I natt hade Johans min-max-termometer nytt rekord vad gäller utetemperatur, -28. Nog för att vi visste det skulle bli kallt, men ändå. Det är så kallt att jag har stått på huvudet i skräppåsen och hittat gammalt ludd från torktumlaren som jag har petat in i springorna vid den otäta ytterdörren... Idag blir det ingen skidåkning.

Jag har mjölkat, det var jättekul. Jag mjölkade förra helgen också, det var så tråkigt att aldrig få mjölka. Lite trist måste det vara att ha robot och bara få göra de tråkiga jobben, köra fram foder och sånt, och inte få mjölka.

Inget besked blev det om jobbet. Nästa vecka ska hon höra av sig...

Verkligen skönt att inte ha jouren ikväll. I början tyckte jag det var skönt med snö som ligger kvar. Men nu räcker det faktiskt. Vägarna blir svårare och svårare att åka på. Som tur var hade jag inte så många resor idag, det tar dubbelt så lång tid som vanligt att åka mellan gårdarna. Idag mötte jag en timmerbil och fick backa nästan en kilometer. I måndags höll jag ut lite för en gående och vips vek "vägkanten" ner sig och ytterhjulet skar ner bilen i diket. Vi stannade mjukt i en snödriva. Det var på morgonen på väg hemifrån och jag hade inte hunnit så långt så det var bara för Erik att springa sista biten till skolbussen, och jag fick börja gå hemåt igen och hämta en traktor. I fredags hade vi riktig dramatik här hemma när en av timmerbilarna stjälpte mitt i natten. Ingen skadad som tur var. I natt ska det komma ca 25 cm snö plus att det blåser rejält så i morgon blir det nog inte heller så kul.

I går var det fika med några av "cancertjejerna". Tänk att tiden kan gå så fort. Vi hinner lagom komma igång att prata känns det som och så har det plötsligt gått flera timmar. Väldigt viktigt tror jag att kunna få prata med de andra i samma situation. Man hinner tänka så mycket och de andra i familjen kan inte alltid hänga med i svängarna. Särskilt nu när Göran och killarna känner det som att jag är frisk igen tycker jag inte att det känns riktigt rätt att börja prata cancer här hemma. Men jag är ju fortfarande en cancerpatient och kommer att så vara länge till. Förmodligen "för alltid". Även om de tankarna numera trängs med en massa andra vardagstankar. Telefonsamtal som ska ringas, bakterieodlingar som ska läsas av, utvecklingssamtals- och tandläkartider som ska passas. I morgon eftermiddag ska det vara möte på jobbet och då får jag förmodligen besked om hur det ska bli framöver?

Idag begravs Petra. Jag tänder ett ljus för henne. Och tar bort länken.

Nu måste jag vara lite mer nyanserad. Nu har jag sett min skog igen i dagsljus och det visade sig att Göran när han hade insett hur besviken jag blev faktiskt pulsade iväg genom snön och hejdade maskinföraren. Och faktiskt stod det i hans anvisningar att han skulle spara tall och löv. Han hade bara tyckt att det var dumt att spara tall på så bördig mark eller hur det var. Så resterande parti blev avverkat så som jag önskade. Och om vi nu dessutom betar det med korna så tror jag att det både kan bli vackert och kanske en och annan kantarell. Dessutom måste det sägas att biologen som visade oss nattviolerna gjorde en svepande gest med armen och sa "alla träd ska bort". Så det är inte lätt för Göran att göra alla till lags...

Sportklubben har kört med en skidspårsskotare och Erik har lovat att följa med mig i spåret med de nya skidorna. Om jag tömmer kattlådan åt honom... Så det ska jag göra. Kram på er.

Det är mycket som hänger i luften nu. Jag har inte fått något besked om jobbet ännu, det har heller inte dimpt (konstigt ord det blev) ner något avtalsförslag gällande dataprogrammet i min mailbox. Dock verkar det nu som om vårt dataprogram kommer att bli väl mottaget hos Den Stora Föreningen, men inget är klart och man undrar..

Jag försöker jobba på men det känns tungt. Rastlös blir jag också av all denna osäkerhet. Försöker intala mig att det är jag själv som är den enda som kan se till att jag inte får dåligt samvete om jag inte riktigt jobbar på max hela tiden. Det går rätt bra, jag är av naturen lat... När jag har hemmadagar så tar jag en tur med skidorna, det är härligt och jag har faktiskt förbättrat min tid på "mossrundan" från 21 till 17 minuter. Så det så. Fast det kanske beror på bättre glid nu när det bara är åtta minus, varmt och skönt. Vikten är nog oförändrad tror jag, vågen har gått sönder så jag vet inte. Den tålde bara 130 kg... Jag misstänker att Erik hoppade på den för att testa. Här måste jag nog nämna att jag var åtminstone aldrig uppe på tresiffrigt ens när jag var som mest uppsvullen under behandlingarna. Men det var ganska nära..

Idag är jag ledsen för att jag sörjer min skog, backen just bakom huset. Där jag gick en runda varenda dag under behandlingstiden. Jag visste att det skulle avverkas men jag trodde att vi var överens om att de bara skulle ta granarna och låta tallarna och lövet vara kvar. Skogvaktaren höll tillochmed med mig. Men nu är det jämnat med marken alltihop. Någon enstaka ful "högstubbe" och en penig björk är allt som återstår. Borta är mina nattvioler, kantarellställen, smultronställen och promenadstigar. Göran påstår att vi ska beta alltihop och han var tvungen att hugga så mycket för att det inte får vara mer än 60 träd per hektar. Ha! Visserligen har jag betat den skogen med hästarna, men något betesstöd kommer den aldrig att bli berättigad till. Åh, jag har fortfarande en bild på näthinnan av Yora när hon stod med sin fölunge under stora granen och gnäggade och gnäggade när jag kom från BB med Erik. Hon hade rymt från sina skötare men hon hörde min röst.

 Värst av alltihop är att de stora fula granarna utmed diket bakom trädgården, de som jag verkligen ville ha bort för att de skymmer sikten, de står kvar minsann! Jag tror jag ska smyga mig ut med en motorsåg och åtgärda den saken. Jag är så sur för detta så jag tänker inte ens gå ut till lagårn ikväll, de får klara sig bäst de vill.

Minus 25 grader är faktiskt kallt. Igår hämtade jag de nya skidorna och tänk, jag fick med mig killarna på en åktur! Härligt. Men idag är det för kallt för sådana övningar. En liten hundpromenad var nödvändig för de blir så rastlösa annars. Med en gammal buff som balaclava (jag har lärt mig många nya ord det senaste året, "regress" är det vackraste) under mössan, fyra tröjor under vinterjackan och långkalsonger under termobyxorna så gick det alldeles utmärkt. Och solen lyser och det är gnistrande vackert.

I lagårn går det bra nu. Erik och Lennart monterade isrivaren i tornet och sedan dess går det klockrent. Jättefint ensilage också, vi är inne i förstaskörden nu. Det steg i tanken med 300 liter på en vecka, nytt ensilage, några nykalvade kor och att vi började med rågveteinblandning i spannmålen, det gjorde susen minsann. Några bakslag dock - den ena J Valon kvigan som kalvade i augusti har trampat sig på en framspene. Vi mjölkar inte den spenen nu men hon är ändå arg som ett bi när man ska mjölka. Jag måste gå ut och mjölka henne varje gång på helgerna för Göran vägrar och Lennart blir också glad om han slipper ibland. Hon kommer säkert att få mastit, om vi inte hinner skicka henne innan dess, slaktbilen kommer på måndag. Lite surt för hon är dräktig med Linné och mjölkade runt 40 liter fram till för någon vecka sedan. Men hon har varit lite smådum att mjölka hela tiden och nu går det inte längre.

Våra K Lens får lite svullna haser, de är så grova i benen. Men inte 690, hon som kalvade in förra året, hon är jättefin. (Jurist som mf). Vår A Linné, 694, är i toppform och mjölkade 50 liter nu på provmjölkningen. Vi var ju lite besvikna på henne förra året för att hon mjölkade så dåligt fast hon har så duktig mamma. Men nu visar hon att hon duger, jättesnygg är hon också.

Nu ska jag ägna mig åt handledningen till vårt dataprogram igen...

     En gnistrande vinterdag. Allt blir så vackert i snö. I vanliga fall är det svårt att njuta av att det är vackert för jag ser bara en massa saker jag borde göra. Staket som borde lagas, småskrot som borde samlas ihop osv. Men nu syns det inte, och inte kan man göra något heller även om man ville. Det är bara att njuta av allt det vackra. Jag tog med mig kameran på hundpromenaden. Längtar bara efter skidor. Mina gamla skidor gav upp förra året. Nu har jag bestämt mig för att köpa nya, synd att det inte redan är gjort. Inte fick jag med mig killarna till Kisa för slalom heller. Trist, fast i hemlighet var det ju lite skönt också... Men en tur på längden hade varit toppen idag. Jag tänker ibland på hur fint det var i Malung med all skidåkning där, och så fanns det ett ställe där man köpte varm choklad efteråt. Sånt har vi inte här. Men snö, det har vi!

Jag ser fram emot 2010, det har alla förutsättningar att bli bra mycket bättre än 2009. Hoppas det blir så också, för er allihop!

Tack Eva-Lena för det jättegulliga julbrevet!

Det känns som om det är en riktig nystart nu. 2009 var för mig ett "borttappat" år men ändå inte. Och nu känner jag mig som om jag har rest mig ur askan. Jag har vunnit första ronden. Det är bara det lilla problemet att man kan inte veta säkert. Det finns ingen domare som skipar rättvisa. Och man kan inte se min dolska motståndare. Kanske är han utslagen för gott, helt borta, kanske ligger han bara avdomnad och samlar kraft till nästa rond. Jag tänker inte så mycket på det nu längre, det finns så mycket i vardagen som kräver min uppmärksamhet. Inte hade jag väl kunnat tro för ett år sedan att jag idag skulle stå inför ett sådant genombrott, både med vårt dataprogram och snart kanske med nytt jobb.

Det har varit mycket på radio idag om hur svårt det är för cancerpatienter att komma igen efter sina tuffa behandlingar, och hur lite hjälp de får. Lite hjälp kan jag verkligen hålla med om, det har inte varit på tal att jag skulle få någon rehabilitering eller så. Någon kurator har jag heller inte sett till eller blivit erbjuden. Sjukskrivningen tog slut och sedan var det bara att köra på igen. Som tur var har det ju fungerat skapligt. Fast visst är det så att jag måste tänka på att ta det lugnt. Och så måste jag tänka på att inte få dåligt samvete om jag inte gör så många knop alla dagar. Det är ju viktigare att det håller i längden.

2009 slutade i tragik. Petra visste att hon inte helt hade vunnit första ronden när vi träffades på fika förra vintern. Hon hade en metastas i ett nyckelben. Men hon såg så frisk ut och var en så lugn och trygg tjej. Aldrig hade man kunnat tro att "herr C" skulle resa sig så snabbt och med sådan kraft. Jag har haft en länk till hennes blogg härifrån, eftersom jag tyckte så mycket om henne och eftersom hon länkade till mig. Den får ligga kvar, det känns inte rätt att ta bort den. Jag tänker på hennes familj som har mist en sådan pärla. Förlamande.

Måtte ni nu alla hålla er friska hela 2010!!!! Det är vad jag önskar mig av det nya året. Kramar från Ylva