mor

11 december 2009 18:48

Åh, en sån SORG!
Erica/lilltån blev som en sorts vän till mig också, och jag beundrade henne också så mycket. Hon hade en sån kraft att ge till andra, fast hon hade det så svårt själv.
Livet är inte rättvist!!!
Många kramar från mamman som tänker ...

elisabeth

12 december 2009 13:31

Kramar !!!

Åsa

14 december 2009 11:30

Nej!!! Kan vi nu äntligen slå fast att det finns inget som heter att något är meningen, eller ödet.
Jag är väldigt ledsen.

Eva

15 december 2009 15:25

Hej Ylva!

Du behöver inte publicera det här om du inte vill, men jag kan inte låta bli att skriva till dig. Även om jag inte kände Erica alls, utan bara läste om henne på din blogg, så känner jag mig väldigt berörd av hennes bortgång. Jag förstod inte alls att hon var så illa däran…
Jag förstår om livet känns tungt och att sorgen drar en nedåt. Ibland känns det som att man inte vågar leva. Rädslan finns hela tiden flåsande i nacken på en och man bara väntar på att det hemska ska slå till igen. Man vågar inte riktigt tro att man själv ska ha den stora turen att (kanske?) klara sig, när de som finns nära dör av den här fruktansvärda sjukdomen. (Jo jag vet att alla dödliga sjukdomar är lika hemska, men det är något som får mig att känna mig ”märkt” av cancern.)
Jag vet inte om det framgick av min gamla blogg att både min man och jag drabbades av cancer inom loppet av ett halvår. Min mans syster (hon var ett stort, stort stöd när jag var sjuk), har spridd bröstcancer och vi vet inte hur länge vi får behålla henne? Jag nästan skäms när jag tänker på att både jag och min man kanske har många år kvar och hon bara är med en kort tid till. Jag tänker ständigt på hennes familj, framför allt på hennes yngsta dotter som bara är 17 år.
Och så tänker jag på mina egna barn, som väl är precis lika gamla som dina? Hur skulle de klara sig utan sin mamma? Hur rädd är man inte för deras skull? Samtidigt förstår jag att man inte får gräva ner sig i grubblerierna. Om vi mammor gör det, hur blir då barnens liv? Meningen med livet kanske är så enkel som att vara mamma här och nu? Att försöka leva med dem så länge som möjligt med så mycket kvalitet som möjligt? Fast när man är tillbaka i ekorrhjulet känns det inte som om det är så mycket kvalitet ändå! Som tur är har jag inte så mycket tid att grubbla när barnen är i min närhet, det är på nätterna och i mina ensamma stunder som tankarna far. Och på jobbet hinner man knappt tänka alls ;-) (Vilken tur att man har ett jobb!)
Var rädd om dig!
Eva (fd lady-in-wig)