Tranorna har kommit. De står förvirrade i snön och undrar om de har kommit rätt - såhär brukar det väl inte se ut?? Idag på morgonen åkte jag skidor på skaren, underbart! Inte såg det ut som Charlotte Kalla precis, men det är väl känslan som räknas? Nu har jag ställt undan skidorna.

Det stämde ju det där talesättet med mycket rönnbär som förebud till en sträng vinter. Minns ni hur otroligt mycket rönnbär det var i höstas? Och en sträng vinter blev det ju verkligen. Många rådjur har strukit med och då har vi ändå kört ut ensilage hela vintern. Men nu ska de väl klara sig de som är kvar. Nu har vi övervintrat och det är verkligen skönt. Snart kommer den tiden när allt ska göras på en och samma gång. Ovanligt kort tid kommer det att bli i år, vårbruk och ensilage i ett, alla staket är trasiga efter den tunga snön och stolparna knäckta av snövallarna.

Fia skrev om anlag för bröstcancer som man kan ha lämnat vidare till barnen. Det har nog inte jag, eftersom vi inte har någon cancer i släkten var det inte aktuellt att göra någon utredning. Men jag har gett dem många andra dåliga arv - hörselskadan, Asperger och vem vet vad. Färgblindhet hade de tur och slapp, det var femtio procents risk. Och inte vet jag hur det är med alfa1antitrypsinbristen. Och allt annat som man inte vet. Ibland känns det tungt att de ska behöva bära allt detta genom livet bara för att de har fel mamma... Förhoppningsvis har de fått något bra också. Ju mer DNAtester som utvecklas desto mer kommer vi att veta om vårt arv vi lämnar vidare. Ibland är det kunskap som är tung att bära. Man får försöka göra som med allt annat - koncentrera sig på att njuta av det som är bra.

Snön smälter. Äntligen. Snart får man se om det höstsådda har överlevt. Göran som alltid tar ut allt elände i förskott är helt säker på att alltihop har gått ut sig. Snömögel kan ha trivts ypperligt under det tjocka varma snötäcket. Men jag tycker att man kan vänta och se, vem vet, kanske är det grönt när det kommer fram? Hundarna är leriga, hundskiten tinar fram på gårdsplanen, gräset är brunt och vägarna nästan oframkomliga pga översvämningar och hålor.

Elevatorgropen är full av vatten. Innan det har tinat i dagvattenbrunnarna så att det kan sjunka undan så rinner det in där istället. Idag har Göran och Lennart haft slavarbete med att hinka upp blöt spannmål och få igång alla igenbekade skruvar. Nu har de lyckats så nu får korna mat igen. Apropå ko-mat så var jag på en utfodringskväll för veterinärer igårkväll och blev verkligen inspirerad. Det finns folk som verkligen brinner för kor och kornas välbefinnande. Jag vill gärna räkna in mig i det gänget, men jämfört med dem vi träffade igår så är jag en oengagerad iakttagare.

Lugnare vecka denna veckan. Förra veckan fick jag rätt mkt gjort så det känns ok att kompa någon dag nu. Jag ska ju fortfarande vara rädd om mig.. Annars så tycker jag att jag är rätt bra igång nu. Visst blir jag trött ibland och visst värker fötterna men det är inget som direkt påverkar mig i vardagen.

Jag håller mig också uppe med fantasier om Den Stora Festen. Tagga gott folk! Jag har inte så många vänner så alla ni som läser bloggen och känner mig IRL kommer att vara mer än välkomna. Det lutar åt 7/8...

Ja, jag kan ju inte bara gnälla. Visserligen är jag trött idag för jag har jouren och den obligatoriska kolikhästen ringde såklart klockan elva på kvällen och bodde 8 mil bort. Där rök den nattsömnen. Men eftersom det var så väldigt synd om mig inatt och hästen dessutom repade sig och ingen ringde i morse så känner jag mig nöjd nu. Jag har haft en lugn förmiddag och sovit en stund och läst nya boken om damernas detektivbyrå. Jag blir alltid på så gott humör av de böckerna. Nu ska jag ut en sväng på skidorna i det underbart soliga vintervädret. För en gångs skull tror jag inte ens att spåren har snöat igen sedan igår!

Det börjar röra på sig lite med nya jobbet. Äntligen.

Jag skriver ogärna på bloggen numera. Är rädd att jag ska bli sådär gnällig som jag lätt blir. Det var ju så bloggen fungerade för mig under behandlingstiden, som en "gnällventil".  Då var det OK, det var faktiskt synd om mig, jag hade anledning att gnälla och era tröstande kommentarer gjorde att jag orkade. Men nu tycker jag inte att jag har rätt att vara gnällig. Det är inte synd om mig, tvärtom ska jag vara tacksam och njuta av livet. Visst, det gör jag, men inte ORDENTLIGT.

T ex nu har jag varit på skidresa med killarna. Mesta tiden har jag livrädd hasat nerför backarna som en ledbruten pensionär (har verkligen inte tränat upp kroppen ännu) och önskat att det snart skulle vara slut på veckan utan att någon blivit skadad. En kväll var hela gänget på afterski och hade roligt (jag SKRATTADE!) och en eftermiddag åkte Johan och jag i en solig lättåkt backe där jag inte behövde vara rädd. Jag borde njuta av varje dag. Men jag gnäller över att det är för kallt eller för varmt eller för jobbigt eller.... Och jag skäms för det. Nåja, jag gläds i alla fall åt att Johan tyckte det var bra och inte gick dubbelböjd och att han vågar åka och tycker det är kul!

I fredags var vi på hörselvården hela förmiddagen och fick en ordentlig genomgång. Tänk, ingen av killarna har försämrats sedan 2007 när vi senast gjorde en stor hörselundersökning. Underbart. Erik har visserligen varit rätt stabil förut också men har ju sakta glidit från måttligt till gravt hörselskadad, och Johan har försämrats ganska snabbt. Hoppas det håller sig såhär nu.

I morgon ska jag till sjukhuset för min antihormonspruta och så ska jag få porten spolad. Jag tänker be att få bort den snart, börjar tycka att det är obehagligt med den där plastslangen ner till hjärtat. Men lite vidskeplig är jag, kanske är det bäst att den får vara kvar bara för säkerhets skull? För att inte utmana ödet.

För övrigt kan jag berätta att vi faktiskt har fått lagårdstaket på utbyggnaden skrapat av en grävmaskin, det började bågna så det syntes och då blev vi nervösa. Nu smälter snön, idag har det varit plusgrader för första gången sedan före jul. När jag var ute på dagens skidtur såg jag grävlingsspår men den grävlingen borde nog gå och lägga sig igen tycker man.

SMHI har återigen varnat för snöoväder med stora snömängder och blåst. Inte i onödan heller, idag är jag glad om jag tar mig fram och tillbaks till lagårn, något mer är inte att tänka på. Tur man inte har jouren denna helgen. Varje dag står det i tidningen om maskinhallar och lagårdar som rasar under snömassorna. Vad kan man göra mer än hålla tummarna? Ta hit en grävmaskin och skrapa tak?? Mest oroliga är vi för nya maskinhallen, där är ju stort spann i takstolarna. Och utbyggnaden av lagårn som vi gjorde över ungdjursavdelningen. Och gamla stugan.. Vågar inte tänka på hur många ton snö som ligger överallt. Måtte ingen stå ivägen när det börjar rasa ner.

I morgon ska killarna och jag till Branäs med "Happarna" föreningen för familjer med hörselskadade barn. Inte jättelockande att ge sig ut i det här vädret, varken bilresan eller själva skidåkningen känns som något man längtar efter. Jag undrar mest hur jag ska orka. Men nu ska det bli av. Och jag har ju i alla fall min plånbok! Slarv slarv i torsdags och den låg kvar i Kisa. Tack Anette som hittade den på golvet på kontoret där! Jag har ju alltid varit hopplös på att glömma saker överallt och även glömma vad jag borde göra. Men på sista tiden har det blivit ännu värre. Jag går som i en dimma och bara undrar varför jag överhuvudtaget ska försöka uträtta något när det ändå bara blir skit av alltihop. Kan det bero på Tamoxifentabletterna? Eller är det en vinterdepression som rullar in? Jag har ju försökt se till att jag får dagsljus och motion hela tiden, men kanske inte tillräckligt?

I morse fick jag avliva min fina fina 505, vår stolthet med 88 poäng i helhet och 75 ton mjölk. Hon blev mormorsmor i höstas och vi gladde oss åt att snart ha fyra generationer mjölkande i samma familj, de är alla otroligt vackra och jätteduktiga mjölkkor. 505 kalvade i tisdags och det gick bra (tjurkalv tyvärr) men dagen efter lade hon sig i kalvförlamning och sedan kom hon aldrig igång fast hon reste sig då och då i början. Inget fel på henne som syntes, juvret ok, inget fel med magen. Men hon blev bara sämre och i morse låg hon platt på sidan. Inte ofta jag gråter över en ko men vi är alla jätteledsna.

Och på jobbfronten intet nytt   Men cittran är ute och jobbar lite ibland åtminstone.

   Löjligt mycket snö! Zelda försvinner helt i snön, hon måste ta hopp för att se vilket håll vi ska gå åt! Det blir motion minsann för henne med en liten promenad. Soya är lite smartare och håller sig till plogade vägar. Jag saknar de små syskonbarnen. Nu vore det läge att bygga fantastiska snögrottor men Erik och Johan har liksom blivit lite för stora för sånt... Jag kommer ihåg när vi var små och morfar hade skottat en labyrint i snön åt oss när vi kom till Överlida. Det var helt fantastiskt. Nu är här så mycket snö så man skulle kunna göra sånt. Men, som sagt, det vore bortkastad möda att göra sånt för mina stora killar. Vem vet, kanske får jag uppleva barnbarn? (hoppsan, där trängde tårarna på lite, tanten är gråtmild idag)

Jag har hållit på med olika datorer mest hela dagen. Har fått en ny jobbdator och det är jobbigt, det tar tid och möda innan man känner sig hemmastadd och kan göra allt man behöver. Men den är ju väldigt fin så det blir nog bra till slut. Jag har också hållit på med att installera filer i ALPRO på en gård för att kunna läsa av mjölkflödet mm i efterhand. Det gick inte så bra. Det var fel på en av filerna jag hade fått och jag fick mer jobb med att återställa än med att åstadkomma. Suck. 

Tack för alla mutkommentarer. Det blir nog så. Han får välja själv om han vågar ta erbjudandet. Men det är klart, om han går back så får man ju betrakta hela projektet som ett totalt fiasko. Han är inte så orolig, han menar att vi kommer att bli ruinerade om han antar utmaningen. Lika glad blir jag i så fall.

Nu ska jag ut och seminera några kor. Ha en bra helg!

Lite jobb på f-m och sedan bråttom till tandläkaren. Nu är jag uppe i minst 6000 för lagningar av frakturerade tänder efter cellgifterna. Inte har jag lyckats hitta någon försäkring som funkar heller. Om det däremot hade varit en olyckshändelse, då hade jag fått ersättning. Svårt visserligen att bevisa att det berodde på Taxotere men jag är nästan säker. Minns tydligt hur det spände i käkarna de första dagarna, som när jag var barn och hade tagit på nattandställningen.. Jaja, egentligen glädjer jag mig ju åt att jag har så mycket framtidshopp så jag tycker att det är lönt att fixa upp tänderna igen. Som att kosta på en begagnad bil, nu gäller det att jag går ett tag till...

Sedan utvecklingssamtal för Erik, det sista. Han har kommit på att det inte är lönt att anstränga sig för han vill gå lantbruksskola och det är inte så svårt att komma in där. Han har tröttnat totalt och gör ingenting alls i skolan. Alltså riskerar han att sänka massor av betyg när han istället skulle kunna höja många av dem med bara en minimal arbetsinsats. Suck. Inte så lätt att motivera honom. Tänk så pinsamt det skulle vara säger jag om det plötsligt var många sökande till "lantan" och du inte kommer in bara för att du har varit så lat.. Men i hemlighet undrar jag om det är läge för mutor? Femhundra för varje höjt betyg och dito avdrag för varje som sänks? Vad är er åsikt? Jag brukar inte muta barnen.