Jag mår fortfarande bra, känner inget av strålningen ännu. Jag försöker applicera "positivt tänkande" på min kroppsuppfattning. I en tramstidning som jag läste i ett väntrum när jag skulle ta blodprov hade någon beskrivit sin lyckade bantningssmetod. Det gällde att visualisera en kropp sådan som man ville ha den, och föreställa sig att man hade den kroppen. Något i den stilen. Och jag tyckte att nu när jag mår så bra och liksom känner mig ung på nytt, efter att ha varit så gammal och sliten under cellgiftsbehandlingarna, så var det inget stort steg att föreställa sig att jag återigen har den ganska slanka starka kropp jag hade när jag var sådär 25. Jag kommer ju ihåg hur det kändes, och så lägger jag till lite om hur sund jag är... Och så tänker jag att jag är snitsigt kortklippt. Det går jättebra, jag går med spänstiga steg över parkeringen till onkologen och känner mig superfräsch. Dessutom har det lett till ändrade matvanor, igår när jag hade tidsbrist och tog hem hamburgare till kvällsmat så hade jag inte ens lust att äta min, den såg så onyttig ut..

Så idag när jag var på strålningen passade jag på att låna vågen. Jag väntade mig en viktminskning på flera kilo. Tji fick jag, det låg kvar lika eländigt som för en månad sedan! Dessutom fick jag en åthutning av damerna på strålningen, jag får absolut inte banta nu. Kroppen behöver så mycket energi för att orka med strålningen så jag får inte utsätta den för ytterligare påfrestningar. Men de tycker ju det är bra att jag mår bra och de säger inte att jag inte får vara med nu när vi kör hö.

Jo, här är det en annan värld. Hö slaget åt alla håll. Nu blir det intensiva dagar om bara sommarvädret kommer som de sagt.

Tänker tillbaks på festen och skrattar för mig själv åt vårt "Harry Hare-framträdande". Känns bra att jag kom iväg, även om det bara var ett dygn så har det varit ett roligt och intensivt dygn. Tack alla!

På vägen hem stannade vi till hos hönsen som Johan sköter. Jag följde med in i hönshuset, de satt redan på pinne och det var så lugnt och mysigt. "Vi skulle allt ha några höns du och jag" sa jag till Johan. "Aldrig", blev svaret, "behåll sådana drömmar för dig själv". Så det får jag väl göra...

Ja, det blev inte så mycket midsommarfirande i år. Jag har gjort i ordning en ny hage till korna, återväxt som redan är kanonfint bete. Det är något som jag verkligen älskar, att få släppa in korna på ett nytt gott bete. Jag kan stå en lång stund och bara titta när de betar sådär girigt, jag känner mig så nöjd då.

Janne har redan börjat slå för hö. Och så har vi varit lite osams, Janne bad Erik vända höet och Erik hade inte lust. Och jag tycker inte att man ska tvinga barnen att arbeta (fast det är ett litet jobb som bara tar en halvtimme). Så Erik fick sitta vid datorn. Men han vände höet sedan i alla fall, för att han ville. Och nu har vi återigen fått upp på tapeten att det behövs en strategi för de närmaste åren. Vi måste klara att driva gården utan att Erik blir oumbärlig, han måste få ha sin frihet att leva sitt eget liv. Fast han är redan oumbärlig, för han är den ende av oss som klarar att vända hö med den nya traktorn för man ska ställa in flytläge på något konstigt sätt. Det har blivit med traktorer som med mobiltelefoner, det är bara ungdomar som orkar lära sig hur de fungerar...

Och så är jag besviken för att ingen av killarna ville följa med till midsommarfirandet i byn. Det brukar vara så mysigt, lite som en gammaldags nöjespark med luftgevärsskytte, straffsparkläggning, m.m Och dans kring stången förstås, med byns egen dragspelare och allt. "Det är för tioåringar" sa Erik. Och Johan ville inte heller. Jag kunde ju inte åka ensam! De är väl helt enkelt för stora för Små grodorna...

Vilket också för mig in på en undran - var håller grodorna hus? Förra året var det ett förfärligt kväkande från dammen så här i början på sommaren. Jag hade tänkt att jag skulle smyga mig på dem i år och ta lite kort. Men det är fortfarande knäpptyst.

Hoppas ni alla har en bra midsommar! Vi har i alla fall ätit sill och färskpotatis och allt sånt. Och Fias goda jordgubbstårta. Johan är hönsvakt åt grannen och idag var det tre ägg!

Idag ösregnar det, då känns det ju extra bra att vi har kört hårt i några dagar och inte har något som ligger slaget. Men det är nog lite tidigt att ropa hej redan. Det är mycket hö som ska under tak. Och sedan ska vi ta en andraskörd. Men nu när vi fick så mycket förstaskörd så kommer vi att vara "ekologiska" och inte använda någon handelsgödsel på vallen till andraskörden.

Idag efter strålningen tänkte jag mig en lång och besvärlig dag på stan, jag skulle köpa ett snyggt "tält" (dvs en klänning till festen, en som täcker hela min numera omfattande kroppshydda). Döm om min förvåning när jag gick in i en liten "boutique" som jag ändå passerade, provade en kjol och tunika i precis den färg och stil jag tänkt mig och köpte dem med 70% rabatt pga utförsäljning av just den typen av kläder i butiken (som skulle ändra inriktning)! Det tog max tio minuter!! Ibland har man flyt. Jag hatar att köpa kläder, särskilt nuförtiden.

Förresten ska jag köpa ett riktigt tält också i sommar, jag har tänkt att killarna och jag skulle kunna provpaddla några dagar..? Någon som tror att jag får med mig dem på sådant?

Nu ska jag åka och jobba lite, det är besök i kalvprojektet och lite dräktigheter. Erik och Lennart täcker i tornet, tufft jobb i det här vädret.

Nu är det fullt i tornet! Cirka 30 hektar är skördat. Det sista som är kvar på gärdet kör vi in som hö. Sedan väntar vi med att slå mer till efter midsommar, det verkar som om det är fint väder på gång nästa vecka.

Strålningen går numera snabbt och utan problem. Jag ställer mig i trappan efteråt och stretchar min dåliga axel med hjälp av trappräcket och det har hjälpt, nu har jag knappt ont alls i den. Idag var jag uppe på hörselvården efteråt, jag hade fått SMS om att Johans hörapparat var färdiglagad. De vuxna får sitta i kö och ta kölapp, men när det gäller barnen så kan man bara stövla in till teknikerna med sina problem. Och Madelene kom också och ville prata lite om hur det går för Johan i skolan. De är helt fantastiska därinne på barnhörselvården!! All hjälp vi har fått till barnen i samband med deras hörselskada har vi fått från hörselvården. Kommunen har inte lagt två strån i kors, ingen hörsellärare, inga assistenter. SPI, specialpedagogiska institutet, gör nästan ingenting vad jag förstår, de ska bara finnas till hands ifall skolan själv söker kunskap. Johans (delade) assistent kom ju först nu när han dessutom fick en Aspergerdiagnos. Lite lokalanpassning, men det har de ju varit tvungna enligt lag att göra. Och så har de skickat en del lärare på kurs, men vad hjälper det när lärarna bara byts ut hela tiden. Som tur är fungerar det rätt bra nu på högstadiet (också tack vare hörselvården, Mårten och Madelene har besökt skolan massor av gånger). Men framförallt Erik har haft det jobbigt emellanåt, särskilt under mellanstadiet, med många nya lärare och många vikarier. Och jag tror egentligen inte att någon av oss fattar vilken stor insats Erik egentligen gör som klarar skolan såpass bra. Och, som sagt, all heder åt barnhörselvården som alltid prioriterar barnen.

Idag fick jag ett mail som innebär ett totalt genombrott för vårt dataprogram. Jättespännande men mycket att fundera på.

Nu ska jag snart ner till Skåne! Längtar! Även om det bara blir en dag den här gången så ska det bli så ROLIGT!

Åh, nu är det härligt, nu kör vi in mängder av toppenfint gräs i tornet! Inte allra bästa näringsvärden förmodligen (vi tar ut prov och skickar till analys så det får vi veta om ett tag), men lagom torrt och jättegott ser det ut. Erik har kört med strängluftaren idag på morgonen för att det ska torka bättre. Göran har en särskild pionbuske som jagar honom. Han menar att ensliaget MÅSTE vara inkört innan den har blommat över, och helst höet också. Länge såg det mörkt ut, men nu tror jag nog att han klarar krisen. I går kväll körde vi till klockan tio, jag bytte med Erik. I kväll blir det nog likadant.

När jag kom till hagen i morse så stod kvigorna hopträngda i ett hörn. Aha, tänkte jag, det är just som jag har misstänkt, hon stryker omkring här utanför hagen och nu har de sett henne. Så jag gjorde en omfattande rörelse fram på utsidan om staketet. När jag började närma mig kvigorna så trodde jag inte mina ögon. Med nedfallen haka stod jag som ett fån och räknade en, två, tre, fyra, om och om igen. Hon hade själv krupit in i hagen!! Glad och oskadd men lite skygg. Jag hade inte tid att göra några närmare undersökningar av staketet, jag skulle ju iväg till min strålning. Ingemar har varit där och hittat hålet hon har gjort och lagat det. Nu är alltså läget under kontroll!!

Och torkväder är det, med blåst och uppehållsväder. Janne slår och slår, nu är snart allt som ska i tornet nerslaget. Måtte vädret hålla några dagar! Johan och jag ska strax till lagårn och ta in korna. De äter i skift Erik och Lennart så att lastmaskinen aldrig ska stå stilla.

Strålningen börjar bli rutin nu. Jag hade sett fram emot att träffa Lotta och fika med henne efter hennes MR, men det kunde jag ju tyvärr inte när det blev en så hektisk ensilagedag. Hann nätt och jämnt lämna in Johans trasiga hörapparat på hörselvården.

Jag börjar känna av en del krämpor som antagligen är efterdyningar till taxoteret, värken i benen har nu krupit upp i höfterna, synen har klart försämrats (jag känner knappt igen korna), och det har blivit svårt att sova pga myrkrypningar. Det är ju inget nytt, sådant har jag haft förr, men nu är det värre.. Tånaglarna spricker, men det är inte så äckligt som det låter. Det jobbigaste med det är att det är så kymigt att klipppa dem när man inte har någon känsel i tårna...

I morse hade jag och Göran lagårn så att Janne fick sovmorgon (för första gången sedan förra hösten?). Det var för att Janne skulle orka köra slåtterkrossen hela dagen eftersom de har aviserat bättre väder åtminstone fram till onsdag. Men det regnade hela morgonen. Nu har det äntligen klarnat upp och nu är det riktigt torkväder med blåsigt och soligt. Äntligen! Tornet är ju täckt men vi kommer väl att täcka av igen i morgon fm. Och sedan gäller det att köra så mycket vi orkar om vi nu bara har några dagar på oss..

Igår när jag kom till hagen där det en gång i tiden var tio kvigor men där det nu är tre kvar (!) så såg jag en liten svart kviga utanför staketet. Jag blev så glad och trodde att det var 745. Men tji! det var 743 som hade trasslat sig ut, hon ser nästan likadan ut. Jag hatar verkligen den hagen nu, jag har varit där varenda dag de senaste veckorna. Inget växer det i den heller fast den knappt blivit betad ännu. Bara smörblommor så långt ögat når. Smörblommor är nästan det värsta ogräset jag vet. De förstör verkligen ett bete. I år är det värre än nånsin tycker jag. Kanske betade vi den hagen för hårt i höstas? Smörblommorna verkar trivas när det är näringsbrist. Förr när man gödslade lite i hagarna var det aldrig sådär mycket smörblommor. Jag gillar förresten inga gula blommor. Här finns en massa praktlysing i rabatterna och den vill jag helst utrota, men det är inte så lätt. Ett undantag finns dock, den vackra dagliljan som just har slagit ut, det är en av mina absoluta favoriter.