Nu börjar jag känna det som om jag kommer loss ur cancerträsket. Sakta släpper dyn sitt grepp om stövlarna och jag vinglar mot fastare mark. Ser allt som måste göras och börjar bita ihop för att ta itu med vardagen och få krafterna att räcka. Det som är så jobbigt är att inte alla de andra får gå här med mig. Alla "cancertjejerna" som jag lärt känna i datorn under året. Jag bara lämnar dem bakom mig, där sitter de fortfarande fast i leran, några av dem sjunker djupare och djupare, och jag bara klafsar vidare och vill inte se mig om för då blir det ju bara värre.

Det är så fruktansvärt orättvist. Jag tycker cancern verkar slå extra hårt mot de kloka och goda människorna, de som tappert bär sina plågor, som är så viktiga och älskade, som är fulla med omtanke om medmänniskan. Det är en omåttligt grym sjukdom, skoningslös mot vissa, och helt slumpartat - ibland kan den plötsligt släppa någon ur sitt grepp. Det är väl bra i och för sig, att man kan hålla hoppet uppe. Också så grymt tycker jag att man ska vara så medveten om vad som händer hela tiden, klar i huvudet och klok ska man planera för sin egen död - vad händer med barnen, hur ska begravningen vara..

Varför ska just jag få slinka ur greppet? Jag som är en gnällig tråktant och som inte kommer att använda tiden till några goda gärningar utan bara kör på som förut? Jag känner mig skamsen och orkar just nu inte ens logga in på cancerforumet. Inte för att jag tror att någon missunnar mig att vara frisk. Det är bara det att jag vill att alla ska få vara friska.

Jag har läst i Socialstyrelsens riktlinjer för bröstcancerbekämpning och ser att jag bedömts ha måttlig till hög risk för förtida död. Och att man kostat på mig olika standardåtgärder som bedöms ha låg till måttlig kostnad per vunnet levnadsår. Så om jag jobbar på ett tag till och betalar rejält med skatt så kanske att det går ihop sig i alla fall. Jag har ju funderat en del på det, om jag är lönsam egentligen.. Jag har en hel del studieskulder och kommer nog inte att hinna betala tillbaka alltihop. Och nu denna dyra behandlingstid. Dessutom har jag fått barn som kostar landstingets hörselvård en hel del, och assistent i skolan till Johan, m.m Men barnen kanske ska belasta sitt eget konto? Och om jag får en förtida död så sparar man ju in en del av pensionspengarna...

I början av min sjukdomstid så kände jag det som om jag genast måste ordna upp hela livet. Nu måste livet levas optimalt! Krafterna fanns inte riktigt för detta, och inte viljan heller. Framförallt så vet jag inte riktigt vad det optimala är. Man måste ju liksom ha en vardag och sköta den, man måste jobba och städa och sånt, det kommer man knappast ifrån. Mitt liv innehåller ju också många goda stunder, igår t ex så gick Johan (tänk vad roligt att han följde med!) och jag ner till Erik med matsäck. Erik hade stannat traktorn och gick runt plogen med tumstock för att ställa in den ännu bättre. Han kommenderade mig - håll här - sänk nu osv. Till slut var han nöjd och vi satt alla tre i solen och åt mackor och drack färsk mjölk medan hundarna lekte. Sedan satt Johan och jag kvar en stund och pratade medan Erik körde igång. Han ville helst köra till det blev mörkt, han ville köra med lyse på traktorn... Men gärdet tog slut innan dess...

Eller idag när Johan, Göran Janne och jag kom gående med fyra högdräktiga granna kor som vi hämtat på ett skogsbete och släppte in dem på det goda gräset på Byängen. Jag är faktiskt nöjd med mitt liv. Att tiden inte riktigt räcker till är ju inte så konstigt när man försöker leva två liv på samma gång, vara både bonde och veterinär samtidigt. Och jag vill inte släppa någotdera. Jag tror inte att jag har förändrats särskilt mycket av det här året. Mindre benägen att hänga upp mig på småsaker har jag nog blivit, men jag har nog aldrig varit så jobbig med det. Lite lugnare känner jag mig, det spelar inte så stor roll längre om inte allt blir gjort så bra som möjligt, jag har fattat att jag ändå inte orkar bry mig.

Visst kan jag önska att livet blev annorlunda. När jag läser om folk som tillsammans med sin stora kärlek lever i självhushåll, har två kor, fyra getter och en nordsvensk som de kör med i skogen. De kör förresten med hästen i lantbruket också och där odlar de alla sina rotfrukter, sitt dinkelvete och sin plommonmarmelad. Barnen får rida sin ponny till skolan och stickar sina egna kläder och leker med kottar och kattungar och vet inte vad tv-spel är. Då blir jag avundsjuk. Så hade jag velat leva. Men hur länge hade det fungerat? Och förresten så faller det på första meningen "tillsammans med sin stora kärlek". Jag har aldrig träffat någon som har velat leva så med mig. Inte lär jag göra det heller..

Jag har just nu börjat läsa en bok som heter "munken som sålde sin Ferrari" och jag måste säga att hittills tycker jag det verkar vara rena dravlet och inget som alls inspirerar mig. Överdrifter åt alla håll. Inte nog med att man får en inre frid, man blir tjugo år yngre också, och jättesnygg!!

Visst kan jag ibland längta efter lugnare tider. Ett ensamt boende, kanske skriva ner den där "berättelsen" som jag har i huvudet,  gå på promenader med hunden och vara barnvakt åt barnbarnen. Har jag tur och klarar mig från förtida död tillräckligt länge så kommer jag kanske dit. Men förtjänat det, det har jag nog inte. Men det handlar ju inte om det, det handlar om tur, inte om rättvisa, det har jag förstått. Jag har inte varit någon särskilt god människa och jag har satt min egen bekvämlighet först många många gånger. Det är svårt att leva rätt. Man får försöka att undvika de grövsta misstagen. Om man ser dem...

Även igår blev det en lyckad dag, Janne tröskade havre på slantgärdet och hann klart hela gärdet innan regnet kom!! Jättefin havre, fast den inte var besprutad. Nästan skönt med regn sedan, nu kan vi ta det lite lugnare, bara sköta lagårn. Men vi måste hämta hem några närkalvade kor och kvigor i olika hagar. Knappt att det känns som om man orkar det nu, dock. Jag har ju varit igång ordentligt i flera dagar och nu känner jag mig helt "urblåst". Det finns så mycket jag borde göra nu sista veckan innan jag börjar jobba, men idag har jag plötsligt inga krafter kvar... Och benen värker.

Jag har ju också varit engagerad i fallet med de halta kalvarna och pratat i telefon med experter och grubblat själv. Väntar på provsvar, men nu har jag en rätt hållbar idé om vad man kan göra, tror jag...

Idag är det sol igen och det är ju bra så inte den fina havrehalmen blir förstörd.

Ännu en fantastisk dag. Janne har tröskat allt korn här hemomkring nu, och det ger så bra! Och håller 14% vattenhalt!! Knappt att det behöver torkas ens, som tur är, för då kan Göran flytta det vidare vartefter. Men han börjar vara väldigt stressad nu, han måste ju hålla Janne med tomma vagnar hela tiden.

Bilden är från samma gärde som vi har följt hela tiden, tillochmed bilden på såmaskinen var därifrån. Nu är det alltså tröskat.

Jag var i lagårn på eftermiddagen idag också, i detta vädret måste Janne köra så mycket det går, så länge det går. 577 åt ingenting och det var en högersidig löpmage! Hon har ju varit krånglig emellanåt, men aldrig att det har plingat förut. Göran tyckte först inte att vi hade tid förrän i morgon, men när Lennart och jag var klara i lagårn kunde han komma loss en liten stund när han hade kört ut stora vagnen, och då gjorde vi lastmaskinstricket med henne. Plinget försvann, men jag vet inte om hon blev riktigt OK. Vi släppte ut henne och hon står mest bara och hänger.

Först efter detta skjutsade jag Göran till traktorn, och DÅ fick vi se att Johans cykel stod kvar i korset! Kl. 17.30 Han har väl fått skjuts hem av någon, tänkte jag, skickade ett sms "var är du?" och skyndade mig hem. "Ekängen" fick jag till svar. !!!  På vägen hem fick jag också ett meddelande från en busschaufför som hade hittat Johan på bussen. Och när jag kom in i huset ringde Johan så jag kunde tala om för honom att jag kommer och hämtar. Han hade somnat på bussen och missat hållplatsen! Väl framme i byn hade han vaknat men tänkt att han skulle sitta kvar och åka med bussen som ju alltid kör samma väg tillbaka. Men så icke just denna gång, den skulle till stan istället. Och när bussen svängde åt fel håll vågade Johan inget säga utan tänkte att den åker nog till stan och tillbaks hit igen. Men den fortsatte åt fel håll. Längst bort på nästa ändhållplats fick chauffören se Johan ensam kvar på bussen... Han kände igen honom och sedan startade ringandet. Det gällde för mig att hinna in till resecentrum innan bussen skulle avgå åt ett annat håll igen. Jag klarade det och allt slutade ju väl, men tänk på stackars Johan som åkte runt utan en aning om var han var. Nåja, nu är han den ende av karlarna i familjen som har åkt buss till stan, det har inte ens Erik gjort, så det så.

Inte alltid helt tryggt att ha skolungarna på reguljärbussar faktiskt. En av de första dagarna i sexan höll han ju på att sätta sig på fel buss, men då frågade han chauffören som tur var, och fick hjälp att komma rätt.

En fantastisk dag! Soligt och blåsigt, riktigt torkväder. Janne har tröskat hela skattgårdsgärdet och kornet ger så bra och är så torrt så det är långt över förväntan! Hela torken är full! Jag gick direkt till lagårn när jag kom hem, så att Janne kunde fortsätta att bara köra och köra.

Gården jag var på var verkligt fin och välskött, men tyvärr med stora problem med halta kalvar. Mina teorier jag haft innan jag kom dit höll inte, jag fick revidera alltihop redan när jag hörde anamnesen. Nu är jag mest inne på att det är ett smittproblem. Jag tog en massa prover, tillochmed jordprover på vackra strandängar utmed Bråviken. Tyvärr är jag totalt inkompetent när det gäller Culturette, jag har redan upptäckt att jag använde fel transportmedium... Hoppas det går att få vettiga svar ändå... Jag lyckades åtminstone också med att aspirera ett prov från en icke brusten böld (bilden), och det skickade jag i blodprovsrör så det borde väl gå att odla. Fast de var tama så fick vi söva kalvarna för att kunna hålla på med deras fötter.

Tyvärr är väl inte det största problemet att konstatera att det finns en smitta, det kan man redan nu säga ganska säkert. Problemet är hur man ska kunna hantera smittan, det är nödvändigt att få ner smittrycket och arbetsinsatserna på gården kommer att bli närmast orimliga hur man än gör.  

Mötet i skolan var nog bra. Framförallt för att lyfta fram vad som är extra svårt för Johan. Det är ju lite orättvist att den andra killen, som är utåtagerande, ska få mycket mer stöd än Johan som vänder sig inåt. Det höll alla med om. Förmodligen ska han få lite kortare dagar, ev. ha hemkunskap i en mindre grupp, ev. simträna (han kan simma 200 m. men de tycker han behöver träna mer ändå och det är ju bra), gå promenader och sånt istället för vissa lektioner så att han inte blir så trött i huvudet. Det låter ju jättebra. Och så pratade vi om var han kan vara på rasterna så att han slipper gå runt runt med nerböjt huvud  (jobbigare för Erik att se än för honom själv?). Själv ser han väldigt mycket fram emot skolstarten och det är ju bra. Annika, hans assistent, är tillbaka nu efter sin långa sjukskrivning och det är ju också bra. Nu hoppas vi på ett bra år, det kan vi behöva allihop!

Janne har varit och känt på kornet - det är tröskmoget nu!! I morgon drar han igång. Synd om Erik att skolan börjar precis just nu. Jag minns ett år när han fick vara hemma från förskolan den dagen när tröskningen startade, och han är fortfarande lika engagerad.

En intensiv vecka. Jag är så glad att det blev av. Det är en stor tillgång i livet, att få tillhöra detta gäng av syskon och syskonbarn. Johan har också deltagit mer än jag hade vågat hoppas.

Och så har vi sett ett fantastiskt fint föl...

Idag har jag varit i stan och fått implantat igen, det ska jag nu ha var 28:e dag i många år (att ta blodprov var såklart ingen vits, det trodde jag ju inte heller, nu när jag får dessa medicinerna så går det ju inte att se ifall jag är i klimakteriet eller ej).

Jag tog också hem spetsar och skär till plogen, och Erik och Göran har satt för traktorn och bytt spetsar. Sedan satte jag och Göran upp elstängsel runt magasinsgärdet där korna ska få beta tredjeskörden. Lennart hade redan satt upp trästolpar i hörnen så det var ett lätt jobb att sätta upp det sista. Göran fick köra med trådrullen på flaket, det tyckte han var en smart lösning. Det är Eriks idé från början och det är kul att det funkar så bra. Det är bara att köra ett varv på gärdet och gå bakom och sätta upp småstolparna! Ska bli härligt att se korna komma ut där i morgon bitti. Detta skulle ju varit gjort för längesedan men de har inte hunnit i veckan. Men de har börjat ge korna rundbalsensilage inne under mjölkning, jättegott!

Det har varit mycket strul medan vi har varit borta, kvigor på rymmen, trasig fodervagn mm, sånt som alltid händer just när det passar som sämst. Nu är läget under kontroll igen och det är ju huvudsaken. Gödseln är utkörd på vallar som ska plöjas upp och på den stora förstaårsvallen, den ska inte skördas mer i år.

638 Spira har kalvat. Tyvärr blev det en tjurkalv, e. G Edbo. Janne vill att jag ska fråga avelsansvariga om den är intressant som avelstjur, men det är nog ingen idé, hon har ju inget högt index. Men en fantastisk ko är det. Hon gör allt rätt och har aldrig varit sjuk. Man kan stå stum och bara beundra henne en lång stund. Hon har nu mjölkat 13660 kg ECM i snitt, på 1 år och 11 mån. Detta var hennes tredje kalv.

670 Krona har också kalvat och det blev förstås en kvigkalv. Fader är en ungtjur som heter Breeze. 670 Krona har Gothem som morfar och är själv e. Strandskogen. En lugn och trevlig liten ko som nu fick sin andra kalv.

Klövverkaren ringde i morse och ville att jag skulle följa med till en gård utanför Norrköping som har problem med kalvarnas klövar. Mystiskt. På onsdag ska vi dit. Jag har förgäves försökt få tag på lite expertis idag för att vädra några olika teorier om vad det kan vara. Jag har aldrig sett något liknande som det han beskrev.

I morgon är det möte på Johans skola. Jättebra gjort av dem att ställa upp på ett extramöte mitt i värsta skolstartsrushen! Hoppas det blir bra! Madelene kommer från hörselvården också - hon är verkligen fantastisk! Hon har ju dessutom "Aspergerkompetens" också så hon är ju en verklig tillgång.

Ja, nu är det förberedelser för Gotland som gäller. Janne och jag har varit och vittjat några kantarellställen, han tyckte att jag skulle ha med mig kantareller och det var ju en bra idé. Vi har inte hunnit plocka något tidigare i veckan men de fanns kvar. Våran sommargranne barnmorskan har tydligen inte varit där ännu, kanske avskräcker det att man måste gå genom kohagen...

Det har ju varit en hektisk vecka med en massa kalvningar och både ensilageskörd och höskörd. Men nu är ladorna fyllda och den sista lilla Rakuunakalven dricker bra i hink så hon klarar sig utan mig. Ingen ko har beräknad kavning i veckan som kommer. Möjligen kan 638 kalva, men det är inte säkert. Från Gotland kan jag ju inte åka om hon blir sjuk, men det finns ju faktiskt en veterinärstation i trakten.

När vi har kommit hem blir det mycket att tänka på. Skolan börjar, och jag ska på möte med Johans lärare och rektor inför sjuan. Jag har bett om det eftersom jag tycker att man behöver fundera på hur vi ska göra så att det fungerar bättre, så att han inte fortsätter att dra sig inåt. Och så kommer det några och tittar på gamla stugan, en byggnadsfirma som är specialister på att rädda gamla hus. Om de tycker att det är möjligt att göra något och kostnaden är rimlig  (man kan söka bidrag också) så blir det nog äntligen av. Fast först nästa år, de är redan fullbokade i år. Och så ska jag på möte med kommunens LSS-handläggare om detta med kontaktperson på fritiden. Jag vet inte så mycket om vad det innebär, men det ska jag få veta då. Tur att jag fick reda på vart jag skulle ringa, det fanns en person som var den rätta att prata med.

Nu dröjer det ju någon vecka innan jag skriver igen. Vi ses snart, kära syskon! Ni andra får ha det så bra, och jag önskar Erica/lilltån lycka till med strålningen. Må den vara snäll mot dig och elak mot vissa celler som bara ska dödas!!

Nu är det faktiskt fusk för det här är också gårdagens kalv. Jag var uppe på ett bete i skogen och tittade till 603, som skulle kalva om en dryg vecka. Vi har ju inte haft tid att hämta hem henne i allt detta skördande. Men hon hade just kalvat, och nu fick vi äntligen en kvigkalv e. Rakuuna! Nu tror jag inte vi har någon mer dräktig med honom så det var ju på tiden. Men vi fick ju en kviga i våras också, när 653 kalvade. 603 Orsa är e. Strandskogen, hon har mjölkat 11725 kg ECM på 2 år och 10 mån, alla prov i bästa juverhälsoklassen. En snäll och oansenlig liten ko som inte gör något väsen av sig. Dotter till 375 som var min favorit av våra Häradsköpskor, hon hade 5,6 % fett i snitt (!) och var jättesnygg.

Medan jag mjölkade så hann de både hämta hem ko och kalv och täcka plansilon. Och Göran vände hö. Idag har de kört in hälften ungefär, det blir nästan tusen balar till. Vilket klipp! Förra året var första gången vi provade att köra in hö som andraskörd och det gick så bra så det gav mersmak. Då var det för att vi hade så lite. I år är det tvärtom för att vi har så mycket ensilage redan så vi vill inte ha en massa rundbal också, då är det bättre med hö.

Jag har jobbat idag på förmiddagen. Hade ett besök bokat, och när jag var klar där så hade jag fått sms med förfrågan om jag kunde höra av mig till en annan gård bara en bit därifrån. Vilken service de fick, jag kom direkt! Så nu känner jag mig ganska nöjd. Det är roligt att träffa mina gamla "trogna kunder" igen. Och de är glada att se mig och säger att jag ser pigg ut och att jag är fin i håret... hmm.. Men det känns ovant att jobba och jag känner mig väldigt "ringrostig". Förresten skulle vi behöva en veterinär här hemma också för vi har fått höga celltal vi också. Det blir ju lätt så när det är många kor som håller på och sinläggs, och nykalvade samtidigt. Annars måste jag säga att för tillfället är våra kor i fin form. Klövarna mår mycket bättre nu när det är torrare ute, alla äter bra och snart ska de få nytt bete igen.

Och på kvällarna åker vi och badar Erik Johan och jag och hundarna.