SMHI har återigen varnat för snöoväder med stora snömängder och blåst. Inte i onödan heller, idag är jag glad om jag tar mig fram och tillbaks till lagårn, något mer är inte att tänka på. Tur man inte har jouren denna helgen. Varje dag står det i tidningen om maskinhallar och lagårdar som rasar under snömassorna. Vad kan man göra mer än hålla tummarna? Ta hit en grävmaskin och skrapa tak?? Mest oroliga är vi för nya maskinhallen, där är ju stort spann i takstolarna. Och utbyggnaden av lagårn som vi gjorde över ungdjursavdelningen. Och gamla stugan.. Vågar inte tänka på hur många ton snö som ligger överallt. Måtte ingen stå ivägen när det börjar rasa ner.

I morgon ska killarna och jag till Branäs med "Happarna" föreningen för familjer med hörselskadade barn. Inte jättelockande att ge sig ut i det här vädret, varken bilresan eller själva skidåkningen känns som något man längtar efter. Jag undrar mest hur jag ska orka. Men nu ska det bli av. Och jag har ju i alla fall min plånbok! Slarv slarv i torsdags och den låg kvar i Kisa. Tack Anette som hittade den på golvet på kontoret där! Jag har ju alltid varit hopplös på att glömma saker överallt och även glömma vad jag borde göra. Men på sista tiden har det blivit ännu värre. Jag går som i en dimma och bara undrar varför jag överhuvudtaget ska försöka uträtta något när det ändå bara blir skit av alltihop. Kan det bero på Tamoxifentabletterna? Eller är det en vinterdepression som rullar in? Jag har ju försökt se till att jag får dagsljus och motion hela tiden, men kanske inte tillräckligt?

I morse fick jag avliva min fina fina 505, vår stolthet med 88 poäng i helhet och 75 ton mjölk. Hon blev mormorsmor i höstas och vi gladde oss åt att snart ha fyra generationer mjölkande i samma familj, de är alla otroligt vackra och jätteduktiga mjölkkor. 505 kalvade i tisdags och det gick bra (tjurkalv tyvärr) men dagen efter lade hon sig i kalvförlamning och sedan kom hon aldrig igång fast hon reste sig då och då i början. Inget fel på henne som syntes, juvret ok, inget fel med magen. Men hon blev bara sämre och i morse låg hon platt på sidan. Inte ofta jag gråter över en ko men vi är alla jätteledsna.