Grå dimma över sjöarna. Våta klippor och svarta trädstammar som speglar sig i det mörka blanka vattnet. Lera och svarta löv. Vildsvin fula och gråa, breda över baken, som bökar i leran på en gammal vall. Mörkt redan på eftermiddagen. Vart tog alla färger vägen? Hösten är slut och vintern är ännu inte här. I detta ingenmansland radar de okastrerade kalvarna upp sig i en oändlig krävande karavan. Hästarna hostar och jag också - en influensa kryper på och frossan slår till. En tung månad. Kommer jag till Skåne? Jag undrar - tar jag mig ens hem i kväll? Tar dagen nånsin slut?

Ljusglimtar finns i mörkret dock - lunch med Ann, hjälp med resorna av Åsa, Johan vill åka på schack igen. Och han följde med mig på hundpromenad.

Yes! Nu har jag varit och klippt mig! Inte för att det verkligen behövdes men nu ser det lite prydligare ut, som om det är med flit jag har blivit så här korthårig. Jag har köpt schampoo också häromdagen, för första gången på ett år!!

Mår ganska bra, jobbar på och försöker att planera in vilotid för jag tappar humöret alldeles om jag blir för trött. Blir riktigt deppig, men det går över om jag bara vilar en dag. Min vänsterarm krånglar lite, sticker och domnar. Jag försöker komma ihåg att flaxa då och då, inbillar mig att det hjälper.

Igår tillbringade jag större delen av dagen på ko-utställning. En fantastiskt rolig folkfest där landets finaste kor samlats för att tävla om vem som är vackrast. Jag är full av beundran för alla de entusiaster som tränar sin ko i veckor, klipper och tvättar den efter konstens alla regler och åker över halva Sverige för att vara med på detta jippo. Riktigt tårögd blir man av barnen som tävlar med kalvar i showmanship "konsten att visa upp en ko". jag var ju där i tjänsten och stannade inte hela dagen, det var inte nödvändigt. Holstein-korna är inte lika roliga att se för där har det nästan gått till överdrift. Vuxna karlar som fönar och stylar sin ko in i det sista, fixar till rygglinjen och sprayar svanstofsen. Och så ska korna ha så sprängfyllda juver som möjligt, det ser snyggare ut, men det är inte riktigt shysst mot korna tycker jag. Inte är det Svensk Avels (nej, Viking Genetics heter det numera) tjurar som är fäder till dessa kor heller, det är idel mystiska namn som man aldrig har hört talas om. Därför tycker jag det är roligare att se de bruna, där är det lite mer avspänt och också en hel del folk från trakten som är med och tävlar. På bilderna ser ni uppifrån och ner:

SARA-pristagarna (ska ha uppnått en viss ålder och en viss produktion med god hälsa för att få vara med och tävla). Vinnare blev andra kon från vänster, e. 1341 Charlot, född -99 och dräktig igen. Sympatiskt av domaren tyckte jag att välja henne pga hennes goda vigör vid denna ålder fast att hon inte var sprängfylld i juvret och fast hon inte var så stor. Andra bilden en kalv e. Bangkok. Tredje bilden totalchampion SRB, en andrakalvare e. 1347 Laro. sedan några andrakalvare, en efter J Valter och en e. Peterslund. Och så hela gruppen andrakalvare uppställda i rangordning.

Jag har jobbat mycket denna veckan också, och blivit testad med livmoderframfall och annat arbetssamt. Det fungerar ju men jag blir trött förstås. Fast det känns ju bra också att jag verkligen orkar. Jag märker att jagblir väldigt deppig när jag blir för trött. Det gäller att vila mycket mellan varven. Datorn får vara ifred, jag promenerar och läser böcker, köpte en trave när Johan var på schackträning i måndags. I torsdags var Johan och jag på samtal med vår LSS-handläggare och det fungerade väldigt bra, han fick berätta om sig själv och sina intressen. Åtta timmar i månaden handlar det om och det är ju ganska mycket. Hon sa att när man har en diagnos är det inget att diskutera, han kommer att beviljas detta. Sedan gäller det ju "bara" att hitta rätt person. Johan tycker detta är en bra grej. Han framhöll som viktigt att det blir en vuxen person, han tycker att det blir tryggare. Klok gosse.

I morgon har vi klövverkning, sedan är det fullbokat mest varje dag den veckan också. Det rullar på. Jag vill knappt gå in och läsa på forumet numera, blir så himla ledsen av alla som får bakslag. Det är verkligen förfärligt med cancer och jag har en himla tur än så länge som har fått ett nytt liv igen.

Jag har berättat förut om 604, hon har haft problem med klövarna och fått extra klövverkarbesök med kloss och bandage. Nu när kalvningen började närma sig blev hon plötsligt jättedålig. Hon slängde sig på sidan i kalvningsboxen och låg och krampade. Hon fick förstås kalk och magnesium och Beviplex och lite diverse. Det märkliga var att när vi vände henne så hon fick ligga på andra sidan blev hon plötsligt helt normal, åt, idisslade och reste sig sedan. Och slängde sig på höger sida med kramper efter några timmar. Skumt. Mitt i detta kalvade hon. Vi vände henne igen och hon åt, idisslade, slickade kalven, reste sig och pysslade med sin kalv. Skönt tyckte vi. Tills hon slängde sig på fel sida igen och var lika dålig. Jag tankade henne full med kalk innan jag åkte iväg till vår dataprogramsträff. Medan jag var borta fortsatte hon på samma sätt - var pigg och åt, blev mjölkad, slängde sig på fel sida! Katastrofen var att kalven kom under när hon slängde sig ner. Vi som var så glada åt den pigga fina lilla kvigkalven! Göran ringde när jag var på väg hem och ville att jag skulle komma direkt till lagårn och avliva 604 för nu trodde ingen av oss längre att hon skulle bli OK. En "hjärnskada" hade jag föga vetenskapligt diagnostiserat det till. Men när jag kom ut i lagårn stod hon så nöjd och glad på båspallen och åt för fullt. Och sedan dess har hon mått bra! Ibland hjälper det att tillkalla veterinär... Men den lilla kalven sörjer vi fortfarande.

Vår dataprogramsträff gick riktigt bra. Jag tror att vi har löst alla knutar och kommer att få programmet färdigt till slut! Mycket spännande. På måndag är det telefonmöte igen.

Jag är fortfarande så förfärligt trött. Vill helst bara sitta i ett mörkt hörn och gråta. Vill verkligen inte jobba eller fixa mat eller något alls. Jag försöker att göra sånt som ska vara uppiggande - gå promenader i dagsljus t ex. Inte sitta vid datorn... Inte tänka på vad jag borde göra utan göra något istället. Men det går inte så bra. Hoppas det vänder av sig själv. Annars vet jag inte hur jag ska få tillbaks "gnistan". Inte för att jag var så gnistrande förut heller... Vet inte hur mycket som är konvalescens, hur mycket som är biverkning av Tamoxifen och hur mycket som sitter " i huvudet". Förmodligen en kombination. Det är väl bara att gneta på. Försöka hitta glädjeämnen (?).

Jag är också ledsen för Erica/lilltåns skull. Hon som skulle bli friskskriven och fädigbehandlad samtidigt som jag. Men det är ju en tjej med kämpaglöd - hon kommer igen ska ni se!

De har börjat med reklam nu på den här bloggplatsen. Anledningen till att jag valde den var just att den var reklamfri. Nu funderar jag igen på att sluta blogga. Eller kanske flytta bloggen. Den har ju ändå ändrat karaktär nu, från att ha varit en berättelse om mina bröstcancerbehandlingar som kanske kunde vara ett stöd och information för andra i samma situation, till att vara en berättelse om mitt trista och småpräktiga liv på en bondgård. Jag skriver nog mest för min egen skull egentligen och då är det väl inte så märkvärdigt om de som tillhandahåller tjänsten "att sprida ut mina tankar till vem som helst som vill läsa" får lite inkomster för sitt arbete? Hmm, detta tål att fundera på. Jag kan faktiskt skriva offline lika gärna men det är ju så kul med era kommentarer..

Mycket jobb är det nuförtiden. Kalvprojektet ska avslutas och alla slutbesöken måste vara klara i oktober. Jag har gjort två och det är två kvar. Hästar som ska ID-kollas dräller det in hela tiden, de som är i morgon har dessutom två tillhörande katter som ska kastreras och så ska man åldersbestämma hästarna också. Usch.

Jag har blivit så trött och försöker jobba mindre, förra veckan var det jobb nästan som förr, innan jag blev sjuk, och det kändes faktiskt att jag inte är riktigt mogen för det ännu. Men det går inte riktigt att gnälla heller. Det som måste göras måste man göra, resten får jag försöka skjuta upp. Jag har avbokat lite sånt som går lika bra en annan gång. Men torsdag och fredag ska vi träffas och försöka göra färdigt vårt dataprogram och det blir ju intensivt. Men roligt också. Fast jag måste ju försöka vara så otrött då så att jag är någorlunda klar i skallen...

Zelda klarade vildsvinsspåret bra. det var mycket svårare än jag hade trott. Ett gäng grisar kom i flock till skytten som sköt en gylta. Hon vart träffad i lungan och fortsatte följa med gruppen till nästa skytt och han sköt en av de andra. Sedan fick han sitt livs chock när gris nummer ett slängde sig ner och dog! Han hade ju skjutit på en annan! Vi spårade gris nummer ett som ju blödde rejält och gick en bit. Men hennes spår korsades ju av den andra grisen och där hade de gått allihop och tagit ur den och släpat den. Men Zelda markerade allt detta och fortsatte sedan på det rätta spåret. Så hon fick med beröm godänt och det blev ju ett realistiskt träningstillfälle. Och en lång skogspromenad med både motion och frisk luft för Johan och hans mamma.

Idag har jag tillbringat större delen av dagen i en källarlokal. Där har schackklubben sitt tillhåll och idag var det knattecup/ungdomscup och till min stora förvåning var Johan sugen på att vara med. Det gick inte helt åt skogen, han vann i alla fall två partier fast han spelar i högstadiegruppen där de flesta är äldre, och dessutom har satsat hårt på sitt spel. Johan har utvecklats mycket de senaste månaderna, helt på egen hand. Han sitter ofta med schackböcker och ställer upp olika scenarion och så. Nu vill han nog börja träna igen och det skulle ju vara toppen, han behöver komma ut lite bland folk, även om det bara handlar om att sitta tysta i en källare...

När vi om hem var det bara att skynda sig ut i lagårn. Vi fick två kalvar igår. 685 fick sin andra kalv. Hon är en korsningsko, e.K Lens (mf Biggles) och kalven var e. 2290 Inlag. Det var en kvigkalv. 685 är en väldigt trevlig stor och rejäl ko, hon ser ut att ha en bra säsong framför sig. 654 kalvade också, även det en bra ko, en riktig snygging dessutom. Hon är e. en ungtjur, Vret, och kalven också. Tjurkalv. Det var motigt för Janne och Göran att vara ensamma med kor att flytta om och två nya kalvar att ge förutom allt det vanliga så jag var välkommen. Dessutom hade Göran fått ge sig ut och hjälpa jägarna att dra ut en stor älgtjur ur skogen (inte 17-taggaren). Två vildsvin hade de skjutit idag också. Den ena blödde rejält och gick en lång bit innan den lade sig (jag tycker inte alls synd om den, det är riktiga skadedjur dessa grisar) så det finns ett fint spår nu att gå för Zelda. Vi ska ut med Ingemar imorgon Johan och jag och Zelda så hon får lite realistisk träning. Hoppas det funkar fast det regnar i natt. Om hon inte funkar första gången så vågar nog inte våra jägare lita på henne i fortsättningen heller. Men jag tror på henne. Johan är helt införstådd med detta, han kommer absolut att ställa upp och följa med. Kul.

Egentligen är jag för trött för att skriva. Återigen täckte jag upp för en kollega så att hon kunde vara med på ett möte. Det var ju tur att vi hade planerat det så för annars hade hon missat mötet eftersom det ringde en svår kalvning en kvart innan mötet skulle börja. Det var på en stor gård där jag brukade vara regelbundet innan jag blev sjuk, men sedan dess har jag inte varit där. Alltså känner vi varandra ganska väl och det var ju tur för det var verkligen en svår kalvning. Tvillingar, stora dessutom, nr ett uppochner och med bakåtslaget huvud som inte på något vis gick att nå. Och nummer två hade kört fram sina bakfötter över den bakåtslagna halsen och låste hela paketet dessutom. Det tog tre timmar och jag vet inte vem som var tröttast efteråt, kossan eller jag. Men vi var nöjda båda två att bli av med de hemska kalvarna. Döda var de, säkert sedan igår, men mamma ko får nu leva vidare. Min vänsterhand var inte helt användbar men tillräckligt i alla fall. Jag känner mig rätt nöjd nu efteråt också, detta var ju liksom det slutliga testet - håller jag? Har min kropp hämtat sig såpass att den duger till rejält arbete? Fast så här trött brukar jag förstås inte vara efteråt...

I morse var jag hos tandläkaren och det var över förväntan. Den värsta tanden där det hade lossnat en jättebit och blivit infekterat under går kanske att rädda utan rotfyllning. Jag har nu en provisorisk lagning som ska sitta i två månader. Och så gjorde han en kostnadsberäkning på de andra spruckna tänderna och det skulle gå på sådär tretusen. Han sa att det går att klara dem utan att göra nya kronor. Det var ju skönt. Jag har oroat mig för detta, tänkt att det skulle bli ungefär som när man ska bestämma sig för om det är lönt att kosta på en gammal bil.

Jag såg en polis i full mundering som kom ut från fiket med en kartong bakelser till förmiddagsfikat. Och två småbarnsmammor som hade bestämt träff för att fika tillsammans. Det Goda Livet pågår, människor bryr sig om varandra. Gott att tänka på. Nu är jag snart en del av detta igen, under behandlingarna var det mer som att man tittade på genom en glasruta. Jag köpte wienerbröd till eftermiddagsfikat i morgon, det kommer en som ska prata skogsbruksplan också.

Nu ska jag gå kvällsrundan i lagårn. så här års är det viktigt att inte missa några brunster. Det är mysigt tycker jag att gå där i lugn och ro bland idisslande kor. Hundarna följer alltid med, och kattungarna i lagårn brukar få lite extra kattmat när vi kommer.

Redan igårkväll när jag gick kvällsrundan så stod 634 upp och mumsade hö. Idag har hon varit jättepigg och bra i magen. Härligt!

Jag har jobbat idag, chipmärkt en underbar fölunge, gjort juverhälsobesök hos en av mina trognaste kunder m.m Sedan snabbt hem för att 604 skulle få hjälp med sin onda klöv. Hon fick klövsulesår i somras och har gått sinlagd och klossad på bete. Nu har hon tappat klossen och klöven hade blivit förvuxen. Dessutom tänker hon kalva vilken dag som helst. Klövverkaren kom hit och gjorde i ordning henne och det finns faktiskt chans att det funkar. Inte för att hon kommer att bli en toppko precis (det är en ganska ful Strandskogen som dessutom har staf aureus i en framspene, man kan undra varför vi alls har henne kvar..). Efter att ha varit hos oss skulle han till en annan gård i trakten och göra i ordning ett gäng kor inför den stora utställningen som ska vara den 7 nov. Kor på utställning måste vara fina överallt, även i fötterna. Jag ska vara utställningsveterinär, men den här gången har jag inte alls varit inblandad i förberedelserna.

På kvällen var jag hos byns styckare och stod med Ingmar och skar till malkött medan Göte styckade en halv älg och ett vildsvin. Han är långt över åttio år men både ser och hör och styckar som en lagom medelålders man. Rätt fantastiskt. Undrar just vad vi ska ta oss till när han inte orkar längre. Nu har jag dessutom två vildsvinsklövar i frysen som vi kan träna Zelda med.

Det är nog ingen större fara med min hand, det är bara vissa rörelser som gör ont.