Det är mycket som hänger i luften nu. Jag har inte fått något besked om jobbet ännu, det har heller inte dimpt (konstigt ord det blev) ner något avtalsförslag gällande dataprogrammet i min mailbox. Dock verkar det nu som om vårt dataprogram kommer att bli väl mottaget hos Den Stora Föreningen, men inget är klart och man undrar..

Jag försöker jobba på men det känns tungt. Rastlös blir jag också av all denna osäkerhet. Försöker intala mig att det är jag själv som är den enda som kan se till att jag inte får dåligt samvete om jag inte riktigt jobbar på max hela tiden. Det går rätt bra, jag är av naturen lat... När jag har hemmadagar så tar jag en tur med skidorna, det är härligt och jag har faktiskt förbättrat min tid på "mossrundan" från 21 till 17 minuter. Så det så. Fast det kanske beror på bättre glid nu när det bara är åtta minus, varmt och skönt. Vikten är nog oförändrad tror jag, vågen har gått sönder så jag vet inte. Den tålde bara 130 kg... Jag misstänker att Erik hoppade på den för att testa. Här måste jag nog nämna att jag var åtminstone aldrig uppe på tresiffrigt ens när jag var som mest uppsvullen under behandlingarna. Men det var ganska nära..

Idag är jag ledsen för att jag sörjer min skog, backen just bakom huset. Där jag gick en runda varenda dag under behandlingstiden. Jag visste att det skulle avverkas men jag trodde att vi var överens om att de bara skulle ta granarna och låta tallarna och lövet vara kvar. Skogvaktaren höll tillochmed med mig. Men nu är det jämnat med marken alltihop. Någon enstaka ful "högstubbe" och en penig björk är allt som återstår. Borta är mina nattvioler, kantarellställen, smultronställen och promenadstigar. Göran påstår att vi ska beta alltihop och han var tvungen att hugga så mycket för att det inte får vara mer än 60 träd per hektar. Ha! Visserligen har jag betat den skogen med hästarna, men något betesstöd kommer den aldrig att bli berättigad till. Åh, jag har fortfarande en bild på näthinnan av Yora när hon stod med sin fölunge under stora granen och gnäggade och gnäggade när jag kom från BB med Erik. Hon hade rymt från sina skötare men hon hörde min röst.

 Värst av alltihop är att de stora fula granarna utmed diket bakom trädgården, de som jag verkligen ville ha bort för att de skymmer sikten, de står kvar minsann! Jag tror jag ska smyga mig ut med en motorsåg och åtgärda den saken. Jag är så sur för detta så jag tänker inte ens gå ut till lagårn ikväll, de får klara sig bäst de vill.

 

mor

15 januari 2010 22:13

Å, jag förstår din saknad efter kantarellställen och annat - jag minns hur sorgligt det var när våra bästa ställen i Överlida försvann, och när utsikten över Trollsjön inte längre var vad den varit.
Men jag vill bestämt opponera mig mot att du skulle vara "av naturen lat".
Så har jag också trott om mig, men det är inte så; vi är flitiga som myror, vi har bara så stora krav på oss. Älskling, släpp kraven och glöm allt om dåligt samvete!
Ha det så skönt som du någonsin kan!
Många kramar från mamman som tänker på dig hela tiden och blir så glad när du hör av dig.

 

far

16 januari 2010 13:35

Ylva!
Jag känner med dig. Kantarellbacken som var så härlig. Så synd. Tyvärr kan jag inte ge dig någon tröst. Möjligen kan
du hitta en annan liknande plats en bit bort. Jag har själv varit med om något liknande. När jag flyttade hit där jag bor valde jag den här lägenheten för att det var så vackra blommande buskage utanför fönstret med insekter och småfåglar, människor som solade och picknickade på gräsmattan, levande helt enkelt. En dag var allt jämnat med marken. Någon hade ringt och klagat över att ett träd skuggade deras balkong. En entreprenörfirma fick i uppdrag att ta bort alltihop. Det var c:a 6 år sedan och jag saknar buskarna varje dag. Nu är det knappast några fåglar vid mitt fågelbord, bara några trogna rödhakar som kommer dagligen och äter talgboll. Men du ser inte den borttagna skogen från köksfönstret. Kanske en tröst? /far

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

     Nu är jag ägare till en halv häst och det blir nog roligare än vad jag har trott, jag gillar den lilla som är dotterdotterdotter till Yora och har precis samma blick. Nu ska vi bekanta oss och det lär ta ett tag. Jag känner mig inte helt bek...

Kläm, tjejer, kläm! Jag är helt övertygad om att de flesta brösttumörer är självupptäckta. ...

Hade tänkt att jag skulle ägna den här dagen åt att jubla över att jag är frisk igen. Men jag tänker mest på dem som inte fick uppleva den. Erica/lilltån som fick sin sista (trodde vi) behandling samtidigt som jag. Petra. De fattas nu när jag skriver...

Idag för ett år sedan fick jag min sista cellgiftsbehandling. Det känns otroligt länge sedan. Nu är jag återigen mitt i livet, allt går i rasande fart och inget hinner jag av det jag borde. Det hade jag faktiskt aldrig kunnat tro, att det skulle gå a...

Idag har jag varit på läkarbesök. Jag trodde det var någon sorts summering efter mammografin jag var på häromveckan men så var det inte alls. Jag skulle inte ens ha varit på den för det var en rutinmammografi och jag ska gå på en mer omfattande (med ...