Det började ganska bra, jag hittade en radannons i tidningen som var en perfekt julklapp till Johan och bestämde mig för att åka till stan redan idag på förmiddagen.  Några ärenden hade jag på IKEA också, soffbord och matta  och kanske någon skrivbordsstol. Snabbt och lätt. Fast så snabbt är det ju aldrig på IKEA, man måste fundera lite och en lördag är det massor av folk förstås.

 Jag möttes i entren av ett jätteuppbåd av Rosa Bandet. Man kan tycka att jag borde vara superpositiv till Rosa Bandet, det handlar ju om att samla in pengar just till mig och mina medsystrar. Såklart att jag är jättetacksam att så många engagerar sig så ivrigt. Men jag blev tvungen att gå en lång omväg för att inte börja gråta, vet inte alls varför egentligen, det var en gimmick med en massa rosa  ballonger och sånt och hade ju inte alls med mig att göra. Och minuterna innan hade jag varit helt frisk och bara tänkt på mina stundande inköp. Tydligen är jag fortfarande väldigt sårbar. Igår fick jag veta att en av mina forumsystrar, Ann-Kristin, har gått bort. Jag tänkte på henne och det hon har gått igenom och det har väldigt lite med rosa ballonger att göra. Men vem vet, kanske blir jag en dag så stark att jag står där på IKEA och samlar in pengar till Rosa Bandet.

När jag kom hem var det ösregn och det hade täppt sig i rören från fläkten. Det handlade om att stå i skopan och öppna i skarvar mellan rören och försöka rensa. Tungt och kallt och blött och dessutom nästan omöjligt. Flera gånger höll vi på att ge upp och till slut var vi nästan osams men vi bet ihop och Erik är otroligt envis. Tänk att det lyckades!! Flera timmar försenat fick korna sin nästa fodergiva och jag bytte om till en torr overall och började mjölka medan Göran kämpade vidare i regnet med att återställa allt. Vissa dagar är värre än andra som sagt.

 

mor

4 oktober 2009 18:12

Älskling, NATURLIGTVIS är du sårbar och kommer nog att vara det länge än. Fast på annat sätt har du blivit starkare av det du varit med om.
Jag råkade också ut för de där rosa ballongerna i går och blev också illa berörd i stället för glad som de välment avsåg.
Det är längesen du ringde - jag längtar efter det.
Kramar från mamman som tänker på dig och dina medsystrar hela tiden. En särskild hälsning till Erica/lilltån!

 

Erica/Lilltån

4 oktober 2009 18:45

Ja du kära lilla vän!

Den här sårbarheten du pratar om, den kommer aldrig vända oss ryggen, hur mycket vi än försöker. Vissa dagar är den mer påtaglig än andra.
Det är inget fel i att känna att gråten är på väg eller att man gråter, även om det inte har med en själv att göra.
Jag blir väldigt sentimental periodvis och kan gråta så in i, men på någotsätt är det skönt, jag tror våra kroppar behöver det när vi varit igenom det vi varit.

Varma Kramar Erica

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

     Nu är jag ägare till en halv häst och det blir nog roligare än vad jag har trott, jag gillar den lilla som är dotterdotterdotter till Yora och har precis samma blick. Nu ska vi bekanta oss och det lär ta ett tag. Jag känner mig inte helt bek...

Kläm, tjejer, kläm! Jag är helt övertygad om att de flesta brösttumörer är självupptäckta. ...

Hade tänkt att jag skulle ägna den här dagen åt att jubla över att jag är frisk igen. Men jag tänker mest på dem som inte fick uppleva den. Erica/lilltån som fick sin sista (trodde vi) behandling samtidigt som jag. Petra. De fattas nu när jag skriver...

Idag för ett år sedan fick jag min sista cellgiftsbehandling. Det känns otroligt länge sedan. Nu är jag återigen mitt i livet, allt går i rasande fart och inget hinner jag av det jag borde. Det hade jag faktiskt aldrig kunnat tro, att det skulle gå a...

Idag har jag varit på läkarbesök. Jag trodde det var någon sorts summering efter mammografin jag var på häromveckan men så var det inte alls. Jag skulle inte ens ha varit på den för det var en rutinmammografi och jag ska gå på en mer omfattande (med ...