Detta har varit en väldigt lyckad dag. I morse var de och hämtade tjurkalvar, det var skönt, det lättade på trycket, på sista tiden har det varit väldigt mycket kalvar överallt. Medan de andra lade sista handen vid de trasiga båsgrindarna som skulle svetsas ihop så var jag och handlade och stannade till på vägen hem där jag förra veckan hade sparat miljontals knappnålsstora trattkantareller. Jag tänkte att det var bara att hämta hem en storskörd nu, men då hade det märkliga hänt som så ofta händer med svamp - så fort man har fått syn på dem så slutar de att växa! De stod kvar likadant, bara lite torrare. Märkligt. Växer de upp bara på en dag så långt som de hinner den dagen och sedan är det stopp? Hmm, det har varit torrt den här veckan, kanske var det därför? Jag fick ihop några liter i alla fall. Fick dåligt samvete av att plocka de där små, det kändes som om jag förstörde skörden för någon annan... Fast det var ju bara hyckleri - själva idén att kolla mitt ställe var ju för att det var fredag och jag ville hinna sno åt mig "skörden" innan helgplockarna kommer.. Nåja, trattkantareller brukar ju finnas så att det räcker åt alla som vill ha. Och en god svampsås till pastan fick "gubbarna" därhemma innan vi tog in korna.

Korna hade kommit hem så fint, och jag hade gjort en "bordsplacering" åt dem. Det gäller att tänka till när man tar in dem, det är jobbigt att behöva flytta runt dem efteråt. De med sämsta juverhälsan ska stå på slutet, högmjölkare måste vara mitt emot varandra så att man kan fläska på med gottaste maten där. De yngsta nykalvade kvigorna ska stå tillsammans, de behöver ha sina vänner i närheten så att de inte känner sig för ängsliga, och så behöver de kunna äta lite långsammare utan att bli bestulna. Och så vill vi ha den finaste kon som blickfång direkt när man kommer in i lagårn, 638 blev det som fick den platsen, och 660.

Nu när korna är under tak kan jag ju tala om hur det har gått till här på gården på sista tiden... Eftersom jag ansåg att det inte var mitt jobb att fixa staketen i år och ingen annan hade tid så blev det lite si och så med den saken. På återväxten har vi haft bra staket, och i de första fållorna. Men nu på slutet när vi har släppt på mer och mer av mossarna då har det varit mindre och mindre staket... Våra snälla och duktiga kor har kommit hem så snällt varje morgon i mörkret i alla fall. Bra bete har de ju i alla fall fått.. Och nu är de inne som sagt. De ligger så nöjda. Inte minsta lilla mu har man hört, så de är nog nöjda med att få maten serverad framför nosen igen.

Och nu kommer vi till det roligaste idag: klockan 18.00 befann Johan och jag och Zelda oss i skogen tillsammans med en viltspårsdomare. Rörligt prov kallas det och är hur officiellt som helst. Han hade lagt ett långt spår med fyra vinklar och bloduppehåll och allt som ska vara. Och Zelda gick spåret jättebra! Lugnt och koncentrerat. Och Johan var en perfekt hundförare. Två vinklar behövde hon ringa men det är ju inget fel, tvärtom visade hon att hon vet hur hon ska göra när spåret försvinner i en vinkel. En gång gick hon upp på en sten och visade att där hade varit en räv, men sedan tog hon sig an spåret igen och jobbade vidare. Jättebra gjort! Så nu har vi ett protokoll med full poäng och får tävla i öppen klass! Verkligen roligt, och precis vad som behövdes för att Johan inte skulle tappa intresset för denna vår enda gemensamma hobby.

Idag är det ett år sedan operationen. Jag tror det var den dagen som Tiden gjorde sin märkliga inbromsning. Livet hade varit helt utan luckor, allt bara rullade på och det fanns aldrig tid. Plötsligt öppnades en fallucka och sedan var dagarna oändliga. När jag hade vaknat efter operationen kom läkaren som hade opererat och kollade hur jag mådde. Jag frågade om jag hade haft några smittade lymfknutor och när han svarade ja så frågade jag om det skulle bli cellgiftsbehandling och då sa han också ja. Så jag ställde in mig på högsta stridsberedskap. Och sedan hände ingenting. Och ingenting. Jag vilade och läste böcker och var modig och tömde själv mitt serom och gjorde min gymnastik med att lyfta armarna högt. Och dagarna sniglade sig fram. Och veckorna. Den tiden, mellan operationen och behandlingen var nog det jobbigaste, mest eftersom jag inte visste vad som var nästa moment, eller vad det innebar. Eller när det skulle infalla. Som att vänta på en förlossning fast inte ändå för den längtar man ju ändå också efter...Jag väntade på kallelser, det var vad jag gjorde. Lite kunde jag ju jobba, men det var svårt att fokusera om till jobb, jag hade ju liksom styrt fokus inåt.

Nu börjar dagarna återta sin gamla rytm. Snart är de sådär korta igen.

Idag har jag bytt av Lennart och högtryckstvättat i lagårn. Jag gillar att köra högtryckstvätt, det är så effektivt. Synd att man inte kan använda den metoden i köket... Lagårn är i alla fall jättefin nu. I natt får korna sova under bar himmel för sista gången i år, i morgon blir det installning. Det ska bli väldigt skönt att få in dem, det känns som om man behöver få bättre kontroll på läget. Lika skönt som det är att få ut dem på våren är det att få in dem på hösten. Men det är ju fortfarande många kvigor och sinkor ute i olika hagar.

Jag har jour i natt.

Haha, som ni märker var det bara tomma hot att jag skulle sluta blogga! Förresten verkar det ju som om jag har en liten trogen läsarskara... Idag har jag dessutom fått veta att jag gärna får skriva mer om korna, och det gör jag ju med glädje!

Idag har jag inte heller jobbat så mycket. Jag har lagt mig i startgroparna för besöken som ska göras inom salmonellaprogrammet. Dvs jag har skrivit ut listan, tittat på den, sett att den inte stämmer, vissa ska inte vara med längre, vissa har jag varit hos, faktiskt, och vissa borde jag ha varit hos för flera år sedan. Brrr, det är verkligen en dåligt-samvete-lista. Men det är ju bara att ta tag i detta, listan blir inte kortare av sig själv, och besöken måste göras. Detta är ett frivilligt program som folk med nötkreatur kan vara med i för att skydda sig mot salmonellasmitta och för att få en högre statlig ersättning vid en eventuell sanering, och jag ska kontrollera att de uppfyller alla programmets regler. Besvärligt för reglerna är inte helt tydliga.

Sedan var jag och tog blodprov på en fårbesättning. Fårägare kan ansluta sig till ett bekämpningsprogram mot en sjukdom som kallas maedi-visna, och då tar man blodprov enligt ett visst schema. Vi tog blodprov på 72 får och det gick ganska bra. Det var ju ett tag sedan jag gjorde sånt. Vi var utomhus och vädret strålande och utsikten vacker och fåren välhanterade och nyklippta och väl samlade i en praktisk hanteringsfålla. Sämre jobb kan man ju ha. Denna besättningen var dessutom slumpad till att provtas i en screening av paratuberkulos, så vi tog träckprov på de tio äldsta tackorna i besättningen. Vi har inte paratuberkulos i Sverige (såvitt jag vet) men måste ta prover regelbundet för att vara säkra, och för att bevisa det gentemot EU också antar jag. På mjölkkor gör man numera antikroppsundersökningar av mjölken vad gäller paratuberkulos, förut tog vi ibland träckprov på dem också. Köttdjur har ett eget bekämpningsprogram mot paratuberkulos med träckprov.

Vi har en lång tradition i Sverige med bekämpningsprogram mot olika sjukdomar. Det började med tuberkulosen som utrotades på 50-talet tror jag, just med ett provtagningsprogram. Vi har en gammal bok om gods och gårdar och där kan man läsa att här på gården fanns en reagensfri besättning av SRB-ras redan år 1939.

Ett enormt arbete läggs ner på dessa program och djurägarna betalar en stor del av kostnaderna. Inte alltid ser man någon direkt nytta, leukosen t ex som vi nu är fria från var egentligen inte något stort problem för korna. Av hundra smittade kor blev ungefär en sjuk sades det, och hon blev oftast inte sjuk förrän hon var ganska gammal. Att tvingas slakta kor som var smittade men helt friska var ett svårt trauma. Vi minns fortfarande 143 Berta, en jättefin ko. Och 292 Berta. Andra sjukdomar däremot är det ju bra att bli av med. AD på svin var en förfärlig sjukdom om andra djurslag drabbades. BVD på nöt är en sjukdom som har vållat oerhört mycket elände och som säkert ligger bakom många mjölkföretagskonkurser. Nu är den under kontroll, och Sverige är snart friförklarat! Leukosfriheten övervakas nu med blodprover på slakteriet, och BVD-läget kontolleras också där. Men vissa besättningar slaktar inte tillräckligt ofta, och där måste vi fortfarande ta blodprov ute på gården. I de flesta fall går det bra, men det finns besättningar där djuren går ute i ranchdrift och är mer eller mindre förvildade. Då blir provtagningen en plåga för både djur, djurägare och provtagare. Highland Cattle är en vacker ras, på håll. Jag tänker inte berätta skräckhistorien jag fick höra i morse om den senaste provtagningen på en "vildko".

När det gäller folk är det minsann inga provtagningar sådär utan vidare. Man har tur om man blir kallad på screeningar som mammografi tillräckligt ofta, olika landsting har olika strategier. Och vill man veta om man har någon otäck virussjukdom så får man vara blodgivare. Där är jag förresten inte välkommen längre, mitt blod och mina inre organ är inget att ha. Men till mig duger de bra.

Igår var det årsdagen för mitt cancerbesked. Tänk, jag hade inte en tanke på det på hela dagen! Men jag minns som om det var igår hur jag satt där i korridoren på bröstmottagningen, timme efter timme. De höll på att bygga om avdelningen och allt var kaos runtomkring. En enda sjuksköterska verkade vara den enda som jobbade, och hon fick inte tag på någon läkare (fast jag ju hade fått en kallelse) för de höll på att lära sig sitt nya datajournalprogram Cosmic allihop. Jag och en mycket elegant och mycket irriterad dam satt där på varsin pinnstol, timme efter timme som sagt, och hörde hur ca tjugo personer satt i ett fikarum och pratade strunt, också timme efter timme... Själv tyckte jag inte det spelade så stor roll, jag visste ju vad jag skulle få för besked och det kändes inte så bråttom. Den effektiva och supertrevliga sjuksköterskan hade ringt mig på morgonen: "OM det nu blir så att de säger att de vill operera dig så är det så att vi har en operationstid på onsdag, i övermorgon, så det skulle vara bra om du kan fundera lite på om du I SÅ FALL skulle vilja ta den tiden?" Jag hade ju redan bestämt mig för att ta den tiden, det fanns ingen anledning att dra ut på det tyckte jag. Så den mellandagen som var idag för ett år sedan, den ägnade jag åt att ringa runt och lämna återbud till allt möjligt, och städa och bädda rent.

   Allt ska göras samtidigt nu. Janne harvar så jag ger kalvarna. Halmen ska hem och under tak - vi har lejt den körningen, en stor lastbil med släp håller just nu på att lasta av ett jättelass. Asfaltsvägen är nämligen så dålig så det är förfärligt att köra där med traktor och man är livrädd för att tappa någon bal. Lagårn ska tvättas - Lennart har börjat idag och allt är blött och skitigt. Men det blir ju fint sedan. Korna måste få komma in snart nu, betet växer inte längre. Men än så länge är det fina dagar så det känns inte helt överhängande. Och till helgen får vi hit en fyrkantspress så vi måste slå tredjeskörden också. Nåja, det är ju goda tider, allt flyter på och vädret ska stå sig veckan ut.

Fortfarande är jag inte särskilt effektiv på jobbet. Har mest glassat runt tycker jag. Igår var jag på sjukhuset på förmiddagen, fick mitt antihormonimplantat och fick porten spolad. Passade på att väga mig när jag blev lämnad ensam i rummet en stund och tänk - jag har gått ner fem kilo sedan det var som värst, när jag var uppsvullen av behandlingen och av kortisonet. Fast det säger mer om hur verkligt illa det var än om hur smärt jag har blivit för det har jag inte. Men det känns i alla fall mycket bättre. Åkte inom jobbet och skrev ihop ett brev med olika "goda råd" till gården där vi var och tittade på kalvar med klövproblem. Känns ju bra att vara så ostressad så att sånt kan bli av. Sedan passade det så bra att det var besök av en läkemedelsrepresentant och jag fick följa med på lunch och det var supersmarrigt och jättetrevligt. Tänk, förr var sådant en stressfaktor, nu njuter jag av en god och trevlig lunch! Sedan hade jag två besök i kalvprojektet på vägen hem så lite nytta gjorde jag ju i alla fall...

Idag har vi haft telefonmöte om dataprogrammet och tänk att jag tror att vi äntligen har tagit ett steg framåt. Mycket återstår men nu är det i alla fall seriösa diskussioner.

Jag mår faktiskt riktigt bra nu. Lite deppig blir jag ibland men jag tror att det beror mycket på att jag har svårt att komma ihåg mina antihormontabletter varenda dag, och när hormonerna åker lite bergochdalbana känner jag väl av det. Att fötterna värker har jag vant mig vid, så kommer det säkert att vara framöver men det är uthärdligt. Att inte synen har blivit återställd tycker jag är jobbigt. Jag måste skaffa nya linser och glasögon om det inte bättrar sig men jag väntar lite till, kanske har inte efterverkningarna av behandlingen helt klingat av ännu.

Tyvärr blev viltspårtävlingen totalt fiasko. Zelda spårade hela tiden slarvigt, lämnade spåret tre gånger och gick på färskare spår. Så har hon aldrig gjort förut. Sist vi tränade gick hon ju helt perfekt. Dessutom fungerade inte slingan så Johan hörde inte vad jag sa, jag fick stå och gasta över hela skogen. Så vi har inte blivit godkända såklart. Dessutom tog det evigheter efteråt innan det var återsamling. Rätt stressigt, 691 hade ju kalvat och skulle in med korna så jag ville hem.

Johan tog det hela lugnt åtminstone. Och vi pratade med domarna om att man kan få göra anlagstestet som ett "rörligt prov", dvs bara boka tid med en domare och alltså slippa vänta tills det är tävling igen. Då hade de ett förslag på dagtid en dag när jag inte jobbar, och jag frågade JOhan om han tyckte det var OK, men det tyckte han inte, han ville vara med. Kul att han fortfarande vill. Så nu ska vi träna själva en gång på ett sånt här lätt och färskt spår, kanske tog hon det inte på allvar eftersom vi har tränat på så svåra spår på sista tiden. Och sedan ska vi göra om det med en domare. Bra. Hoppas bara det funkar den gången...

Ja, när jag känner mig såhär lite nere så vill jag gärna skriva lite...

Egentligen är det fina dagar. Sensommarsol. Korna ligger nöjda i solen och idisslar, Göran har plöjt det mesta som ska höstsås och Janne och Erik turas om att köra med sladden och harven och försöka få kokorna att reda sig till en såbädd. När jag tittar ut genom köksfönstret och ser Erik med stora traktorn svänga runt på vändtegen och dra på igen över gärdet så förstår jag att om man har fått uppleva detta redan som femtonåring så blir det nog svårt att nöja sig med ett tråkigt inomhusjobb. Erik är lite småsjuk och hemma från skolan så mesta tiden ligger han i sängen och läser men jag kan inte stå emot hela tiden, att köra traktor en stund är ju inte så ansträngande. Ändå blir jag lite sur av det, det känns inte rätt. Mera sur blir jag av att jag inte riktigt har kommit igång med jobbandet. Jag har inte bokat upp mig och jag känner mig inte effektiv. Har satt upp lite staket här hemma. Jag försöker intala mig att det inte är någon fara, jag skulle ju börja lite försiktigt och snart rullar det nog på igen. Ändå känns det frustrerande. Jag borde väl ringa runt till folk, men vill inte riktigt? Nåja, lite har jag ju gjort och jag kan ta ut en kompdag.

Mest bekymmer har jag om Johan. Hans intresse för andra världskriget börjar kännas mer och mer oroande. Vi pratar mycket om det och ser på dokumentärTV tillsammans osv, men ändå verkar han hela tiden fastna på fel saker. Kanske bara för att provocera mig? Jag hittade igår ett uttalande som han gjort på Youtube som gjorde mig riktigt arg. Vi tog bort det och sedan fick han gå marsch i säng. Idag känns det bättre. Så länge vi kan prata och diskutera hoppas jag att det kommer att ordna sig.

Igår cyklade I-B och jag igen. Vi cyklade minst två mil och det gick bra. Lite mör i benen är jag dagen efter, men fötterna mår bra. Igår var jag också hos tandläkaren "ojdå, det är ju en massa frakturer här". Det var ju det jag hade sagt, att mina tänder ramlar i bitar. Detta kommer att bli en lång och dyr historia och man ska nog begära offert innan det drar igång...

Jag har ringt till sköterskorna på onkologen och frågat om det går att få porten spolad när jag ändå ska dit på måndag för mitt implantat. Jovisst, det går jättebra. Så skönt att det ordnar sig utan att jag behöver krångla mer med vårdcentralen.

I morgon är det dags för Johan och Zelda på viltspårsprov. Håll tummarna!!

Idag har jag jobbat ordentligt och då känner jag ju att jag inte är igång helt ännu. Vi gick från ko till ko - dräktighetsundersökningar, juverkoll, inte visat brunst, och till slut började jag bara undra om det inte skulle ta slut snart... Men det fungerar i alla fall, jag gör vad jag ska. Efteråt var jag så trött så jag började se dåligt igen. Jag är som en gammal häst, det tar längre tid att ta igen tappad kondition när man varit "avställd" en tid...Nu ska jag bara göra "småjobb" resten av veckan, och boka lite framåt.

I helgen ska Johan och jag och Zelda på Tävling i viltspår, med en riktig domare. Johan ser fram emot detta, måtte det gå bra!

Det börjar vara mörkt på morgonen när vi tar in korna. Nu längtar man efter att få stalla in dem. Lagårn ska tvättas först och det måste vi nog komma igång med i slutet av veckan. Jag ska försöka hjälpa Lennart med det, vissa år har vi tvättat i skift.

De har gjort om den här bloggportalen och plötsligt är det inte roligt längre. Jag kommer nog att sluta skriva, men låter bloggen ligga kvar ett tag. Stort tack till er alla som har stöttat mig genom det här året. Nu börjar livet igen efter stilleståndet. Jag har inte blivit klokare och inte uppskattar jag livets glädjeämnen mer eller tar vara på varje dag och allt sånt. Men jag har nog blivit lite lugnare, lite mer frid i sinnet på något sätt. Och så märker jag att jag tycker om folk omkring mig mer än förut. Alltså jag tycker att det är trevligt att umgås en stund med folk, dricka en kopp kaffe med folket på gården innan vi tar itu med kalvarna på besöket idag t ex. Förr var jag så nersliten att jag inte orkade bry mig om folk omkring mig.

Kanske borde jag börja med yoga eller så? Eller bara sluta med att sitta och hänga framför datorn och gå promenader istället. Städa lite mer och försöka få huset hemtrevligt. Det stora projektet är Gamla stugan - där har jag en vision och det är verkligen något att förverkliga. När det gäller vårt dataprogram så kommer hösten att bli intensiv vilken linje det än blir vi får att jobba med - bli uppköpta eller köra vidare i egen regi. Det är spännande. Det dataprogrammet är min första förverkligade idé. Jag får ju många idéer - jag måste alltid berätta dem för någon för annars gnager de i huvudet hela tiden. Idéer tycker inte om att vara instängda, de vill ut och pröva sina vingar. För det mesta så säger jag bara idén till någon som antingen inte förstår vitsen eller som säger "det går inte förstår du väl" eller så ser jag själv hur fånig den ser ut när jag har släppt ut den. Men dataprogrammet blir verklighet. Det existerar utanför mitt huvud (fast det inte är alldeles färdigt ännu).

Vi får se, kanske har jag blivit bloggberoende och kan inte låta bli att fortsätta ....

Dagens kalv föddes igår. Jag var hos kvigorna i hagen igår och då hade hon kalvat. Och en av de andra var redo för kalvning hon också. Vi som hade tänkt att vi skulle gå hem med dem över de tröskade gärdena, nu fick vi åka och hämta djurtransporten idag. Den svartvita kvigan som var kalvfärdig igår hade kalvat, henne hittade vi snart. Och de andra gick lugnt och betade i närheten. Men den helbruna kalven som jag ju bevisligen hade sett kvällen före (kortet tog jag då), den var totalt försvunnen. De gör ju så kalvar, de ligger och trycker nånstans i närheten. Så vi letade. Och letade. Och letade. Erik och Johan var också med. Till slut gav vi upp, efter ca tre timmar. Vi bestämde oss för att ta hem den svartvita och åka dit igen på kvällen. Medan Göran vände djurtransportten gick jag en sista sväng mellan några buskar - och där ligger kalven!! Han for upp förstås med full fart när jag närmade mig men jag gick från bortsidan så han skulle springa mot mamma och det fungerade. När vi skulle mota dem mot djurtransporten vände kon och gick rakt ut i buskarna igen. Hon gick tillbaks med kalven till samma ställe och muade bestämt åt den - här ska du vara. Det där beteendet ser man ibland på rådjur. Om man kör slåtterkross och får syn på ett kid som ligger i gräset och trycker och motar ut den därifrån så kan man få se rågeten gå ut med sin kid till samma ställe igen och stampa med foten - ligg still! Konstigt. Men vår kviga hade ju verkligen hittat ett väldigt hemligt och skyddat ställe åt sin kalv...

Nu är de i alla fall hemma allihop och båda kvigorna är mjölkade och de var så snälla. Janne och jag har nog mjölkat in närmre 500 kvigor vid det här laget räknade vi ut idag. Kvigan 698 Fabia är dotter till "Fia" som var Erik och Johans lek-kalv när de var små. De lärde henne att rusa på dem och stångas som en tjur. Och så red de på henne. Det var kul när hon var kalv men när hon blev äldre var hon ju odräglig. 698 är e. en ungtjur som heter 2290 Soukolo.

Jag har haft feber idag men nu är det bättre.