Verkligen skönt att inte ha jouren ikväll. I början tyckte jag det var skönt med snö som ligger kvar. Men nu räcker det faktiskt. Vägarna blir svårare och svårare att åka på. Som tur var hade jag inte så många resor idag, det tar dubbelt så lång tid som vanligt att åka mellan gårdarna. Idag mötte jag en timmerbil och fick backa nästan en kilometer. I måndags höll jag ut lite för en gående och vips vek "vägkanten" ner sig och ytterhjulet skar ner bilen i diket. Vi stannade mjukt i en snödriva. Det var på morgonen på väg hemifrån och jag hade inte hunnit så långt så det var bara för Erik att springa sista biten till skolbussen, och jag fick börja gå hemåt igen och hämta en traktor. I fredags hade vi riktig dramatik här hemma när en av timmerbilarna stjälpte mitt i natten. Ingen skadad som tur var. I natt ska det komma ca 25 cm snö plus att det blåser rejält så i morgon blir det nog inte heller så kul.

I går var det fika med några av "cancertjejerna". Tänk att tiden kan gå så fort. Vi hinner lagom komma igång att prata känns det som och så har det plötsligt gått flera timmar. Väldigt viktigt tror jag att kunna få prata med de andra i samma situation. Man hinner tänka så mycket och de andra i familjen kan inte alltid hänga med i svängarna. Särskilt nu när Göran och killarna känner det som att jag är frisk igen tycker jag inte att det känns riktigt rätt att börja prata cancer här hemma. Men jag är ju fortfarande en cancerpatient och kommer att så vara länge till. Förmodligen "för alltid". Även om de tankarna numera trängs med en massa andra vardagstankar. Telefonsamtal som ska ringas, bakterieodlingar som ska läsas av, utvecklingssamtals- och tandläkartider som ska passas. I morgon eftermiddag ska det vara möte på jobbet och då får jag förmodligen besked om hur det ska bli framöver?