligger och väntar på att det ska bli klart, och lagårdskatterna går och stryker sig mot dem.

634 Linnea, Snusmumriken kallad, hade ett sår på en spene. Om nu någon händelsevis har memorerat allt jag skrivit om Linnea i Veckans kofamilj så vet ni att de har som sin mest utmärkande egenskap att de har så ömtåliga spenar. Ingen höjdare alltså att försöka mjölka när det är ont. Såret är en reva på sidan av spenen, spenkanalen är inte skadad och prognosen är god. Det skulle alltså gå bra att mjölka. Om man bara fick. I morse försökte jag inte ens. Men nu i kväll kom jag på att jag har kvar av den fina kirurgtejpen. Och med den som skydd så gick hon med på att bli mjölkad. Den tejpen är så kanonbra, den brukar dessutom sitta kvar bra ute på betet så såret får vara i fred för flugorna. 600 Pärla fick en tejpbit hon också, hon har ett begynnande sommarsår på en framspene, likadant som hennes mor alltid fick varje sommar. 600 är dräktig förresten, jag kollade med ultraljudet häromdagen. Jättekul, hon är en fantastisk ko.

I morgon måste jag nog åka till apoteket och köpa mer kirurgtejp. Och så behöver jag något liknande till mina egna sår också. Idag när jag tog av silikonbandaget som jag fick på strålningen så följde ett stort hudsjok med.  Fast inte så illa som det låter, det är bara det översta tunna skiktet som lossnar. Men det gör ganska ont så jag vill ha något på, för att skydda mot infektion också. För övrigt mår jag bra, trött är jag ju men inte sådär obehagligt som jag var på cellgiftstiden utan mer som när man har haft jouren en natt och varit ute sent och inte hunnit sova ikapp. Eller som när man hade småbarn..

Att ultraljuda häst var jättekul, särskilt efteråt. Att få sitta och äta och skratta och känna sig som en i gänget bland de trevliga tjejerna var just vad jag behövde!

Ja, nu har jag fått sista strålningen! Och ett litet samtal med läkaren, egentligen mest för att hon skulle kolla upp hur huden såg ut. Ingen fara där, jag har ju några hudlösa fläckar men inte mer än vad som kan anses vara helt normalt. Hon tyckte det var konstigt att jag inte fått Zoladex ännu, en medicin som ska se till att äggstockarna är ordentligt utslagna innan jag börjar med antihormoner. Zoladex är ett implantat som jag ska ha under huden och det ska de ge mig på behandlingsmottagningen så hon skulle skynda på remissen dit. Sedan ska jag också få Nolvadex som är ett anti-östrogen.

Och så kommer jag att bli kallad till mammografi av det andra bröstet en gång om året. Inget mer. I den opererade armhålan får jag klämma själv, och blir det återfall ikring ärret så kommer jag att se det i huden... Sa hon.

Konstigt, jag trodde att jag skulle känna mig fri när den här dagen äntligen kom. Istället känner jag mig nästan övergiven. De tror att jag ska klara mig själv nu alltså??

Det gör jag ju såklart, nu får jag rycka upp mig lite! Ikväll ska jag och Åsa och ultraljuda Ann-Louises häst. Mest som träning i att köra med apparaten på häst. Ska bli intressant.

I morgon ska jag mjölka för då ska alla hålla på med att köra hem storbalsensilaget, 87 balar!!

639 mår bättre nu, men 627 har fått acetonemi. Typiskt, det där med att ha sinkor i trädgården var visst ingen bra idé. Fast 627 var för fet redan när vi sinlade henne, det är nog där felet låg.. Och 694 har fått klövspaltsinflammation, men har svarat bra på behandling. 723 är i alla fall mycket bättre igen och stödjer bra på benet, den där dagen hon var så halt hade hon nog bara gjort något som tillfälligt överbelastat benet. Nu åskar det så nu är det hög tid att stänga av datorn.

Ja, bilderna talar för sig själva, eller hur? Visst trodde man att det skulle bli kantareller i år, men nog är det ovanligt tidigt. Detta är ju visserligen den tidiga sorten, som vi kallar "lövkantareller", men det var ändå en positiv överraskning! Jag har vittjat våra olika ställen idag och det blev flera liter. Det känns nästan lite taskigt att visa sådana här bilder när jag vet att vissa av er sitter i Lunds innerstad många många mil från någon tillstymmelse till svampskog. Eller på Pampas.... Jag önskar att jag kunde skicka själva kantarellen/smultronet/blåbäret också genom cyberrymden och inte bara bilden!

För övrigt är det fortfarande regnigt. Jag har ägnat dagen åt att bygga om staketen så att korna kan gå andra vägar in och ut från lagårn. Det är nu helt söndertrampat där de hittills har gått, bara lervälling, så det var verkligen stora behov att göra något. Vi har dag- och nattbete på olika håll så jag har fått göra två nya utvägar. Och flytta vattenkaren. Men det blev riktigt bra så jag är väldigt nöjd. I morgon ska jag jobba lite igen, sedan har jag gjort ifrån mig de aktuella "måstejobben" för ett tag framöver, men det är några "bordejobb"  också som jag har skjutit framför mig..

Jag är nu ganska brännskadad av strålningen. Ska bli skönt att det snart är slut, men de har ju varnat mig att effekten kommer att fortsätta ett tag. Jag kommer att fortsätta att blli mer röd och öm i flera veckor efteråt verkar det som.