Fortfarande regnar det. Dagarna går och vi är som förlamade, ingenvart kommer vi ju med skörden förstås, men vi gör inget annat heller. Sinkor borde köras ut på bete, staket borde sättas upp på återväxtbeten osv. Det är trist i lagårn när det blir såhär lerigt utanför. Idag kom Göran på att vi borde köpt ett lass av killarna som var här och flisade de stora rishögarna. De åkte härifrån för bara några dagar sedan men då hade vi ju inte kommit på idén.. Ett sådant flislass hade varit toppen för korna att gå på utanför lagårn. Leran är hopplös, den fastnar på spenarna. Och så får de ont i klövarna för det ligger ju en och annan sten i leran och klövsulorna blir så mjuka av allt regnandet. Usch, stackars kor. Göran mjölkar tappert den här helgen också, fast det är så jobbigt med alla de leriga korna. Och fast jag egentligen mycket väl skulle orka... tror jag i alla fall...

Skam- och skuldkänslor har jag tänkt en hel del på. Fast jag får inte ihop det ordentligt, här följer en radda lösa funderingar..

I mina ögon är det helt okonstruktiva och tärande känslor som inte leder till något bra. I alla fall om man går och ruvar på dem utan att kunna dra fram dem i ljuset. Man kanske t ex mår dåligt för att man känner skam och skuld för att man tänker att man har drabbats av livmodercancer för att man har haft oskyddat sex och blivit smittad med papillomvirus. Det finns folk som känner det så, och det är ju helt FÖRFÄRLIGT  att någon ska behöva dras med sådana skamkänslor (här har ju media en roll, eller hur?). Eller för att man själv har en bra prognos och kommer att bli frisk från sin cancer medan någon annan i ens närhet (som alltid har varit en god människa och som har små barn) har metastaser som bara växer. Och man tycker att man inte gör tillräckligt för att stötta. Man hjälper ingen med dessa skuldkänslor, de är bara negativa. Och de kan förstöra livet totalt för den som måste dra omkring med dem. Jag tror att skammen måste fram i ljuset för att man ska bli kvitt den.

Jag själv som ju är en ganska pinsam person och som ofta har missuppfattat olika sociala situationer har gott om skamkänslor. Jag kan älta sådant som hänt för trettio-fyrtio år sedan. Eftersom jag aldrig har kunnat reda ut det finns känslorna kvar med samma styrka. Ändå skulle de ju förmodligen med en utomståendes ögon framstå som totalt onödiga. Och jag känner skuld för alla tillfällen när jag har varit en dålig mamma... Men jag känner inte skuld för att jag har drabbats av cancer, och jag har inga problem med att prata om det. (Varför är det då så känsligt detta med att äta rätt??)

Först tänkte jag att detta med skuld är något vi sysslar särskilt mycket med i norden, det lutherska arvet. Sedan tänkte jag att i katolska länder är det nog nästan ännu värre. Men katolska kyrkan har ju också ett rätt bra system för att bli kvitt skuldkänslor. Om man biktar sig så har man dragit fram skammen i ljuset. Och så kan man få förlåtelse, kanske blir man kvitt den då?

Akut skam just när man har gjort något dumt är nog däremot inte så dumt. Det kan ju leda till att man ångrar sig och det är inte alls en så negativ känsla som skuld för det kan leda till att man ber om ursäkt. Och kanske till att man inte gör sådär dumt igen... Jag tror att det är bra att man ägnar en stund åt att ångra sig när man har gjort något dumt, det handlar ju också om att förlåta sig själv och behålla sin självrespekt.

Men när det gäller lungcancer så är ju skulden uppenbar. Vi tycker att man får skylla sig själv om man har rökt i hela sitt liv och sedan får lungcancer. Hur känns det för den som blir drabbad? Alla tycker att man får skylla sig själv, och själv har man varit medveten om risken men ändå valt att röka vidare. Jag tror inte skammen blir så förödande då eftersom det är en öppen historia. Alla vet och har förmodligen pratat om det många gånger? Skräcken lär väl vara densamma dock, man kunde väl aldrig tro att det skulle bli verklighet av hotet?

Men om man tänker sig någon som har gjort något så hemskt att vi verkligen tycker att de ska plågas av sin skuld? Någon som har förgripit sig på barn. Eller kört i fyllan och dödat någon? Sådana finns. Till dem vill vi inte ge någon förlåtelse. Vi tycker att de gott kan förtäras av sin oerhörda skuldbörda. Att bära en skuld är ett straff.

När jag har skrivit detta kommer jag att tänka på hur Nelson Mandela och Desmond Tutu (stavas det så?) gjorde för att folket i Sydafrika skulle kunna gå vidare efter alla fruktansvärda brott som hade begåtts. Alla fick träda fram och berätta offentligt om sin skuld. Och vad jag har förstått så fick de också förlåtelse? Oerhört stort.

Jag funderar på detta med skuld och skamkänslor men idag känner jag mig inte beredd att skriva om det.

Medan jag var på strålning var killarna på skolavslutning. Nu är man inte välkommen längre. Jag saknar faktiskt de vackra skolavslutningarna i vår kyrka här i byn, alla duktiga ungar som sjöng och spelade så himla fint. Erik kom hem med betyg, inte så tokigt alls, med tanke på att han inte har ansträngt sig för fem öre. Hoppas han tar i litegrann nästa år så han får ett bra avgångsbetyg från nian. Sommarlovstårta fick vi äta inne i köket, det bara regnar idag.

Johan vägrade att ta på sig ljusa kläder, han skulle vara helt svartklädd och jag tyckte inte det var något jag orkade bråka om. Han var fin ändå!

Häromdagen när vi hade tagit in korna så frågade Johan mig vilket kor gillar bäst - att vara ute eller inne? Och jag svarade att det korna gillar allra bäst är att allt är som vanligt. Kor tycker att det är jättejobbigt när det händer något annorlunda, sa jag. Men sedan, när de har vant sig och tycker att det är vanligt att vara ute så tycker de nog om det också. (Fast en sådan här dag när det bara regnar får man sparka ut dem..) "Så är det för mig också" sa Johan då. "Jag tycker inte om förändringar." Jag blev lite förvånad för det är ju en sådan sak som de frågade om flera gånger under utredningen och jag svarade att jag inte hade märkt något särskilt. Men tydligen har han haft det så i alla fall, men klarat det bra genom att tänka på TV-spel eller så. Jag tror i alla fall att det är väldigt bra att han sätter ord på en del sådana saker.

IngaBritt och jag var och förberedde för tipspromenaden på bondekampen, den håller vi i. Det var ju inte rätt väder för skogspromenad, men vi har ju bättre tid för sådant när det inte är skördeväder. Frågorna är klara nu. Det blir nog ganska lagom svårt. Men banan är lite mer terränggående än den brukar vara. De som har barnvagn med sig får nog avstå en del frågor...

Sent igår kväll ringde de som numera bor på Lennarts gamla gård. Kvigorna var där!! Jag hade träffat två tonårstjejer från den gården tidigare på dagen när de var ute och red i skogen. Det var ju i det området där jag hela tiden trott att våra kvigor hållit till. Vi bytte telefonnummer och pratade om kvigorna. Och redan samma kväll kom de alltså ner till gården!! Jag väckte alla och Göran, Erik och jag åkte dit. Tre (suck, de är ju fyra) kvigor stod på vägen. Folket på gården erbjöd sig att vi fick mota in dem i en tom hästhage så länge. Det gjorde vi, men lite oroligt var det eftersom de inte hade någon ström i staketen, och de kvigorna har aldrig gått på elstaket så de har ingen respekt för vita snören.. De på gården menade att de hade hört ett "mu" inifrån skogen så vi letade allihop en stund efter nummer fyra. Sedan var det nästan mörkt så vi fick ge upp för kvällen.

I morse hade de brutit sig ut och in till hästarna, som förfärat tryckte i bortre hörnet av hagen. Med hjälp av gårdens folk (jättegulliga människor!)tog vi ut kvigorna och gick med dem utmed skogsbilvägen som Lennart byggde en gång i tiden, och ner genom  Lennarts gamla beten ända fram till hagen där de ska bo. En rejäl promenad, men den har jag ju gått mest varje dag på sista tiden för det är ju där jag har sett spår emellanåt. Det gick jättebra och nu är de alltså "hemma" igen. Nummer fyra har vi inte sett till, hon heter 745 och har hela tiden varit ganska skygg. Förhoppningsvis håller hon till utanför hagen, jag har ju hela tiden sett lite spår däromkring också. Vi hoppas helt enkelt att hon ska komma fram nu när hon ser de andra i hagen.. Det känns verkligen skönt att ha hittat de här i alla fall! Synd att jag inte hade kameran med mig, hade varit fint med en bild när vi gick med dem genom skogen.

Jag tror nog egentligen att det kan ligga något i detdär med att det man äter påverkar risken för att drabbas av cancer, det är bara det att jag inte vill höra talas om det. Dessutom verkar det vara så mycket olika bud. Det är  svårt att inrätta hela livet efter att inte drabbas av bröstcancer, det är mycket annat man ska tänka på medan man lever. Man kan ju inte leva i skräck för allt man kan drabbas av. Tänk om man äter broccoli varenda dag fast man tycker det är äckligt, och har ångest för att man kanske ändå ska få bröstcancer, och så blir man trafikdödad.

När det sedan gäller påståendet att "viljan är avgörande" så håller jag med Tobbe, det är verkligen provocerande. Visserligen påverkas immunförsvaret i viss mån av hur man mår rent mentalt, men immunförsvaret har en mycket liten roll i cancerbekämpningen. Det är egentligen lite samma sak som när folk säger "du som är så stark, du kommer att klara det här". Jag vet att det är något man säger i all välmening och för att den som säger det verkligen tycker att det känns osannolikt att något kan rå på mig eftersom jag är så stark. Men då har man väl på något sätt accepterat en sorts Darwin-teori om att de svagaste ska slås ut först? Som om man tror att mental eller fysisk styrka verkligen har betydelse. När vi ju alla vet att cancern (och andra katastrofer också för den delen) slår helt blint och urskillningslöst. Urvalet är slumpmässigt. Cancern är starkast ibland, och ger med sig ibland. Vi bekämpar den med gifter och skadlig strålning, ibland lyckas det och ibland inte. Man får hoppas på turen, acceptera situationen och försöka hålla modet uppe.

Men jag ska kanske köpa böckerna i alla fall, så får vi väl se om jag blir provocerad igen eller om jag tycker att det känns bra? Det kan ju också vara ren psykologi att man mår bättre rent mentalt om man tycker sig ha kontroll över situationen. Om man får en känsla av att man genom att äta och leva rätt har skaffat sig ett överläge gentemot cancern. Fast det förutsätter ju att man först har drabbats av osäkerhet, kanske panik. Och det har jag egentligen inte (tror jag i alla fall), jag tycker att jag har accepterat läget och har koll på vad jag kan påverka och vad jag inte kan göra något åt. Fast det beror väl på att jag just nu känner mig ganska ohotad, jag har bra prognos och är snart färdigbehandlad.

Det var roligt att föreläsa på skolan. Eleverna var ungdomar och vuxna som har jobbat ett tag och nu går en fortsättningskurs med inriktning husdjur. De hade massor av frågor och var aktiva. Jag hade tagit med mjölk hemifrån från olika kor så de fick träna "paddling". Det är bra att kunna tycker jag. Och så blir det lite roligare om man har något praktiskt också. Jag känner mig faktiskt nöjd med förmiddagen, en inte helt vanlig känsla efter en föreläsning.

Sedan hade jag bara en halvtimme på mig att hinna till strålningen, men det gick. Även idag var det ett väldigt mätande och röntgande. Fler prickar och streck. Det är verkligen en intressant upplevelse. Hittills under min kontakt med sjukvården har jag ofta haft anledning att imponeras av kunniga sköterskor. Jag skulle också ta blodprov, en standardkoll. Jag frågade om de skulle kolla levervärdena eftersom de var förhöjda under slutet av cellgiftsbehandlingen, och då lade de till det. Lite konstigt att man måste vara så aktiv själv hela tiden..

När jag pratade med Åsa igår berättade hon om en "gammal stallkompis" som nu doktorerar om hur man kan skydda sig mot bröstcancer genom att äta rätt och ha rätt livsstil. Hon har också skrivit böcker i ämnet. Jag vet inte varför jag blir så anti av sånt. Jag känner mig påhoppad tror jag. Visst är det väl så att jag har ätit fel och inte huggit ved (jo, det har väl hänt) och inte motionerat och inte yogat medmera medmera. Det erkännes. Men jag blir ändå sur. Jag vill inte att det ska vara mitt eget fel att jag har fått cancer. Jag vill att det ska vara ren otur. Jag vet inte om jag ens har lust att läsa hennes böcker. Fast jag naturligtvis borde vara extra motiverad!

Idag har jag varit på simulering inför strålningen. Det betyder att de testar om den planen de har räknat ut för hur strålarna ska riktas stämmer i verkligheten. De har räknat ut det efter datortomografin de gjorde förra veckan. Jag frågade om de tittar efter tumörer på den datortomografibilden, men det gör de inte.

 Besöket idag gick till så att jag fick prata först med en sköterska och sedan med en läkare om vad de skulle göra. Jag kom inte på några särskilda frågor, tack vare forumet är jag ju ganska väl förberedd på vad detta med strålning innebär. Sedan fick jag lligga länge länge alldeles stilla med armarna över huvudet. Jag har ju lite dåliga axlar så efter en stund hade vänsterarmen domnat bort och högerarmen hade någon sorts krampryckningar. Men jag låg stilla medan sköterskan gick runt och ritade och röntgade och ritade och röntgade och ritade och.... ja, ni förstår. Nu är jag fullritad med streck och symboler som ska sitta kvar tills i morgon. Om några dagar ska de tatuera prickar som de ska använda för att rikta in min kropp i maskinen, men nu i början måste de mäta in sig varje gång.

 Jag får mig en tankeställare av att de är så väldigt seriösa. Själv har jag ju liksom tyckt att behandlingen är gjord nu, det här med strålning är bara lite extra som egentligen inte spelar så stor roll. Men på strålningsavdelningen tycker de att de gör själva cancerbehandlingen. Och för många är det ju den enda behandlingen, om det inte behövs cellgift. Många kommer ju direkt till strålningsavdelningen efter operationen, och det är kanske därför de har sådana bra rutiner med att man får träffa sköterskor och  läkare, att man får veta vad som ska hända osv. Ett sådant bra bemötande fick jag ju inte på onkologen när jag först kom dit.

 Dessutom, när jag låg där på britsen tänkte jag på hur det skulle kännas om man hade en hjärntumör som skulle strålas. Och när man tänker så blir man ju istället imponerad av att de kan ställa in strålarna så exakt. Och tacksam för deras allvarliga och seriösa inställning. Det finns ju många tumörer som svarar väldigt bra på strålning.

Efter simuleringen fick jag prata med en sköterska som jobbar på den maskinen där jag ska strålas. Mer praktiskt om hur det ska gå till med anmälan i receptionen, vart jag ringer om jag blir försenad och så. Och lite allmänt. Detta var den första människa hittills i vården som har frågat mig hur barnen tar detta med min sjukdom. När jag tänkte efter så var det längesedan vi pratade om det så när jag kom hem tog jag upp ämnet. Johan sa att han tyckte det var otrevligt när jag tappade håret, men han känner sig inte alls orolig för mig. Och Erik som tänkte mycket i början sa att han inte alls tänker på det nu längre. Det var ju skönt med dessa besked. Hon frågade också hur jag själv mår, om jag äter och sover. Äter gör jag ju värre än nånsin. Och sover bra gör jag ju också, utom när jag får så ont i benen att jag måste upp och gå ett tag. Men ett par Panodil brukar hjälpa.

Efteråt var jag med på ett stationsmöte på jobbet, jag var ändå inne på kontoret och kopierade några papper till föreläsningen i morgon. Olika världar. Men det var kul, när jag satt där så kände jag mig verkligen intresserad av hur vi skriver in bakterieproverna i pärmen t ex. Först när jag fick diagnosen så kändes det som om jag aldrig mer skulle jobba, men nu känns det inte helt omöjligt längre.

Här hemma har de varit jätteduktiga idag och kört in allt som vi hade slaget. En kedja gick av i hacken. Jag skulle hämta den i stan när jag ändå var där, men vår fantastiska mekaniker kunde på telefon tipsa Göran om att han kunde ta en kedja på gamla hacken! Tänk, han har så många kunder men han håller precis reda på vad vi har för gamla maskiner. Så då var jag kvar på mötet istället. Lennart och Göran fick ihop hacken och så kunde de köra igen!

 Nu varnar de om massor av regn så nu kommer vi väl att täcka silon i morgon. Allt är inte skördat men regnar det så går det ju inte.

Idag hade SMHI rätt, det skulle regna på eftermiddagen och det gör det.. Vi har fått in en del foder innan regnet kom. Det blir inte särskilt torrt foder i tornet i år tyvärr, det hinner aldrig torka.

Jag har varit ute i skogen igen och letat efter kvigor. Helt utan framgång. Spåren på bilden är älg och flera-dagar-gammalt-kvigspår. suck.

Idag har det varit uppehållsväder och vi har kunnat köra en hel del. Men det går sakta för oss, vi törs inte ha för mycket nerslaget ifall det plötsligt kommer regn. De ändrar prognoserna hela tiden. Mycket foder blir det i år i alla fall, men kanske inte med bästa näringsvärden. Vallen börjar bli lite förvuxen. Men för varje lass som kommer in är det ju lite mer foder räddat till vintern.

Igår provade jag att mjölka ca tio kor, och det kändes helt OK. Idag har jag mjölkat cirka hälften. Roligt att kunna mjölka igen, det är mer än ett halvår sedan sist. Jag vilar mycket också, sparar på krafterna så att jag ska orka lagårn, det är ju det som är viktigast just nu. Men jag cyklade till den grannen som hade kvigorna i trädgården, de fick en bit älgkött som plåster på såren.. När jag cyklade kom jag att tänka på serien jag läste i fredags. Vi har en gång i veckan i vår tidning en liten tecknad satir eller vad man ska kalla det, nu sist var temat principer. I första rutan var en man som stod och stekte köttbullar medan frun sa "men vi kunde ha köpt köttbullar" och barnen skrek av hunger  och mannen sa "aldrig en köpt köttbulle över min tröskel". Där hade jag platsat i en ruta, skallig cancerpatient flåsande i uppförsbacken "jag tar aldrig bilen om det är mindre än en kilometer". Blev full i skratt. Visst har vi ofta löjliga principer. Två mil kan jag köra helt i onödan, för att jag tycker jag måste köpa något i tätorten och inte kan vänta till nästa dag t ex.

Jag har i alla fall följt principen att alltid rösta för att värna om demokratin. Fast det kändes inte så jätteangeläget måste jag erkänna. Men det är högtidligt att rösta här i byn, funktionärerna är alla välbekanta och sitter finklädda och allvarsamma. Jag hade keps för jag hittade ingen buff i hastigheten. När jag kom in i vallokalen visste jag plötsligt inte hur jag skulle göra. Inte kunde jag rösta med kepsen på?  Men jag kunde ju inte heller ta av den, jag ser ju inte riktigt klok ut med mitt ljusa glesa fjun. Jag gjorde fel på alla sätt, slet av mig kepsen och bad om ursäkt för att jag tänkte behålla den på eftersom jag ser så konstig ut. Och satte på den igen. Ja, vad skulle de säga? De flesta visste ju att jag har tappat håret och varför. Har man cancer så kommer man undan med en del. Som att rösta i keps..

Viktigast för veterinären i mig var att inte rösta på folkpartiet för de tänker inte gå emot när EU menar att Sverige inte får ha förbud mot att slakta djur som inte först är bedövade. Inte för att jag vet ifall det kan hjälpa att protestera i alla fall, det är väl det som är vitsen med EU, att alla ska rätta sig efter samma regler. Även om det ibland känns helt uppåt väggarna.

När det gäller stöd till jordbruket så är ju vad jag förstår alla de svenska partierna på samma linje - att det gäller att ta bort alla stöd. Man bryr sig inte så mycket om ifall det blir några bönder kvar i Sverige eller inte. De kanske vill ha bort oss för Östersjöns skull, men jag tror ärligt talat att det skulle visa sig att det inte är Sveriges bönder som har förstört Östersjön alldeles själva. Men det är kanske onödigt med en massa bönder, man kan ju köpa maten från Nya Zeeland och Brasilien istället, det är ju billigare. Är inte det konstigt?  Nu har jag gnällt en del, det gör ju bönder som ni vet. Så jag har nog en bondesjäl nånstans därinne?

Idag har det inte varit så stor aktivitet när det gäller kvigletning. Jag har kört med bilen några gånger runt på de skogsvägar som går genom det misstänkta området. Inga spår på vägarna i alla fall. Man ser också delar av de nerlagda betesmarker där vi har sett många spår efter dem. Inga kvigor där heller. Den gården där de går är Lennarts barndomshem och också större delen av hans yrkesliv. Han sålde den för ca femton år sedan. Sedan dess har hagarna inte betats. Det märktes att det var vemodigt för Lennart när han var med häromdagen och letade, han tänkte kanske på var hästen brukade stå under sitt favoritträd. De körde med häst i skogen. Nu är de gamla hagarna ett eldorado för viltet, jag har mött en fjoling (älgkalv från förra året) och stått och sett en råget ge di, medan jag har varit ute och letat kvigor. Men skogen håller på att ta över. Det går ju ingen nöd på våra kvigor i den skogen i alla fall, de har gott om mat och vatten. Det är bara så ängsligt att inte veta var de är. De kan gå ut på vägen och bli påkörda så att någon blir skadad. Eller någon av dem kan fastna mellan ett par stenar och inte ta sig loss.... I morgon ska jag leta ordentligt igen!

Nisse har fått tag i sina kvigor tror jag. I går byggde han en hage av metallgrindar där de håller till. Och släppte två stadiga gamla kor i hagen. Och lade dit foder för att locka fram kvigorna. Nu ikväll när jag körde förbi var alltihop nerplockat, så antingen har det lyckats eller så har han gett upp...

Jag har varit ute i skogen och letat efter kvigorna igen. Det finns nya spår, som har tillkommit efter att jag var där i går! Allt tyder på att jag nu har ringat in i vilket område de har befinner sig. Eller åtminstone har befunnit sig större delen av tiden. Om de är kvar där vet jag ju inte riktigt, men de har nog sovit där i natt i alla fall. Det är mycket svårt att tyda spåren, för de har gått fram och tillbaks många gånger, och hela tiden verkar de färskaste spåren gå in i området igen, men jag ser ju inte till några kvigor... Det är ett rätt så stort skogsområde och det är ganska torrt i skogen. Men till slut ska vi nog hitta dem..

Någon flagg hissning blir det inte fast det är nationaldagen, vi har så rostig flaggstång så det känns inte kul. Förresten tycker jag att det är på midsommar som jag är gladast att jag bor i ett så underbart land. Tryggt och vackert. Vi ska värna om vår trygghet tycker jag, dela med oss av den och inte skämmas för den. Det är lätt att bara ta den för given, men man behöver inte se sig om i världen så mycket för att inse att det är otroligt värdefullt att få känna sig trygg, både för egen del och för barnen.

Johan har förresten åtagit sig som sommarjobb att måla flaggstången, och det tror jag han kommer att klara bra. Idag var han till stor hjälp med att ta in korna, Eftersom pappa körde hacken och Janne slår (nu är det äntligen bra väder för ensilagekörning, måtte det hålla i sig!) och Erik kör lastmaskin så var jag beroende av hjälp med korna. Johan ställde upp som grindvakt och räknare och gick tillochmed och hämtade hem de sista från mossen (de börjar redan bli sommarslöa nu) utan att jag bad honom!