Tranorna har kommit. De står förvirrade i snön och undrar om de har kommit rätt - såhär brukar det väl inte se ut?? Idag på morgonen åkte jag skidor på skaren, underbart! Inte såg det ut som Charlotte Kalla precis, men det är väl känslan som räknas? Nu har jag ställt undan skidorna.

Det stämde ju det där talesättet med mycket rönnbär som förebud till en sträng vinter. Minns ni hur otroligt mycket rönnbär det var i höstas? Och en sträng vinter blev det ju verkligen. Många rådjur har strukit med och då har vi ändå kört ut ensilage hela vintern. Men nu ska de väl klara sig de som är kvar. Nu har vi övervintrat och det är verkligen skönt. Snart kommer den tiden när allt ska göras på en och samma gång. Ovanligt kort tid kommer det att bli i år, vårbruk och ensilage i ett, alla staket är trasiga efter den tunga snön och stolparna knäckta av snövallarna.

Fia skrev om anlag för bröstcancer som man kan ha lämnat vidare till barnen. Det har nog inte jag, eftersom vi inte har någon cancer i släkten var det inte aktuellt att göra någon utredning. Men jag har gett dem många andra dåliga arv - hörselskadan, Asperger och vem vet vad. Färgblindhet hade de tur och slapp, det var femtio procents risk. Och inte vet jag hur det är med alfa1antitrypsinbristen. Och allt annat som man inte vet. Ibland känns det tungt att de ska behöva bära allt detta genom livet bara för att de har fel mamma... Förhoppningsvis har de fått något bra också. Ju mer DNAtester som utvecklas desto mer kommer vi att veta om vårt arv vi lämnar vidare. Ibland är det kunskap som är tung att bära. Man får försöka göra som med allt annat - koncentrera sig på att njuta av det som är bra.